Tiden är inne för amatörernas revansch

Amatör betyder enligt ordboken ”en person som utan att vara yrkesutövare ägnar sig åt en viss verksamhet, till exempel en konstart eller en vetenskap. Mer står där inte, men ordet har en negativ klang för alla utom kursarrangörer. Länge hade amatörer något lite komiskt över sig. Amatörskådespelare var välmenande men töntiga. Amatörmusikers konserter besöktes blott av dem som var tvungna att delta. En amatör skulle veta sin plats, det vill säga inse sin obetydlighet.

Men i en tid där varje tönt kan utnämna sig till expert på något och öppna en egen tv-kanal har begreppet ”amatörism” tappat sin laddning. Tiden är inne för amatörernas revansch. De har kulturhistorien på sin sida. På franska betyder en amatör någon som verkligen älskar en konstart. Och alla passionerade älskare är beredda till stordåd.

Denna vår njuter jag av två musikskildringar skrivna ur amatörperspektiv – men av kända författare. En paradox som öppnar nya perspektiv. För att börja med elefanten i kultursalongerna så är Horace Engdahl det närmaste en professionell kultursnobb Sverige har. Lars Berglund är professor i musikvetenskap i Uppsala. Men bägge har skrivit var sin bok om musik utifrån den hängivne amatörens synvinkel. Det vill säga: de skriver utifrån en kärlek till musiken som är så stark att den kränker socialstyrelsens rekommendationer. Vore de inte etablerade kulturmän hade någon myndighet måst ingripa. 

Den vinkel som gör den enes bok om klassisk musik och den andres bok om Bob Dylan extremt läsvärda är att de själva spelar musiken de skriver om. Musikhistoria i all ära men det är slitet med noterna som får verken att öppna sig.

I en demonstrativt liten bok skriver Horace Engdahl om tre tonsättare vars verk han älskar: Chopin, Brahms, Wagner och så om poeten och konstnären Mallarmé. Lars Berglund har skrivit en grundlig och detaljrik bok om Bob Dylan med den enkla titeln: Att lyssna till Bob Dylan. Horace Engdahls bok heter Själen och musiken.

Engdahl skriver kunnigt om Brahms och Wagner men det är den inledande texten om Chopin som bränner till. Engdahl berättar om hur han som barn greps av Chopins musik och bestämde sig för att lära sig att spela den. Och den som spelar en komposition erövrar en annan sorts kunskap än den musikhistorien ger. Analyser är teori, att spela är praktik. Det gäller inte bara fingersättning och pauser utan själva strukturen. Så till exempel påpekar Engdahl hur korta Chopins kompositioner är. Inte längre än popsånger tänker jag (men skriver inte Engdahl). Och den som spelar märker när det enkla är svårt och när det svåra har en inbyggd enkelhet.

Berglunds bok om Dylan känns överraskande därför att han bryr sig om musiken medan nästan alla andra Dylanexperter koncentrerat sig på texterna. Det brukar talas om Dylans upprepningar men Berglund visar hur varierade och skickliga Dylans tonsättningar är. Sakligt visar Berglund att sångaren Dylan faktiskt har stort omfång och att vissa inspelningars magi nog har mer att göra med hur Dylan stämde gitarren än med gudomlig inspiration.

Engdahls bok presenteras som ”självbiografisk”, vilket betyder att vi får glimtar av hans barndom och förälskelser men det verkligt passionerade finns i Engdahls förhållande till Chopin medan det personliga hos Berglund är en kompmusikers lojalitet med solisten. Bägge är musikälskare som gör sina idoler både geniala och begripliga. Engdahl och Berglund är sina hjältars vänner – vilket professionella kritiker inte vill vara. 

Jag kan inte annat än önska mig fler amatörer i kulturlivet.

***

Läs även: Det viktigaste i våra liv kan inte förklaras

Läs även: Vem är mannen bakom de många maskerna?