Inför valet 2010 tänker m blåsa liv i Mona Sahlins gamla choklad. De måste stoppas.
»Historisk«, sa Göran Hägglund. Det var för snart tre år sedan. Hoppet för svensk höger tändes när borgerligheten presenterade uppgörelsen om inkomstskatterna och ersättningsnivåerna i hans välkrattade kristdemokratiska trädgård.
Trots sin svåra bakgrund av spräckta regeringar är borgarna i dag fortfarande förvånansvärt samspelta. Snart varenda mening består oavsett företrädare, oavsett sakfråga, oavsett vem som frågar av: ett substantiv, ett verb och »det måste löna sig att arbeta«. Men hur har det egentligen blivit med det storstilade »programmet för arbete« som presenterades i Bankeryd?
Propagandaminister Schlingmann upprepar ständigt att 164 000 personer tack vare regeringen nu har lämnat utanförskapet. Eftersom Schlingmann inte är dum i huvudet (tvärtom) vet han naturligtvis att detta inte stämmer.
Visserligen tillkom 164 000 nya jobb under 2006 och 2007 men de flesta av dessa kom under 2006. Alltså under den förra regeringen givet att jag och propagandaministern kan enas om att valdagen var den 17 september 2006. De var en produkt av högkonjunkturen och när denna nu lämnat oss har även jobbtillväxten planat ut. Det vet moderaterna.
Det verkliga utanförskapet (det som inte inkluderar människor som någon gång under året haft influensa) är stort. Motsvarande 2–3 procent av arbetskraften befinner sig i dag i långvarig eller upprepad arbetslöshet. De värst utsatta är lågutbildade, funktionshindrade, sjukskrivna som behöver anpassade jobb, äldre, lågutbildade utlandsfödda och de som är bundna till orter där det saknas arbeten. Trots det har regeringen rustat ner de aktiva programmen riktade till dessa grupper. Arbetsförmedlingen ägnar sig i stället främst åt att förmedla jobb till människor som i huvudsak kan klara sitt arbetssökande själva. Ökad kontroll av individen uppfattas som lösningen på allt och lite till.
Mot bakgrund av allt detta skulle man kunna tycka att finansministern helt enkelt borde klippa sig och skaffa fram lite fler jobb men då glömmer man att det aldrig har handlat om jobben.
På femtiotalet var det »understödstagarandan«, på nittiotalet »bidragsberoendet« och i dag heter det »utanförskapet«. Det har alltid handlat om samma sak: somliga går i trasiga skor eftersom de blivit lata och manipulativa. Det måste löna sig att arbeta!
En heltidsarbetande undersköterska tjänar cirka 20 000 kronor i månaden. Om hon blir arbetslös kommer hon i dag efter 300 dagar att ha en a-kassa på 13 000 kronor. Med de nya reglerna måste hon för att inte riskera att bli avstängd från kassan vara beredd att ta ett anvisat arbete med en lön som ligger på 11 700 kronor i månaden före skatt. Hennes nya lön kommer med andra ord att vara drygt hälften så hög som innan hon blev arbetslös. Anders Borg erkände enligt Dagens Industri utan omsvep i valrörelsen att syftet med hans politik var att skapa en låglönemarknad. Och med löner som det inte går att leva på kommer socialbidragen att öka, något som redan börjat oroa Sveriges Kommuner och Landsting.
Samtidigt är det stora problemet inte att moderaterna snackar skit, utan att socialdemokraterna inte talar klarspråk om det som verkligen betyder något.
Antalet barn som lever i fattigdom ökar. Försäljningen av majblomman går i år till insatser mot barnfattigdomen i Sverige och Rädda Barnen kräver att försämringarna i socialförsäkringssystemet utreds ur ett barnperspektiv.
Göteborgs-Posten rapporterar om hur Marian, en i skolan framgångsrik 13-åring, inte vågar bjuda hem sina kompisar. Som tusentals barn bor hon på en madrass, sex barn i två sovrum.
För lågutbildade är dödligheten i åtgärdbara dödsorsaker tre till fyra gånger högre än för högutbildade. Människor dör som en konsekvens av hälsoklyftorna. Vad gör vi åt det? För vi måste göra något åt det.
Vill vi att Sverige ska vara ett land där man hjälper dem som för tillfället inte kan hjälpa sig själva? Då måste vi börja prata om vad som är rätt och orätt. Systemet, Regelverket, Arbetslinjen i all ära. Vi är människor. Det här samhället är inte vårt om det inte tar hand om sina svagaste.
Fokus berättar denna vecka att moderaterna i den kommande valrörelsen tänker spela på Sahlins historia av att fuska med mjölkchoklad.
Torbjörn Nilsson skriver: »Toblerone kan bli det viktigaste ordet i valrörelsen 2010.« Någon måste se till att Nilsson får fel i sin förutsägelse.
Problemen i det svenska samhället kräver att få diskuteras i en seriös valrörelse. Tack på förhand, propagandaminister Schlingmann!
***
Förresten är det skamligt att socialdemokraterna nästa vecka kommer att rösta för förslaget om att irreguljära migranter inte ska ha rätt till vård i Sverige.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
[...] handlade inte om lite Toblerone! Det handlade om ett systematiskt missbruk av statens kontokort, svart arbetskraft, en enorm mängd [...]
Tyvärr KK, i knät på den populistiska, one-liner-producerande och politiskt låsta Mona Sahlin sänker du din egen trovärdighet. Kan det vara värt allt vänsterfäktande för denna svaga politikers skull, att sälja ut sin egen begåvning till en numera näst intill obefintlig icke fungerande socialdemokratisk ideologi. Bättre kan du!
Måste säga att jag är besviken är denna krönika. Att samla billiga poäng på 1) personangrepp och att 2) missbruka statistiska siffror har inte i en väl renommerad partipolitiskt oberoende veckotidning att göra.
Tack för en förträfflig krönika, som klarsynt lyfter fram vad alliansen ”arbetslinje” handlar om. Några dagar innan senaste numret av Fokus anlände skickade jag in nedanstående krönika till Borås Tidning:
Den som inte arbetar skall inte heller äta.
Alliansen hävdar att man uppfunnit ”arbetslinjen” och slår sig för bröstet över sina framgångar när det gäller att bekämpa ”utanförskapet”. Till en början tyckte jag att båda sakerna var viktiga politiska mål. Efterhand har jag dock blivit alltmer konfunderad. Vad är det egentligen regeringen menar med de båda honnörsorden. Arbetslinjen har alltid varit självklar för mig. ”Den som inte arbetar skall inte heller äta”, fick jag lära mig som barn. Och arbetat har jag gjort alltsedan jag hade mitt första feriejobb på en borstfabrik 13 år gammal. Att studier inte skall räknas som arbete förstod jag tidigt och försökte därför reducera studietiden till ett minimum. Fram till studentexamen fick jag nöja mig med feriearbeten drygt två månader varje sommar men sedan var det fritt fram. Två helårs heltidsstudier med ”naturastipendium” och garantilån fick räcka. Därefter arbete på heltid och studier på fritid. Inga bidrag. Jag fostrades i en arbetarfamilj där arbetslinjen var självklar och agerade därefter. Indoktrinerad i faran att ta lån. Därför inga studieskulder.
Nu är jag sedan en tid tillbaka pensionär. Naturligtvis har jag fortsatt att arbeta. I den förtryckta deklarationsblanketten kunde jag nyligen avläsa resultatet av mitt lönearbete under 2007. Hunnen så långt i livet har jag dock börjat tvivla på att arbetslinjen är viktigare än allt annat. I varje fall för mig själv. Så jag har tagit chansen att gräva i rabatterna och glädjas åt den blommande häggen trots att det är vardag dvs arbetsdag.
Om ”arbetslinjen” alltså varit självklar för en arbetarpojke är det värre med ”utanförskapet”.
Någon klassresa blev det inte trots att jag i yttre mening gjorde karriär. Jag blev i stället dubbelt utanför. Både i arbetarklassen och i de miljöer jag hamnade i. Kanske var det därför jag så villigt accepterade ledarpositioner. Som chef är man i någon mening ensam. Många år av utanförskap gav perspektiv och övning i att ta ställning.
När jag nu läser finansminister Anders Borgs försök att åstadkomma en allt exaktare definition av begreppet ”utanförskap” förstår jag att jag aldrig någonsin varit utanför. Med undantag för studieåren och värnplikten har jag alltid bidragit till samhällsinkomsterna och aldrig uppburit några bidrag. Jo, jag har varit sjuk några gånger och då fått sjukersättning. Detta skall räknas som perioder av utanförskap läser jag i ”Riksdag och Departement nr 13 2008. Nu börjar det äntligen klarna. Med ”utanförskap” avser regeringen enligt samma tidning nr 15 2008 att ”av oönskade orsaker” ha fått sociala ersättningar. Varken jag själv eller samhället i stort har ju önskat att jag skulle få influensa och därför inte orkat gå till jobbet.
Alltså: den som inte arbetar skall inte heller äta. Sjukförsäkring är bara en icke önskvärd form av bidrag. Alliansens ”utanförskap” handlar inte om att man skulle stå utanför gemenskap med andra människor, att man skulle sakna tillhörighet. Det handlar över huvudtaget inte om något som de flesta av oss menar med utanförskap. Det som gäller är arbetslinjen tills man stupar. Om man uppnått gränsen för ålderspension saknar betydelse. Vad man sedan arbetar med spelar ingen roll. Eftersom regeringen dessutom tycks mena att utbildning och annan kompetensutveckling är icke önskvärt slöseri med tid förstår jag att man helst tänker sig en återgång till den tid när det för flertalet i befolkningen räckte med några få skolår. När folkskolan en gång infördes sågs den som undandragande av arbetskraft. Underligt att inse att det var detta alliansen menade.
Anders Fransson
Professor emeritus
Sahlin saknar trovärdighet. Hon har inte förankring hos mittenväljarna, småföretagarna, den allt mer ”borgligt tänkande” medelklassen. Där finns inte heller trovärdighet som en förespråkare av LO-kollektivet. De enda som i nuläget är mobiliserade är den grupp av Socialdemokrater som annars brukar sitta i soffan på valdagen. Men det är inte tack vare Sahlin utan regeringen. Vi måste byta partiledare innan valet annars blir det katastrof!
Å, vilken förutsägbar indoktrinerad socialdemokratisk kommentator du är Katrine! Tråkigt att Focus inte kan ha en mer analytisk kommentator från vänsterkanten.
Kielos: Det är väl inte så sannolikt att en sjuksköterska behöver A-kassa med tanke på vilken brist det är på just denna yrkeskategori?
Det intressanta med arbetsmarknads-statistik annars är att så fort som sossarna förlorade valet så blev nya jobb enbart en effekt av konjunkturen. Men när sossarna satt vid makten var det effekten av deras framgångsrika politik. Inte för att Alliansen är mkt bättre när det gäller att leka med siffror.
Det stora problemet i Sverige är fokusering på höger-vänster. Vi är fast i en sandlåda där ingen har visioner som sträcker sig längre fram än nästa opinionsundersökning. Kvartalspolitik skulle jag vilja säga. Det ser mörkt ut för Sverige oavsett vem som vinner nästa val. Vi har ingen statsminister som kan ställa sig upp och peka ut riktningen eftersom alla fokuserar på att tillfredsställa särintressen.
[...] Fokus från i fredags skriver hon under den skojfriska rubriken Med smak av Toblerone [...]
Det bra, det är du som är socialdemokratin, både och, social och demokrat.