Drevet mot Wold får mig att återvända till Robespierre
Till sommarstället tar jag med mig Hillary Mantels tegelsten om franska revolutionen. Den visar hur åsiktsterror växer fram – och hur makten börjar se fiender överallt.
Bild: TT / Adam Ihse
En säkrare plats. För dem som lagt beslag på nationens öde. Det var syftet med makten, dess mening: A Place of Greater Safety och Hillary Mantel döpte sitt manuskript så.
Hon började skriva på sin roman 1975. Fyra år senare hade hon 872 sidor. Men ingen förläggare. För tjockt, för långt, för uttjatat ämne, sa man. Mantel fick vänta till 1992 innan hon kunde publicera sin bok. Belöningen blev ett Bookerpris. Två gånger.
Nu var det 2026. Jag spanade i bokhyllan efter något att ta med mig till sommarstället och valde Mantels tegelsten, som jag visserligen hade läst för många år sedan, men kanske anade jag, varför jag kände ett behov av att ta mig an den igen.
Det handlade inte bara att den var läsvärd; en historia om tre unga män, Georges Danton, Camille Desmoulins och Maximilien Robespierre, som kanske mer än några andra bidrog till att världens mäktigaste kungadöme vältes över ända, medan resten tittade på, häpna, upprymda eller förskräckta, beroende vad man tyckte och trodde.
Mantels roman är fylld av röster, tankar och speglingar av dessa historiska personers inre liv. Jodå, jag gick också i skolan en gång, placerade dessa namn någonstans i minnet, plitat sannolikt ner dem som svar på en fråga på någon skrivning.
Men de var namn, i raden av andra otaliga kurrar som någon gång intagit den historiska scenen och förtjänat sin plats i läroböcker och klassrum. Som representanter för något. I detta fall den revolutionära fas som kallades Skräckväldet, med sin giljotin som främsta kännetecken. Den förpassade huvuden på samhällets meningsmotståndare ner i en korg. I Mantels bok hade jag läst hur åsiktsterrorn tar form. Små, till synes obetydliga steg.
”Konspiratörer” heter ett kapitel. Det inträffar 490 sidor in i boken. Året är 1792. Danton har blivit justitieminister. Robespierre leder välfärdsutskottet. Makten kommer med paranoian i släp. När makten konspirerar för att behålla makten, och nosar rätt på icke-övertygade och tar itu med fienden. Det är alltid hos makten som konspirationsteorier föds, aldrig bland folket.
I Paris 1792 är Danton på besök hos Robespierre, som frågar: ”’Ditt första problem är familjen Capet. Var ska du sätta dem?’ Robespierre inspekterade sina fingernaglar. ’Det fanns förslag om att de skulle vaktas i justitieministeriets palats.’
’Oh ja, och jag gissar att de ger mig en vindshåla, eller kanske en städskrubb, där jag kan sköta statens affärer.’
’Jag sa ju att du inte skulle tycka om det’. Robespierre verkade ville ha sina misstankar bekräftade.”
Senare under samma samtal: Robespierre pejlar Danton. Litar han på general Dumouriez?
”’Han ger oss ingen anledning att inte göra det’. Robespierres mun blev stram. ’Det räcker inte, eller hur? Vad har han gjort för att övertyga oss om att han är patriot?’” Danton svarar att med officerare är det statens skyldighet att utgå från att de är lojala till dess motsatsen är bevisad. Robespierre spänner blicken i sin forne vapendragare, och förklarar att bara för att denne nu är minister, ska han inte se sig som ”staten” utan som ”revolutionär”’ och att nu när fred råder har han möjlighet att ta hand om sina fiender. Inte bara genom att ignorera dem, i spända tider gällde det att ’ta hand om dem, tackla dem.’
Varför tog jag med mig denna tegelsten till sommarstället över midsommar, när det finns så mycket oläst? Kanske för drevet mot Wold. Hon deklarerade sin åsikt i en fråga hon tycker är angelägen, varpå hennes skattefinansierade uppdragsgivare lade örat mot marken och förbjöd henne att yttra sig mer i den frågan i deras kanaler. En säkrare plats vill dessa robespierreska revolutionärer i statens tjänst ha, men tycks inte känna till att metoden inte leder till något bra. Mantels tegelsten till roman utlovar inte bara raffel från första till sista sidan, utan också en insikt om det.
***
