I USA är lögnen sannare än sanningen
Amerikanerna har en tendens att uppfatta kopiorna som verkligare än originalen. Så vad betyder det när fribrottningen ersätts av riktiga slagsmål?
Bild: TT / AP / Alex Brandon
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Spielbergs senaste – på det stora hela en kalkon, tackar som frågar – börjar med en rejäl fribrottningsscen. Den är delvis filmad i POV, som det heter, det vill säga det är du själv som får en fot i nyllet när den ena brottaren stampar på den andra.
Det funkar förstås som ett sätt att chocköppna handlingen, även om det som följer tyvärr av nödvändighet blir en nedförsbacke. Den slår i något slags bottensediment när AI-animerade hjortar, rävar och grävlingar börjar kommunicera med huvudpersonerna. Det är som en LSD-tripp med en ombudsman från Djurskyddsföreningen. Men brottningsscenen är också ett bergsäkert sätt att placera tittarna geografiskt.
Det är en amerikansk nationalsport, det här. Skulle man ha frågat Umberto Eco om varför, innan han tolkade sitt sista tecken, hade han harklat sig och börjat mässa om ”hyperverkligheten” och den ”absoluta förfalskningen”. Det är redan ett halvsekel sedan Eco reste runt i USA och besökte otaliga kopior av original, som till exempel Leonardo da Vincis Nattvarden. Han byggde en hel teori på den där resan – han behövde väl dra av kostnaden – en teori som i stora drag påstod av människan i allmänhet och amerikaner i synnerhet lockas av kopior till den grad att kopiorna har en tendens att framstå som mer verkliga än originalen. Att det handlar om lögn och förfalskning gör paradoxalt nog bara kopiorna mer autentiska än originalen.
Det kommer bara att bli mer av sådant, påstod Eco redan 1975, eftersom verkligheten består alltmer av avbildningar, kopior och medialt fusk. Detta, alltså, långt innan AI hotat oss alla till livet.
Så poängen är med andra ord att amerikaner gillar den showigt våldsamma fejkbrottningen, inte trots att den är så oäkta, utan just därför att den är så oäkta. Det är precis det som gör den verklig. Rick Rubin, musikproducent och eremitskäggig kreativitetsguru, har ofta varit och nosat i samma härad. ”Fribrottning”, säger han någonstans, ”är ärligare än livet, för vi börjar med övertygelsen att allt är uppgjort”. ”Vad som helst är tillåtet i fribrottning”, säger han en aning cyniskt någon annanstans, ”och det är så världen egentligen är”.
Någonstans här finns också en delförklaring till att så många amerikaner – och en hel del européer, fast inte de som kommer till tals i medierna – blir svaga i knäna av Donald Trump. Trump är verklig, just genom att skamlöst fuska och ljuga. Att han personligen roffar åt sig ett par miljarder dollar när han fortfarande är i tjänst är förstås korrupt, det begriper alla. Men just genom att vara öppet korrupt uppfattar en hel del människor honom paradoxalt nog som ärlig. Att rigga valdistrikten till egen fördel är förstås inte rent spel, men att inte be om ursäkt för det är att rakryggat vägra fjäska.
Det är så här världen verkligen är, tänker trumparna, ungefär som Rick Rubin om fribrottningen. Politiker som påstår något annat är de verkliga lögnarna. Deras rättrådighet är ett bevis för att de inte är att lita på.
Men nu var det ju inte fribrottning som president Trump bjöd på utanför Vita huset när han fyllde 80, utan MMA, ett råkurr som inte alls är uppgjort och fejkat.
Inom MMA finns regler som faktiskt upprätthålls. Men till skillnad från fribrottarna, som kan resa sig upp och lämna ringen efter en misshandel som skulle varit dödlig om den var verklig, mörbultar MMA-kämparna varandra på riktigt. De olika genrerna gestaltar samma grundläggande idé om att i den verkliga världen tar den starke det den starke vill ha, men i ena fallet gestaltas det i fantasifullt båg, i den andra i humorlöst allvar.
Var Umberto Eco i livet borde vi skicka tillbaka honom till USA och reda ut vad det betyder om amerikanerna efter 250 år börjar föredra den verkliga verkligheten, framför den fejkade. Antagligen inget bra.
***
