Kanske borde vi bara låtit USA vinna – utan turnering
Vi kan vara stolta över vårt svenska landslag som förstod vinken, och på ett övertygande sätt lät sig besegras redan i sextondelsfinalen.
Fredag
Det är visserligen valår, men tror verkligen moderaten Anna Malm Kelfe att väljarna går på att hon är ”bestört” över SL:s besked att vi kanske aldrig kommer att få veta varför den röda tunnelbanelinjen havererade nyligen?
Det är 167 år sedan Isambard Kingdom Brunel dog och ingenjörsyrket har kontinuerligt sjangserat sedan dess. Hur kan någon förvänta sig att dagens ingenjörer skulle vara förmögna att laga, eller ens förstå, vad deras företrädare konstruerat? I stället ägnar sig dagens ingenjörer åt att hitta på nya, bristfälliga system. Dessa system kommer med säkerhet att haverera långt tidigare än efter 60 år, den tidsperiod som signalsystemet på röda linjen trots allt fungerade. Och när våra ingenjörers system havererar kommer deras än mer inkompetenta efterträdare att klia sig i huvudet, se ut som fågelholkar och hitta på något nytt och ännu sämre.
Optimister menar att den här oundvikliga degenerationen förr eller senare kommer att driva oss tillbaka till förindustriella ordningar. De har givetvis fel. Det förindustriella samhället var förhållandevis stabilt och förutsägbart, ett slags idyll ostörd av tekniska skrytbyggen. Det som väntar oss är något helt annat: en obalanserad och oförutsägbar dystopi, där lager på lager av trasig teknik förvandlar vardagen till ett veritabelt minfält.
I bästa fall lyckas AI ta kål på oss alla innan det blir helt outhärdligt. Det skulle ha ett drag av poetisk rättvisa om våra vansläktade ingenjörers undermåliga påhitt till sist havererade i de metaforiska händerna på deras allra sista idiotiska påfund: den artificiella intelligensen.
Lördag
Jag är varken bjuden till den stora konferensen med Jehovas vittnen i Stockholm, eller till de motrörelser med avhoppare som demonstrerar utanför ”3Arena”, som tydligen idrottsstadion i Johanneshov löjligt nog heter numera. Jag undrar i vilkas sällskap jag skulle känna mig mest tillfreds.
Varenda bild av de besökande vittnena visar människor som ser närmast hysteriskt muntra ut. ”Nu är vi 30 000 goda glada vänner som är här och sprider glädje på Stockholms gator och torg”, säger en presstalesman för Jehovas vittnen i Skandinavien. Stämmer det låter det direkt hotfullt för oss genomsnittligt beklämda svenskar, som ogärna rubbas ur det svårmod som är vår födslorätt. Det är också gåtfullt varför de är så muntra, eftersom bara 144 000 kristna kommer att få plats i himlen, trots att Jehovas vittnen är fler än åtta och en halv miljon världen över. Kanske tillhör de 30 000 som besöker Stockholm den ”himmelska klassen”, som fått förhandsbesked om att deras platser i efterlivet är säkrade.
Å andra sidan intervjuar DN en protesterande avhoppare med mustasch som ett upp-och-ned-vänt cykelstyre, cowboyhatt och efternamnet ”Skogstroll”, som han tagit eftersom ”Jehovas vittnen är rädda för andar och troll”. Förutom att det verkar lättsinnigt att inte hålla en viss distans till andar och troll, om man nu stöter på sådana, är jag inte säker på att avhopparen och jag skulle hitta särskilt många gemensamma intressen.
En och annan attraktiv sida har ändå Jehovas vittnen. Det skulle till exempel vara skönt att kunna hänvisa till Bibeln för att slippa köpa julklappar och födelsedagspresenter åt alla giriga barn i familjen. Det skulle antagligen vara lite roligt att plåga grannarna med att knacka på och börja tala om deras frälsning med ”Vakttornet” i näven. Men å andra sidan skulle det kännas en aning tomt att inte ens uppmärksamma midsommarafton och nyår.
Såvitt jag förstår är den enda högtiden som Jehovas vittnen firar den så kallade Minneshögtiden och det genom ett slags enkel nattvard en gång om året. Det låter rätt påvert. Som katolik kan man fira på samma sätt flera gånger om dagen, om man vill.
På det stora hela är det antagligen bäst att hålla distansen till sekter av det här slaget, åtminstone tills olägenheten med andar och troll blir övermäktig.
Söndag
Apropå väckelse läser jag i dag ett omfattande reportage i DN om den förra liberalen Birgitta Ohlsson, som nu tagit sig an Centerpartiet. Hon verkar ha tagit med sig alla de ”liberaler i exil” som inte var tillräckligt många för att välja henne till partiledare i Liberalerna, men tillräckligt många för att ta död på partiet. Nu är förstås frågan om de är tillräckligt många för att ta död på Centerpartiet också. Det är inte alldeles säkert men DN:s reportage är ändå hoppingivande i det avseendet.
En tidigare liberal som nu är centerpartist sammanfattar sin dröm: ”Centerpartiet har inte riktigt brunnit på det sättet. Men i takt med att fler folkpartister gått med så förändras det. Centerpartiet håller kanske mer och mer på att bli som Folkpartiet en gång var.” En annan tidigare liberal är än mer explicit: ”Vi hjälps åt nu, vi gamla folkpartister, att vitalisera det ideologiska samtalet i Centerpartiet. Höja nivån.”
Hur länge ska vi behöva vänta på att de gamla folkpartisterna lyckas höja nivån i Centerpartiet tillräckligt för att även köra det partiet i botten? Att de skulle lyckas redan till i september i år är antagligen orealistiskt, men kanske kan vi hoppas på att deras ”vitalisering” börjar få rejäl effekt 2028 eller 2029?
Det låter kanske överdrivet optimistiskt, men det vore ett misstag att underskatta Birgitta Ohlssons karismatiska kraft.
Måndag
Är inte frälsningen i form av Jehovas vittnen och Birgitta Ohlsson nog? Ska vår statsminister ge sig in i samma bransch, hinner jag tänka när jag ser Dagens Nyheters förstasida i dag. Där står Ulf Kristersson med armarna utsträcka och handflatorna uppåt i en tydlig välsignelse av läsekretsen.
Det är först när jag granskar bilden närmare som jag noterar att statsministern, som poserar utanför Rosenbad, inte söker läsarnas blick, utan stirrar upp i en mulen himmel. Antagligen försöker han bara avgöra om det är på väg att börja regna. Jag antar att det säger något om DN:s djupt rotade sekularism.
Dagens mirakel består i stället av att president Trump lyckats upphäva ett rött kort som delades ut till en amerikansk fotbollsspelare i den senaste VM-matchen. Många är upprörda över detta, men de förstår inte att amerikanska medborgare inte kan räknas som vanliga dödliga. Det handlar om ett slags modern version av ”civis Romanus sum”, med den skillnaden att om det romerska begreppet handlade om att romare lydde under romersk lag, handlar det amerikanska om att amerikaner står ovanför lagen.
President Trumps intervention bör tolkas som en varning och en påminnelse om att det amerikanska fotbollslaget givetvis måste gå ur turneringen som segrare och att det vore snyggare om de tävlande länderna själva såg till att det blev så. Att tvinga presidenten att diskvalificera de lag som tränger sig före det amerikanska vore inte bara oartigt, utan direkt otacksamt mot en så generös värd.
Det finns en risk för att en del landslag ännu inte förstått detta. De kanske tolkar det faktum att turneringen faktiskt spelas som ett tecken på att vinnaren ännu inte är utsedd. Det är ett begripligt misstag, men sanningen är förstås att matcherna spelas av rent affärsmässiga skäl. Att bara utse USA till vinnare, utan någon turnering, skulle visserligen spara tid, men samtidigt beröva presidenten och hans vänner lukrativa transaktioner.
Vi kan, med tanke på detta, vara stolta över vårt svenska landslag som förstod vinken och på ett övertygande sätt lät sig besegras redan i sextondelsfinalen. Norrmännen är, som alltid, trögare i tanken. Låt oss hoppas att de inser sitt misstag innan president Trump känner sig tvingad att upplysa dem om det.
Tisdag
Det är tragiskt att just Belgien, som redan hårt prövats i två världskrig, gör misstaget att slå ut VM:s vinnande lag, USA, ur turneringen. Priset kommer antagligen att bli högt och riskerar att drabba oss alla, när presidenten får reda på att Natos huvudkvarter ligger i Bryssel. Kanske är det inte för sent för att åstadkomma en förhandlingslösning, där FIFA kan tilldöma USA segern i efterskott, men jag befarar att president Trump nu känner sig tvingad att göra en tydlig markering.
I väntan på den amerikanska bestraffningen har vi vår egen fotbollsskymf att hantera: enligt Aftonbladet har Robyn tvingats att flytta sin konsert i Oslo den 11 juli till vad som i praktiken är matinétid. Konserten, inklusive extranummer, ska sluta senast 20.30, eftersom alla norrmän förväntas ta sig hem och följa sitt landslag i kvartsfinalen i fotbolls-VM klockan 23.00.
Räcker det att vi markerar genom att bryta de diplomatiska förbindelserna med de av storhetsvansinne drabbade norrmännen, eller måste vi vara mer handfasta? Att det kan vara besvärligt att militärt trycka till fanatiker med oljetillgångar har president Trump fått uppleva nyligen, men ibland kräver hedern ändå att vi agerar.
Onsdag
Om jag inte räknat helt fel tycks kvadratmeterpriset för de nya offentliga toaletter som Stockholms stad placerar ut ligga runt 450 000 kronor. Detta förutsatt att 65 nya toaletter på vardera 12 kvadratmeter placeras ut till ett pris av 350 miljoner kronor. Snittpriset i innerstaden är, för vanliga bostäder, runt 130 000 kvadratmetern.
Vi har alla varit i situationer där tillgången till en offentlig toalett varit ovärderlig, men jag kan inte låta bli att tycka att den här satsningen verkar överdådig. Jag har antagligen missat något som är uppenbart för Trafikkontorets tjänstemän, men i dagens artikel i Svenska Dagbladet nämner de bara behovet av ”käpphållare” och ”en separat stomi-hylla” i de nya toaletterna. Jag har svårt att se hur något sådant kan vara värt 300 000 extra kvadratmetern.
Kanske ligger förklaringen i att de nya toaletterna, till skillnad från de gamla, inte städar sig själva, utan kommer att kräva manuell städning. Det skulle vara värt åtskilliga miljoner att lära den yngre generationen att stekta sparvar inte kommer flygande in i deras munnar så snart de gapar, till exempel genom att avdela dem till toalettstädning. Men 65 toaletter låter underdimensionerat för det syftet, även om nativiteten sjunkit. Jag tvivlar dessutom på att vi skulle kunna få de unga latmaskarna att utföra arbetet. Vi gjorde oss av med vårt enda egentliga förhandlingskort gentemot de yngre, när vi kriminaliserade barnaga 1979.
Om det inte är för sent att riva upp det här beslutet talar mycket för att vi borde göra det. Det bor trots allt inte mer än 350 000 personer i Stockholms innerstad. Det innebär att investeringen motsvarar 1 000 kronor per person. För en fjärdedel, eller kanske till och med en femtedel av den summan, kunde varje innerstadsbo förses med en portabel potta. Problemet med nödiga, gästande turister löses enklast genom att de uppmanas låna en potta av passerande innerstadsbor. Det skulle inte bara innebära en besparing och en försköning av stadsmiljön, med tanke på toaletternas fulhet, utan dessutom lägga grunden för en folklig förbrödring av nu oanade mått.
Torsdag
Det är tråkigt att leva i en så grälsjuk tidsålder. Med lite god vilja skulle många av de konflikter som fyller vår offentlighet med skrikande, rödkindad indignation kunna lösas upp. Det är en fråga om kompromissvilja.
Ett aktuellt exempel är civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins hyllning av Flygvapnets hundraårsdag. Hyllningen skedde framför Carl Milles flygarmonument — en stor bronsörn — på Karlaplan, något Svenska Dagbladets kulturredaktör Anders Q Björkman fann osmakligt, eller åtminstone oklokt:
”De som råkade befinna sig vid Karlaplan kunde dessutom få se och höra Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, framträda framför bronsörnen, omringad av uniformerade militärer, fanor och baner. En estetisk miljö som Benito Mussolini skulle ha varit avundsjuk på!”
Artikeln ledde genast till ett ilsket svar från ministerns kansli och inom kort var hela det tröttsamma raseriet i gång. Det trots att lösningen är så uppenbar att det nästan är genant att påpeka vad den består i.
Det finns inget som säger att Flygvapnets anställda måste bära uniform eller vifta med fanor. Ingendera gör dem bättre lämpade för sin uppgift. Om professionella kriminalpoliser kan uppträda civilklädda kan naturligtvis även piloter göra det. Vad gäller bronsörnen räcker det med att konstatera att det finns 11 000 kända fågelarter i världen, varav drygt 500 är representerade i Sverige. Det finns inget som hindrar oss från att byta ut Milles bronsörn mot, till exempel, en bronshöna, en bronskalkon, en bronssädesärla, eller någon annan mindre hotfull fågel utan de olyckliga konnotationer som Anders Q Björkman sätter pennan på.
Att bråka om sådana småjusteringar av kulturarvet, som görs för husfridens skull, är direkt ointelligent. ”Om vi vill att allt ska förbli som det är, måste allt förändras”, som di Lampedusa så riktigt påpekade.
***
