Bara kusinäktenskap återstår för den öppensinnade

Fredag

Jag störs inte av DNA-undersökningarna som visar att det endast finns ett par procent nötkött i många falukorvar. Mitt problem har alltid varit att det finns hundra procent falukorv i alla falukorvar jag stött på. Varför svenskarna fortsätter att äta den här restprodukten från koppargruvan i Falun, trots att det nutida behovet av tvinnade oxhudar för att hissa upp malmen måste vara minimalt, övergår mitt förstånd. Kanske finns en hemlig njutning i att gång på gång låta sig luras på samma sätt.

Det kan också vara förklaringen till att Johan, numera Jenny – eller möjligen både Johan och Jenny – Ehrenberg återigen förekommer i en nyhet om listiga penningupplägg, trots att alla egentligen vet att man bör lämna plånboken hemma om man ska träffa honom. Den här gången är det Miljöpartiet som låtit sig plockas på sina värdesaker, trots att partiet rimligen känner till att Ehrenbergs väg kantas av obetalda skulder, konkurser, återkrävda presstöd och olika kreativa ”erbjudanden” till läsarna om att ”investera”.

Dagens Nyheters reporter verkar antyda att partiet inte alls blivit blåst, utan att Ehrenberg skrivit positiva artiklar om Miljöpartiet i sina tidningar, som ersättning för penningbidragen. Jag tvivlar. Ehrenberg är många saker, men att han skulle vara korrupt faller på sin egen orimlighet. Den korrupte betalar per definition sina skulder. Poängen med Ehrenberg är att han gång på gång, genom konkurser eller andra medel, inte håller de löften han givit långivare, leverantörer och finansiärer. Ändå lyckas han alltid få nya personer och organisationer att rada upp sig för att bli av med sina pengar. Varför skulle han plötsligt bryta en livslång och framgångsrik vana och ge just Miljöpartiet valuta för pengarna?

Ju mer jag tänker på saken, desto mer känner jag att Ehrenberg, precis som falukorven, må vara oaptitlig, men ändå något av en nationell klenod. Sverige vore helt enkelt tråkigare utan en Pettersson, eller möjligen Bendel, i illrött läppstift och korkskruvslockar värdiga Shirley Temple.

Miljöpartiets relativt blygsamma penningbidrag, även om vi skattebetalare förstås står för det på ett eller annat sätt, betraktas bäst som ett slags kulturarvsstöd.

Lördag

Jag har alltid anat en fläkt av rasism i påståendet att asiater sorglöst stjäl västerländska uppfinningar därför att de inte förstår vad immateriella rättigheter innebär. Det verkar mycket mer sannolikt att de stjäl våra idéer därför att de är lömska, opålitliga och falska av naturen.

Kanske gäller detsamma moderater. Enligt Liberalerna ”roffar de åt sig” liberala idéer och gör dessa till sina, nu senast under den gångna politikveckan i Almedalen. Miljöminister Romina Pourmokhtari, liberal, påstår att en moderat till och med sagt till henne att Moderaterna använder Liberalernas hemsida som visthusbod, när de ska formulera nya politiska program. Statsministern förnekar inte anklagelsen, utan talar i stället om att ”steal with pride”, ett uttryck som han stulit från engelskan.

Man skulle förstås kunna lägga en moralisk aspekt på detta, men jag är inte säker på att det leder någonstans. När asiaterna började stjäla våra idéer var de utmärglade och tog sig i bästa fall fram på cykel. Nu verkar de flesta av dem vara miljonärer och tillverkar så många lyxbilar att de måste dumpa dem på oss, för att få plats i sitt eget land. En del påstår till och med att de börjat uppfinna saker på egen hand. Den avindustrialiserade och villrådiga Västvärlden, å andra sidan, går från oklarhet till oklarhet. Att i det läget börja moralisera över asiaters tjuvaktighet framstår mest som ett utslag av att vara dålig förlorare.

Å andra sidan: att Liberalerna är på väg att möta samma öde som Västvärlden verkar ofrånkomligt, men innebär det nödvändigtvis att Moderaterna går mot framgångar av asiatiska mått?

Jag tvivlar. Att vara lika skrupelfri och trolös som en asiat är möjligen ett nödvändigt villkor för framgång, men inte ett tillräckligt villkor för densamma. Och framgång är ofta vad som skiljer hjältar från skurkar. Om Moderaterna förlorar valet, trots sin stöldturné, bör samhällets bättre skikt ge dem en näsbränna genom att frysa ut och ignorera moderater varhelst de dyker upp.

Söndag

Jag undrar om inte Ulf Kristersson har en chans att ta hem det här valet ändå.

I Svenska Dagbladet i dag intervjuas han i en nyhetsartikel med den tydliga premissen att det blir regeringsskifte. ”Analysen” på uppslaget därefter har rubriken ”Var det Kristerssons sista Almedalstal?”, vilket bör uppfattas som en retorisk fråga. I kulturdelen i samma tidning konstateras det att Kristerssons största problem är hans personlighet, något som antagligen är svårt att ändra på under de få veckor som är kvar till valet. I samma kulturdel finns ett stort hyllningsreportage till en allt glömskare Mikael Wiehe.

Svenska Dagbladets läsekrets har alltid varit fördragsam med att tidningens anställda starkt ogillar läsarna i allmänhet och läsarnas politiska preferenser i synnerhet. Den sortens ringaktning är något man tidigt vänjer sig vid som borgerlig svensk. Men jag har ändå på känn att det finns en gräns, även för Svenskans läsekrets. Jag tror att vi börjar närma oss den.

Ett par tre artiklar till som tar för givet att regeringen förlorar valet och i stället framhäver vänsterradikaler av olika schatteringar, kan nog räcka för att läsarna ska ta sig till vallokalen och proteströsta. De kanske inte är så förtjusta i Kristersson och det lag han stöder sig på, men snart är de antagligen beredda att bita i det sura äpplet bara för att lära journalistkollektivet en läxa.

Om Moderaterna är tillräckligt förslagna bör de göra allt för att uppmuntra Svenskans journalister att fortsätta på inslaget spår.

Måndag

”Under många år släpper jag inte på allvar in en människa i mitt liv utan att först läsa Oktoberdikter högt för henne. Det är ett slags test, en mätning av motpartens lyriska sensibilitet: Förstår du storheten i denna ljudupprepning, det svindlande i denna liknelse? Hör du hur existensen imploderar i denna retoriska fråga? Men det är också ett ideologiskt prov: Är du verkligen den revolutionär du utger dig för att vara?”

Hade Athena Farrokhzad – citatet är från en artikel hon skrivit i dagens DN – ställt mig inför ett sådant prov misstänker jag att jag hade misslyckats, kanske både vad gäller lyrisk sensibilitet och revolutionär glöd, även om jag förstås dagligen hör hur existensen imploderar, precis som alla andra.

Det är under alla omständigheter uppiggande att lära sig att det mest centrala med Lars Forssell, författare till Oktoberdikter, var att han var leninist. ”Sommar’n som aldrig säger nej” får en annan klang om man tänker sig att sångens gråa och nötta himmel finns i Moskva och den stackars plågade existens som kämpar mot vardagens tristess, med bröst som är som svalor som häckar, är den gamle bolsjevikledaren. Vem hade trott det?

Tisdag

Jag har fått ett par brev från läsare som inte förstår den sprudlande glädje jag känner över att Lilian Sjölund åter sommarvikarierar på DN:s ledarsida, något jag påpekade på denna plats för några veckor sedan. Det är möjligt att jag har udda smak, men jag misstänker att mina brevskrivare har fallit offer för skärmsamhället och inte har ro att verkligen ta in Sjölunds formuleringskonst. Den bör läsas lugnt och samlat, med en höjd känsla för nyanser och ordval.

I dag avslutar hon till exempel en artikel på det intressanta temat att unga ”vill ha jobb och bostad, inte sprit och hamburgare” med dessa entusiastiska rader:

”’Jobben ska bli fler, utsläppen ska ner – Sverige kan mer!’ är för övrigt en glad slogan från Centern.

När den fylls med innehåll kan de unga utbrista: ’Yes we can!’”

Jag tvivlar på att någon annan etablerad ledarskribent skulle ha modet att avsluta en artikel på ett liknande sätt. Det bästa råd jag kan ge tvivlare är att läsa Sjölund i samma takt och sinnesstämning som de läser Grönköpings veckoblad, den enda svenska publikation som trycker texter i närheten av Sjölunds speciella kvalitet.

I en i många stycken mörk och prövande tid är detta precis vad Sverige behöver, för att inte tappa modet.

Onsdag

Många av oss tänker med ett mått av vemodig längtan på den enklare tid då det räckte att ha ett par öppet homosexuella kamrater för att demonstrera sin vidsynthet och känna en liten kittling av det förbjudna. Tids nog bestämdes det – antagligen under en konferens mellan amerikanska universitet och Hollywood – att ”bögar” inte var intressanta nog. Vi tvingades alla att skaffa oss några transsexuella vänner för att inte framstå som reaktionära tråkmånsar. Det är nu, handen på hjärtat, så länge sedan att det kräver en hel del ansträngning för att uppbåda någon entusiasm över ytterligare en man som tror att han är kvinna eller tvärtom.  

Frågan är förstås vart vi ska vända oss i stället. På något sätt måste vi signalera vår normkritiska öppenhet.

Det är första juli i dag och jag hör på radion att kusinäktenskap från och med dags dato inte längre är giltiga i Sverige. Kanske är det ett tecken. Kusinäktenskap är visserligen i sig inte överdrivet pikanta – såväl Karin Blixen som Edgar Allan Poe gifte sig med sina kusiner och kusinäktenskap var länge vanliga på svensk landsbygd och inom adeln – men incest i allmänhet har ändå fortfarande en air av uppfriskande okonventionalitet. Om staten just lagstiftat mot det finns kanske något att slåss för.

Det är först när jag hör ett senare radioinslag – en halvtimme om en poet med chockrosa hår som har en sexuell relation med en å – som jag inser att jag siktat alldeles för lågt. Nästa stora sak borde förstås bli de ”ekosexuella”. De verkar på det stora hela ha ett ganska aktivt sexliv, som bland annat består av att ”bada nakna, ha sex med grönsaker eller få orgasm i ett vattenfall”, även om en del av deras vanor, som att nakna ”rulla runt i myllan och få en orgasm täckt i planteringsjord”, kanske kräver lite övning för att ha avsedd effekt.

Ekosexuella, läser jag i en tidigare artikel i Expressen, är en ”växande rörelse”, de anser att jorden inte alls nödvändigtvis är en ”moder” – den har en ”flytande könsidentitet” – och de är måna om att i sin sexuella utlevelse inte använda kondomer, glidmedel eller annat som inte är miljövänligt.

Att ekosexuella i vissa situationer skulle ha nytta av glidmedel kan jag förstå, men varför de alls skulle behöva kondom under en intim stund med en å, ett träd eller planteringsjord – särskilt om jorden inte är en kvinna – framgår inte.

En viktig regel för ekosexuella, förklarar Expressens reporter, är att ”du kan involvera dig genom vilket sätt du vill, och det finns ingen press på att göra något du inte känner dig bekväm med”. Det är ett viktigt påpekande, för jag har inte alldeles klart för mig om det bara är flora, eller om det också är fauna, som ekosexuella räknar som sexuella objekt. Jag anar att obligatoriska tidelag skulle lägga viss sordin på stämningen i kampen för de ekosexuellas rättigheter.

Det är under alla omständigheter den här sortens reportage som gör public service väl värt de 300 eller 400 miljoner extra som regeringen nu vill skjuta till. Hur skulle hela 99,8 procent av befolkningen få reda på vikten av att stödja de ekosexuella, om inte marknätet hölls vid liv?

Torsdag

För oss samhällsvetare från landets östra delar kommer det inte som en överraskning att Chalmers tekniska högskola i Göteborg tvingats stänga en hel byggnad efter att flera anställda smittats av skabb. Visst behöver vi ingenjörer och naturvetare i allmänhet i lagom mängd och om vi nu ska utbilda sådana kan vi lika gärna göra det i Göteborg. Det är en stad där det ändå är svårt att få till stånd spirituella samtal, särskilt i ämnen utöver de maritima. Men Chalmers, läser jag mig till, har nästan 10 000 studenter, över 2 000 lärare och nästan 1 000 administratörer. Det säger sig självt att det straffar sig att samla så många naturvetare på en liten yta.

Jag förmodar att universitetsledningen kommer att få bukt med det ektoparasitiska kvalstret på vanligt sätt, det vill säga genom att smörja in samtliga studenter i bensylbensonat från huvudet och nedåt, men ledningen bör också dra några lärdomar för framtiden. En första åtgärd borde vara att halvera antalet studenter och lärare. Vi skulle säkert klara oss med hälften så många ingenjörer som i dag. Kanske skulle vi rent av få det bättre, om de övertaliga slussades över till nyttiga ämnen som latin, klassisk grekiska och filologi i allmänhet.