beatrice-ask

Spelet om FRA

Lagrådet hade inte sagt sitt, riksdagsgrupperna visste inget. Och försvarsministerns löfte var bara luft. Men partiledarna hade redan bestämt sig – FRA-lagen skulle drivas igenom.

En dag i januari 2007 sätter sig en av finansminister [[Anders_Borg|Anders Borgs]] tjänstemän ner och skriver en promemoria. Tjänstemannen arbetar på budgetavdelningen, men det här ärendet handlar inte om pengar.

Det handlar om att slå larm. Något har gått alldeles snett i regeringskansliet.

Försvarsdepartementet har inte bara ignorerat justitiedepartementets kritik mot en ny lag utan också struntat i alla rutiner, skriver tjänstemannen. Bakom ryggen på alla har försvarsministern fått de fyra partiledarna att säga ja till lagen. Dessutom har underlaget som partiledarna fått varit uselt. Deras beslut är fattat på felaktiga grunder.

Det kan tyckas märkligt att en tjänsteman på finansdepartementet ägnar sig åt detta. Men mycket är också konstigt i den här historien.

Efter tre sidor sätter tjänstemannen punkt. Texten som skrivits är alarmerande, orden stora, tonen panikartad:

»Tillåts så tunga invändningar lämnas utan åtgärd undermineras samrådsformerna på ett sätt som kan få stora konsekvenser framöver.«

Det här är berättelsen om FRA.

1. In i byråkratin

Detta skall hädanefter bliva min musik!

Statsministern log mot alla sina nya ministrar när han klev ut på Haga slotts trappa. [[Fredrik_Reinfeldt|Fredrik Reinfeldt]] var stolt.

Det var lördagen den 7 oktober 2006, i ett dygn hade han varit statsminister. Solen sken. Snett framför honom till vänster stod hans nya justitieminister [[Beatrice_Ask|Beatrice Ask]]. Till höger den nye försvarsministern [[Mikael_Odenberg|Mikael Odenberg]].

Men regeringen hade redan problem. Journalisterna kände vittring. Ja, tvingades Reinfeldt erkänna. Han hade känt till att Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilòs inte betalat skatt för sina barnflickor.

I en hel vecka jagade journalisterna. Sedan föll ministrarna.

Fredrik Reinfeldt var inte förmögen att försvara dem. Det såg också tjänstemännen i hans eget regeringskansli.

På försvarsdepartementet hade det vid den här tiden länge funnits en grupp tjänstemän som ville ändra spelreglerna för FRA, Försvarets radioanstalt. I deras nätverk fanns [[Ingvar_Åkesson|Ingvar Åkesson]].

Ingvar Åkesson ser ut som vilken byråkrat som helst. Färglös, kostym, anonyma glasögon. En 40-talist som gått den klassiska vägen: jurist, domare, tjänsteman. I början av 1980-talet kom han till försvarsdepartementet, som blev hans hem.

Ett decennium senare blev han rätts- och expeditionschef. Han lärde känna alla man behöver känna.

Samtidigt började de en gång så stabila brickorna i det svenska säkerhetspusslet att ruckas efter terrorattacken den 11 september 2001.

Våren 2003 presenterades en statlig utredning som skulle ge Försvarets radioanstalt, FRA, laglig rätt att spana i kabel. Ett av argumenten var terroristbekämpning. En av utredarna hette Ingvar Åkesson.

På hösten samma år utsågs han till ny generaldirektör på FRA.

– Ingvar är en mycket skicklig spelare, säger en  regeringsveteran.

Signalspaning har alltid utförts av både FRA och Säpo. FRA intresserar sig för förhållanden i andra länder, medan Säpo spanar inom landet.

FRA sorterar under försvarsdepartementet, Säpo under justitiedepartementet. Båda ville åt kabeltrafiken.

Våren 2004 började Ingvar Åkessons gamla kompisar på försvarsdepartementet att skriva ett lagförslag. Det var inte politikerna som drev på. Tjänstemännen arbetade efter eget huvud och skapade det dokument som alla bråken skulle kretsa kring, DS 2005:30.

Strax före jul 2005 hade försvarsminister [[Leni_Björklund|Leni Björklunds]] tjänstemän övertygat henne om att lyfta frågan till regeringen.

På justitiedepartementet insåg man att Säpos revir var hotat. De skickade fram sin minister [[Thomas_Bodström|Thomas Bodström]].

De flesta politiker ansåg, och anser, att reglerna för FRA måste förändras. Men justitieministern var upptagen med att förankra sin hårt kritiserade buggningslag. Det var en mardröm att driva igenom ytterligare en integritetskränkande lag.

I början av 2006 sökte Bodström upp statsminister [[Göran_Persson|Göran Persson]], som gav honom sitt stöd. FRA-lagen stoppades.

Försvarsdepartementets tjänstemän fick än en gång uppleva att deras minister blivit överkörd. Skulle de få igenom sin lag behövde de ett starkare statsråd.

Och den hösten tillträdde [[Fredrik_Reinfeldt|Fredrik Reinfeldt]], som direkt fick en ministerkris på halsen.

2. Gryning hos försvaret

Den som kommer först till kvarn, får först mala.

Det var veckor av villervalla. Bakom den gulbeiga fasaden på försvarsdepartementet såg plötsligt tjänstemännen sin chans. Om de handlade snabbt kunde inget stoppa dem.

Deras nya ledning var beryktade politiska spelare. Mikael Odenberg och hans statssekreterare [[HG_Wessberg|H G Wessberg]] förstod dessutom försvarets perspektiv. Båda var reservofficerare med majors grad i marinens amfibieregemente Amf 1. Och i den här regeringen satt ubåtsjägaren [[Carl_Bildt|Carl Bildt]] och fjälljägaren Fredrik Reinfeldt. Nu skulle det gå vägen.

Snabbt dammade tjänstemännen av DS 2005:30. De satte sig vid sina datorer. Redan den 30 oktober – samma dag som protesterna mot regeringens försämringar i a-kassan kulminerade med demonstrationer utanför Rosenbad – var en promemoria klar. De stack argumentkatalogen i händerna på Odenberg och Wessberg. Med den skulle ministern övertyga regeringen.

– Det här blev Odenbergs och Wessbergs favoritfråga, deras pojkdröm. Nu fick de ägna sig åt strategispel i underrättelsevärlden, säger en källa med central placering i regeringskansliet.

När budgeten var klar ägnade sig försvarsministern nästan bara åt FRA. Budskapet till resten av regeringen var tydligt: det brådskar.

– Jag tog upp frågan på ett regeringssammanträde i början av november och jag fick klartecken att gå vidare. Och gjorde det, säger Odenberg.

I första veckan av december skrev hans tjänstemän ett utkast till en lagrådsremiss. De mejlade över dokumentet till justitiedepartementet.

– Nu försökte de kuppa igenom det i tysthet, det var det som var så jävla fult, säger en tjänsteman på justitiedepartementet.

Beatrice Ask behövde ingen övertalning. Hennes tjänstemän visste ju att hon var skeptisk till den föreslagna lagen.

Integritetsfrågorna hade genomsyrat hennes politiska karriär. Och hon godkände tjänstemännens invändningar. En lång rad källor uttrycker sig på samma sätt:

– Hon var kraftigt kritisk mot lagen.

Beatrice Ask hade regeringserfarenhet. Hon borde klara att hålla huvudet kallt och förstå försvarsministerns spel. Hennes tjänstemän ville att hon skulle göra det som Bodström hade gjort, stoppa lagen.

Men oavsett erfarenhet är Beatrice Ask, som flera källor uttrycker det, en svag minister. Hon saknar juridisk bakgrund, men än värre: hon vill vara till lags. Hon skyggade för konflikten.

Försvarsdepartementet låg ett steg före, och justitiedepartementets tjänstemän insåg att de höll på att bli akterseglade. De försökte gå till motattack utan sin minister.

I alliansregeringen fattas svåra beslut i praktiken inte av hela regeringen utan av de fyra partiledarna, det så kallade inre kabinettet.

Justitiedepartementets tjänstemän behövde hitta andra vägar dit.

Två dagar före julafton skickade de försvarsdepartementets utkast till lagrådsremiss vidare till sina egna myndigheter. Under jul- och nyårshelgen stressade riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten och kammarrätten ihop sina svar.

Alla var kritiska, flera gav också en känga till försvarsdepartements hantering, att ärendet inte var »tillräckligt noga behandlat«.

Någon vecka senare började skeptiska riksdagsledamöter också vakna.

Men vad ingen av kritikerna visste var att försvarsdepartementet nått till inre kabinettet först. Allting var avgjort.

De fyra partiledarna hade redan bestämt sig.

3. På högsta våningen

Det rätter och packer eder efter!

Strax intill Fredrik Reinfeldt, på Rosenbads sjunde våning, satt [[Ulrica_Schenström|Ulrica Schenström]]. Hennes rum var tapetserat med löpsedlar. En hel vägg med de nya moderaternas historia från första utspelet till valsegern.

Hennes nya roll var enkel. Hon skulle ge statsministern arbetsro. Om hon bara var en tillräckligt noggrann grindvakt skulle de nya rubrikerna handla om hur regeringsduglig partiledaren var.

I hierarkin satt Ulrica Schenström högst av alla politiska tjänstemän. De fyra statssekreterarna i samordningskansliet – en från varje parti – skulle se till att alliansen var enig i alla frågor som skulle gå till beslut. De rapporterade till henne. Om de inte var eniga i någon fråga tog hon den vidare till det inre kabinettet.

I december 2006 läste [[Mikael_Sandström|Mikael Sandström]], moderaternas statssekreterare i samordningskansliet, försvarsdepartementets utkast till lagrådsremiss om FRA-lagen. Han delade ut det till sina allianskollegor i Rosenbad.

Diskussionen låste sig snabbt.

– Det blev ett storgräl, berättar en källa i regeringskansliet.

När frågan kom till Ulrica Schenström tvekade hon inte. Hon hissade den direkt till inre kabinettet.

Inte heller partiledarna kom någon vart. Men de tyckte alla, enligt Fokus källor, att integritetsskyddet var för svagt, och därför sände de tillbaka ärendet till samordnarna.

Därmed blev det uppenbart att Mikael Odenberg hade gått för snabbt fram. Det klartecken han uppfattat att han fått från regeringen under hösten var inte förankrat. FRA-lagen hängde på en skör tråd. Hur skulle han övertyga partiledarna?

Ulrica Schenström gav samordnarna order att nå en uppgörelse. Under jul- och nyårshelgen mejlade de febrilt mellan sig och sina partier.

– Förslaget var ju ruttet från början, men i det här skedet var faktiskt alla partier öppna för förbättringar, säger en riksdagsledamot.

Men inte heller nu lyckades statssekreterarna enas. För andra gången tvingades Ulrica Schenström ta med sig FRA-lagen in till mötet med det inre kabinettet. I sak hade inte så mycket ändrats i förslaget, och partiledarna var fortfarande tveksamma.

Det var då Mikael Odenberg och HG Wessberg drog fram sitt trumfkort.

Till partiledarna sa de nu att de hade talat med socialdemokraterna. Och signalen därifrån var tydlig. Riksdagens största parti skulle, enligt Odenberg, rösta för lagen när den kom till riksdagen.

– De sålde in utkastet med argumentet att de hade gjort upp med socialdemokraterna, säger en källa i regeringskansliet.

Saken var avgjord. Drömmen om en uppgörelse över blockgränsen var oemotståndlig.

Mikael Odenberg fick Fredrik Reinfeldt, [[Maud_Olofsson|Maud Olofsson]], [[Göran_Hägglund|Göran Hägglund]] och [[Lars Leijonborg|Lars Leijonborg]] att säga ja till FRA-lagen.

Det inre kabinettet låste sig. Långt före lagrådets utlåtande. Långt före diskussionerna i riksdagsgrupperna.

– Försvarsdepartementet slängde upp förslaget. Partiledarna fick det innan det var berett och processat. Men själva poängen med ett regeringskansli är ju att alla ögon ska titta på det före beslut, säger en tjänsteman.

Enligt flera källor fattade partiledarna sitt beslut i början av januari, den exakta dagen är oklar.

Men den 8 januari satte sig tjänstemannen på finansdepartementet och skrev sin promemoria. I det dokumentet står det svart på vitt att partiledarna redan hade bestämt sig.

När någon från finansdepartementet ryter till brukar regeringskansliet lyssna.

– Där jobbar de tuffa grabbarna med makt och gott självförtroende, säger en moderat i regeringskansliet.

Tjänstemannen höll inte heller igen i sina skrivningar. »Överträdelser« som var »graverande«, så beskrevs hanteringen av FRA-lagen.

»En partiledaravdömning som skett utifrån ett otillräckligt underlag bör inte tillåtas ersätta ordinarie beredningsrutiner«, varnade tjänstemännen, och betonade att det här kunde få »stora konsekvenser framöver«.

Men ingen lyssnade.

4. Bråk i regeringen

Den som gräver grop åt andra, faller själv däri.

Fredrik Reinfeldt ville visa upp alliansens regeringsduglighet. Den dåliga stämningen märktes ännu inte utåt. Men HG Wessberg och Magnus G Graner, statssekreterare på justitiedepartementet, rök ihop på ett statssekreterarmöte så till den milda grad att Ulrica Schenström läxade upp dem. De vägrade sluta tala om FRA.

– Gå ut och gör upp eller håll er till dagordningen, röt Schenström enligt en källa.

Ett år tidigare hade Göran Persson gett justitiedepartementet rätt. Nu var rollerna ombytta. Tjänstemännen hos Beatrice Ask var förtvivlade.

– De låg på golvet och grät bildligt talat. De visse att deras chef var kritisk, och ändå fick de inget stöd. Det var kaos, säger en källa på departementet.

Efteråt gick det ett rykte om att Fredrik Reinfeldt hade skällt ut Beatrice Ask inför en rad partikamrater. Men moderater som känner justitieministern vet att hon inte behövde tystas. Hon viker sig ändå för majoriteten.

– Beatrice Ask är en minister som inte bestämmer till hundra procent själv hur hon ska agera, det gör en liten grupp moderater, säger en person med insyn.

Själv säger hon:

– Inte ens i mina memoarer kommer jag att referera några diskussioner. Jag lärde mig en devis redan i ungdomsförbundet – fri debatt inåt och enad front utåt.

Men Beatrice Ask var inte den enda kritikern. Fokus källor beskriver en splittrad regering. Både jordbruksminister [[Eskil_Erlandsson|Eskil Erlandsson]] och infrastrukturminister [[Åsa Thorstensson|Åsa Thorstensson]] var skeptiska. Före valet hade Thorstensson till och med beskrivit FRA-lagen som ett »hot mot öppenheten«.

Men först nu, när allt var bestämt, vaknade de borgerliga kritikerna. I riksdagen uppmanade moderaten [[Henrik_von_Sydow|Henrik von Sydow]] sin försvarsminister att kasta förslaget i papperskorgen. Mikael Odenberg blev förbannad och skällde i ett mejl.

– Jag skrev: »Fan, vad du är kåt på att få publicitet«, säger Odenberg.

För Fredrik Reinfeldt gällde det att tysta motståndarna. Problemet var att de visade sig vara ganska många.

I hans egen riksdagsgrupp luftade mellan 20 och 30 personer synpunkter, enligt flera moderata källor. FRA diskuterades på minst fem gruppmöten den vintern och våren. Det stal tid och kraft.

I februari fick statsministern oväntad hjälp. Lagrådet ansåg inte att signalspaningslagen innebar ett hot mot integriteten.

Moderatledaren hade fått juristernas klartecken, så i början av mars gick regeringen vidare med en proposition.

– Jag förstår att Fredrik blev frustrerad då, för motståndarna vägrade ge med sig, säger en moderat i riksdagen.

På gruppmötet den 13 mars 2007 tappade Fredrik Reinfeldt till slut humöret. Trött och förbannad skällde han ut sina riksdagsledamöter. Han var alldeles vit i ansiktet, berättar ett vittne:

– Han sa: »Jag kan ta allt, jag kan ta tidningsskriverier, men jag kan inte acceptera att mina egna inte är med på det här.« Han ställde ett ultimatum, så var det, han hotade att avgå om vi inte ställde upp.

– Jag minns att han sa: »Ni kan alltid sitta i sofforna, men då är ni ensamma«. Han menade att det är lätt att få vara med i morgon-tv om man går emot partiledaren, säger en riksdagsledamot.

Därmed dog den moderata kritiken. Röstboskapet fattade läget. Det fanns inget utrymme för diskussion längre.

När Fredrik Reinfeldt pustade ut började plötsligt samarbetspartierna obstruera.

Göran Hägglund hade visserligen fått kristdemokraternas skeptiker med sig.

– Om alla partier den vintern hade gjort samma grundliga arbete i riksdagsgruppen som vi gjorde hade inte debatten fått sånt fäste som den senare fick, säger han.

Men folkpartiet var vid den här tiden upptaget med att byta partiledare. Och i centerpartiet vaknade nu ett starkt motstånd. I maj höll Maud Olofsson i ett stökigt möte. Ur dammet och röken klev [[Fredrick_Federley|Fredrick Federley]] fram, och han kom så småningom att vägra rösta ja i riksdagen den försommaren.

Men då hade Fredrik Reinfeldts FRA-problem eskalerat på en annan front.

Mikael Odenberg hade ju förespeglat att socialdemokraterna skulle rösta ja. Många socialdemokratiska försvarspolitiker gillade lagen, men i det tysta hade Thomas Bodström börjat bearbeta sina partikamrater.

Genom att gå till den nya partiledaren [[Mona_Sahlin|Mona Sahlin]] lyckades han sent på våren få socialdemokraterna att ställa en rad krav för att rösta ja till FRA. De förändringarna var otänkbara för regeringen.

Plötsligt stod Fredrik Reinfeldt ensam med sina allianskolleger. Mikael Odenbergs snack om en bred överenskommelse var luft.

Nu blev FRA en fråga om Fredrik Reinfeldts regeringsduglighet. Klarade han jobbet?

Riksdagen bordlade frågan. De borgerliga politikerna vågade inte längre tala om FRA, det blev nästan tabu.

En sommar gick, en höst gick, en vinter gick. Och sen kom våren.

5. Glänta på dörren

Den man älskar, den agar man.

Det är juni 2008 och de har knappt en vecka på sig. Äldre moderater frågar hur hon ska rösta. De ser glada ut när hon säger att hon tvekar. Märkligt, tänker [[Birgitta_Ohlsson|Birgitta Ohlsson]].

De är tre nu. Det behövs en fjärde.

Torsdagen den tolfte ringer hon sin partiledare [[Jan_Björklund|Jan Björklund]]. Jag är tveksam, säger hon.

Hon skickar ett mejl till sina partikamrater i riksdagen. Hon skriver att hon tror att hon inte kan rösta ja. Många ringer henne under helgen, säger att de är oroliga. De talar om att rösta nej, eller lägga ner sin röst.

Fredrick Federleys mobil ringer. Han torkar av sina kladdiga fingrar. Han står för desserten till hundra gäster. Partikamraten Sofia Karlsson ska gifta sig i helgen.

Det är [[Sten_Tolgfors|Sten Tolgfors]]. Försvarsministern vill kolla av läget, förklara syftet med lagen. Sedan ringer nästa statsråd. Det är [[Andreas_Carlgren|Andreas Carlgren]]. Han talar om regeringens trovärdighet. Federley är toastmaster, han får gå ut och ta samtalen.

På måndag morgon är de fortfarande bara tre. Birgitta Ohlsson och centerpartisterna Fredrick Federley och [[Annie_Johansson|Annie Johansson]].

Då har centerpartiet gruppmöte. Maud Olofsson håller sig undan. [[Sofia_Larsen|Sofia Larsen]], [[Claes_Västerteg|Claes Västerteg]] och några andra ledamöter står för pressen. Gruppledaren skickar runt en skål med smågodis. Det hjälper inte.

På kvällen bjuder Andreas Carlgren kritikerna till miljödepartementet. Förhandlingarna fortsätter. De äter sushi nu. Redan vid elva är de slutkörda, de orkar inte mer. Men Carlgren fortsätter. Vid två på natten sätter de punkt. De har inte kommit fram till något.

När Annie Johansson kommer hem får hon ett sms från Maud Olofsson. Kom över på frukost, uppmanar partiledaren. Hon svarar att hon inte orkar. Det är jätteviktigt, replikerar Olofsson.

Fyra timmar senare lagar de frukost tillsammans i Maud Olofssons övernattingslägenhet. De åker statsrådsbil därifrån. Olofsson till ett möte med partiledarna. Johansson till ett nytt gruppmöte.

Samtidigt har sju folkpartister trängt in sig i Birgitta Ohlssons riksdagsrum. Ingen av dem tänker rösta ja. [[Cecilia_Wikström|Cecilia Wikström]] filar på ändringsförslag, [[Camilla Lindberg|Camilla Lindberg]] vässar argumenten. Ohlsson lägger upp taktiken och håller kontakt med Federley.

Folkpartisterna går till ett extrainsatt gruppmöte. Det börjar stillsamt, men urartar. Jan Björklund är tillbakadragen. Det är gruppledaren [[Johan_Pehrson|Johan Pehrson]] och några ledamöter som skäller. Flera FRA-kritiker känner sig nedtryckta. Känslorna svallar. Mitt under sammanträdet kommer ett TT-telegram med namn på kritikerna i folkpartiet.

Läcker någon per sms direkt från mötet? En ledamot blir så förbannad att hon skriker och lämnar mötet – slänger igen dörren efter sig. Lagens försvarare blir desperata, folk gråter.

Kritikerna äter lunch tillsammans. Jan Björklund ringer dem, en efter en. Han kallar till enskilda samtal. De vet vad som väntar. Björklund är berömd förhandlare, tänker de, han vet hur man söndrar och härskar.

Dessutom inser de att centerpartisterna börjar vackla. Federley låter plötsligt spattig och nervös. Vid ett tillfälle tar Cecilia Wikström telefonluren och säger: »Fatta läget, du håller på att bli duperad! Det finns ingen återvändo, ni måste rösta nej.«

Debatten om FRA pågår nu för fullt i plenisalen. Under tiden har partiledarna krävt konkreta förslag från kritikerna. Både folkpartisterna och centerpartisterna har kastat in tillägg till lagen.

Klockan fyra på eftermiddagen har alla partier nya gruppmöten. Nu ger Federley och Johansson upp. I sina händer har de fått ett dokument.

Partiledarna har plötsligt accepterat tilläggsförslagen. Då skickar Federley ett sms till Ohlsson med innebörden: Du har väl också sett förslaget, vi kommer att gå med på det. Därmed upphör kontakten mellan dem.

Men i moderaternas grupp, som Fredrik Reinfeldt tystat så effektivt redan för ett år sedan, har det börjat hända saker. [[Karl_Sigfrid|Karl Sigfrid]] – en oerfaren riksdagsledamot – har mejlat sina kollegor och sagt att han tänker rösta nej. Nu blir han verbalt avrättad av gruppledaren [[Lars_Lindblad|Lars Lindblad]]. Fredrik Reinfeldt fortsätter avhyvlingen. Han säger att Sigfrid äventyrar regeringsdugligheten.

Moderaterna drar till med en nödlögn: folkpartisterna tänker också ge sig. Sigfrid kvittas ut.

Birgitta Ohlsson får räkna om. De var tre säkra nej-röster, två har fallit, en har tillkommit och tystats. Men håller folkpartisterna ihop kan det fortfarande gå vägen.

Nu förhörs de en och en på Johan Pehrson rum. Jan Björklund leder utfrågningen. Förstör inte din karriär, säger han. En del hotar han: dörrar kommer att stängas för kritikernas hjärtefrågor.

Pressen är hård, många mår dåligt. De kan inte prata med varandra och inser att det var ett misstag att gå med på enskilda samtal. En efter en går från Johan Pehrsson rum till Birgitta Ohlssons med negativa besked: jag vek mig.

Där, i Ohlssons röda soffa bredvid sovkudden, sitter nu spillrorna av FRA-motståndet. På tv:n ser de plenidebatten, som snart ska återupptas.

Samtidigt vandrar Fredrick Federley och Annie Johansson till statsrådens rum i riksdagshuset. Där möter de HG Wessberg och Sten Tolgfors. Federley är otålig. Vem ska säga vad? Hur ska de få det att framstå som att båda har vunnit? Som att den här regeringen är regeringsduglig?

De enas snabbt. Sedan iscensätter de skådespelet.

Folkpartisternas kritiker ser nu Fredrick Federley snyfta i talarstolen. De hör försvarsministern begära replik och lansera uppgörelsen med tilläggen. De suckar när Federley svarar positivt.

Det är en fruktansvärd show, tycker de. Federley – en svikare.

Dagen efter faller de sista folkpartisterna. Från tidig morgon fortsätter påtryckningarna: de ska tvingas att kvitta ut sig.

Vid lunch ger Birgitta Ohlsson upp. Nu när hon inte kan vinna längre vågar hon inte gå hela vägen. Hon lägger ner sin röst.

När riksdagen röstar den kvällen är  Camilla Lindberg, nykomlingen från Dalarna,  den enda borgerliga politikern som röstar nej till FRA-lagen.

Utanför stenväggarna eskalerar motståndet. Riksgatan fylls av demonstranter.

Fredrick Federley och Annie Johansson åker hiss till riksdagens källare. Där möter de Säkerhetspolisen. Bakom tonade rutor skjutsas de hem.

Och bråket om FRA-lagen fortsätter.

Epilog

En konung i Sverige, han flyr icke gärna.

Tjänstemannen på finansdepartementet blev sannspådd. Den här veckan i september 2008 när riksdagen öppnade överskuggar FRA-frågan fortfarande regeringens politik.

Nästa vecka, efter halva regeringstiden, lanserar regeringen en expansiv budget med stora satsningar som ska rusta Sverige och ge mer pengar i väljarnas plånböcker. Men valgodiset dränks i signalspaningsdebatten.

Varningarna fanns tidigt, men gick inte fram. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund låste sig för snabbt. De fyra var så fixerade vid att de skulle enas på partiledarnivå att de glömde bort att lyssna på sina egna partikamrater.

Alliansen var oerfaren och lyckades inte hantera en revirstrid som snabbt kastades upp på bordet.

För Fredrik Reinfeldt har FRA-lagen kommit att handla om regeringsduglighet. Konsekvenserna har blivit stora, precis som tjänstemannen varnade.

Landets justitieminister tiger om en lag som hela svenska folket talar om. Alliansen krackelerar när centerpartiet och folkpartiet slåss. Stämningen i riksdagsgrupperna är usel, och departementsstriderna fortsätter. Och allt sker i offentlighetens ljus.

FRA kommer inte att vara en stor fråga i valet 2010. Det är ekonomin – inflationen, räntorna och tillväxten – som avgör. Men förmågan att regera är viktig för Fredrik Reinfeldt, och socialdemokraterna gör nu allt för att få det att framstå som att han inte klarar kriser.

Med hanteringen av FRA-lagen har statsministern själv avslöjat alliansens brister och satt regeringsdugligheten på spel. Så länge frågan lever kan Mona Sahlin ta det lugnt.

Det är Fredrik Reinfeldts egen skugga som jagar Fredrik Reinfeldt.

Artikeln bygger bland annat på en rad interna regeringsdokument och ett 30-tal intervjuer med högt uppsatta tjänstemän och ledande politiker från flera partier.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

92 comments

  • Björn Wadström skriver:

    Det vr bra skrivet men den faktor som påverat mest var nog inte det interna spelet utan det faktum att folket reagerat. Oberoende av partifärg har människor skrivit och bloggat sig helt gröna. Frågan har passerat den sakliga debatten och är nu en ren förtronde fråga. Det är inte ens en förtroendefråga för Reinfeldt. Det är en förtroendefråga om demokratin. En regering utan folket är en diktatur och det ordet skall vi inte behöva använda i Sverige. Lägg ner FRA nu. Låt SÄPO sköta det interna polisarbetet,

  • [...] betala såklart). Dessa aspekter av demokratin ser jag som betydligt viktigare än den kollektiva beslutsprocessen som så ofta hyllas som det bästa mänskligheten [...]

  • [...] supporting it, still maintain a staunch position in favour of the law, which, as it has been nowadays revealed, would have been the initiative of  senior administrative officials in and around the defence [...]

  • [...] upp för Magasinet Neos McCain-seminarium fick i torsdags en kalldusch i mailboxen. Neos egen FRA-apparat hade snappat upp information om att deltagarna skulle vara oliktänkande och därmed inte välkomna [...]

  • Calle skriver:

    Cnab:

    Så du menar att det skulle ha skett stora förändringar i hur landet styrs nu och med tidigare regeringar? Jag är övertygad om att tjänstemännens spel och mygel är lika stort nu som tidigare. Precis som man säkerligen myglar en himla massa inom andra partier. Och tänk dig då till och med en minoritetsregering som måste mygla med stödpartier för att komma någon vart.

  • Historien bakom FRA-lagen en skrämmande läsning…

    Tidningen Fokus har publicerat ett riktigt intressant och välskrivet reportage som handlar om hur FRA-lagen röstades igenom, och spelet mellan politikerna bakom. Artikeln berättar om hur man manipulerade och hotade partimedlemmar till att rösta ja …

  • [...] är en skymf. Spelet inom Alliansen en skam. Tack Isobel, för att du fick mig att hitta Fokus imponerande reportage om spelet kring FRA-omröstningen. Obligatorisk läsning. Hoppas att många politiker, oavsett partifärg läser [...]

  • ConnyT skriver:

    Mycket bra reportage. Tack för det. Kan bara hålla med flera andra; kan inte tänka mig att rösta på ett parti som är för denna styggelse till lag om det så är 2008, 2010 eller senare…

  • Janne P skriver:

    är det inte möjligt att få KU att titta på hur detta hanterats? Bör om jag fattat rätt ligga inom deras ram för granskning?

    Författningsdomstol är tyvärr något som börjar kännas mer angeläget än att ha en regerings’duglig’ regering …

    PS Lysande bra artikel .. jag mailar länken till alla riksdagsmän/kvinnor
    gör det ni också!

  • [...] skriver en upplysande historia om hur FRA-lagen tvingades igenom riksdagen trots massivt motstånd från många håll. Som vanligt verkar det som [...]

  • [...] den som ännu inte läst Fokus artikel » Spelet om FRA bör göra det. Det klargör vem eller vilka som är Dagny Taggart/John Galt eller i alla fall Hank [...]

  • Namn: Emilia skriver:

    Skrämmande läsning. Sällan man kommer så långt bakom kulisserna inom svensk politik. Det bästa reportaget jag läst på länge.

  • [...] det långa politiska spelet bakom lagen så har tidningen fokus skrivit en mycket utförlig artikel “Spelet om FRA” som summerar i detalj händelserna bakom den så kritiserade lagen som hotar hela den borgerliga [...]

  • [...] en svensk version av Newsweek har publicerat en lång artikel om spelet bakom FRA enkelt titulerad Spelet om FRA där maktspelet och särintressen bakom lagförslaget beskrivs med stor [...]

  • [...] får skrivas nya kapitel i Aftonbladets och Fokus historieskrivningar över FRA-lagen och myglet. De kommer att bli ännu mer [...]

  • [...] Det enda som behöver läsas för att greppa FRA-lagen och det patetiska fiasko för demokratin den är, är eg. denna artikel. [...]

  • Louise skriver:

    Jag håller helt med dig, Dennis Nilsson, som postade: 11:58, 20 september. Han skrev som följer:

    ”Ifall FRA-lagen inte stoppas så kommer den att fortsätta vara en stor het fråga i valet 2010, och kommande val.

    Varför? Jo, FRA-lagen avskaffar grundfundamenten till demokratin, och bäddar för en totalitär stat.

    Kommer en ond regering och/eller en ond statstminister till makten i framtiden så har de med FRA-lagen det perfekta verktyget att eliminera meningsmotståndare i bästa Sovjet-stil.

    Av historien kan vi lära att totalitära samhällsbyggen stagnerar, och förr eller senare förgör sig själva.”

    Vidare finns det bara ett parti (vad jag vet) som från början varit motståndare till FRA-lagen och aldrig någonsin vikit ifrån den ståndpunkten och det är Piratpartiet. Varför tror ni att andra partier som hjälpt till att rösta igenom förslaget helt plötsligt säger att de är motståndare till det? Jo, för att de vet att det snart är val och att det här är en viktig fråga för folket. Men låt er inte luras!! Hur många andra viktiga saker har inte utlovats av politiker innan val för att sedan skitas fullständigt i?

    Vidare håller jag med den talare som sa: ”Jag anser mig ha rent mjöl i påsen, då, men om alla andra ska köra ner sina kladdiga fingrar i min påse så är det klart att mjölet blir nedskitat!”

    STOPPA FRA!!

  • [...] Fokus beskrev i förra veckan hur FRA-lagen drevs fram i regeringskansliet och hur de fyra partiledarna mycket tidigt tog ställning till frågan. Nu får regeringen kritik från flera håll. [...]

  • [...] Fokus har en intressant artikel om FRA-processen. Det är som hämtat ur den värsta thrillern. Riktigt [...]

  • [...] reportage i längre format än i dag. Den senaste tiden har hon särskilt uppskattat reportaget om FRA:s bakgrundshistoria, nyhetsstoryn om Tzipi Livni och inblicken i Mexikos [...]

  • [...] valen. Därför är det extra viktigt för alla väljare att läsa på ordentligt till nästa val. Fokus artikel om spelet bakom FRA är en utmärkt [...]

  • [...] sig ha både en mamma och en pappa som jobbade på tidningen och tyckte att jag borde läsa den här artikeln som hans mamma varit med och [...]

  • [...] porträtt står i klar kontrast till bilden av Beatrice Ask i nyhetsmagasinet Fokus granskning av regeringen under FRA krisen; [O]avsett erfarenhet är Beatrice Ask, som flera källor uttrycker [...]

  • [...] i svenska häkten (vilket också herr Hilton valde på denna punkt). Skulle också slänga in Fokus insideartikel om FRA-lagen (om den kan gå som scoop) och Liza Marklund-storyn (om den hamnar under [...]

  • konsonans.net skriver:

    [...] ger sig in det spelet och olika grupper försöker spela ut varandra.  Tidningen Fokus publicerade för ett tag sedan hur FRA-lagen kom till och det politiska spelet bakom kulisserna – klart läsvärt och ett bra [...]

  • [...] Vågar man som han börja hysa någon förhoppning om frikännande? Svårt att veta när rättegången är så politiskt känslig. Själv är jag kluven, mycket på grund av att min egen cynism skenat iväg nästan ohejdat sedan FRA-debaclet. [...]

  • [...] faktafel eller svag research, tvärtom. När jag läser den ser jag den som en syskonartikel till den som jag och Anita Kratz skrev. Den blev ganska hyllad i bloggosfären, men DN-artikeln [...]

  • [...] september 2008 Förstklassigt om FRA Förstklassig grävande journalistik om spelet om FRA i Fokus. Förstklassig statistisk analys av bloggbävningen i FRA-debatten från [...]

  • [...] till hur beslutsprocesserna inom EU-byråkratin fungerar. Vi svenskar är vana vid öppna (nåja) processer och debatter snarare än de slutna och svårgenomträngliga förfarandena som dominerar [...]

  • [...] så kan samma minister utpressas till att ge mer pengar än som FRA har äskat, eller ändra lagen så att den passar FRA [...]

  • [...] FRA-lagen är lagen som ingen ville ha: [...]

  • [...] Därför gläder det mig att Anita Kratz och jag har lyckats få plats på Mark Klambergs lista över FRA-journalistik värd namnet. Det var spännande att researcha och skriva Spelet om FRA.  [...]

  • [...] segrat i varje led. Vill du förstå hur det gått till, så skulle jag rekommendera läsning av fokusartikeln ”Spelet om FRA”, som på ett överskådligt sätt beskriver tidslinje och intriger kring processen. Där får man [...]

  • [...] sidan av traditionella medier finns effektiva alternativa kanaler för debatt och ifrågasättande. FRA-frågan var död, men fick nytt liv på nätet. Traditionella medier ville inte skriva om Mark Foley, men [...]

  • [...] Processen har varit långdragen, och en motståndsrörelse har vuxit fram. Här kan du läsa fyra journalisters förklaring till varför avlyssningen strider mot grundlagen! Rättsvidrighetens stank sprider sig… [...]

  • [...] som har beslutat inte riktigt har klart för sig vad det är som de sagt ja till. Vi vet också att beslutet drevs igenom på ett minst sagt diktatoriskt sätt. Vi vet att det som visades upp den 17 och 18 juni, bara var [...]

  • [...] Signalspaning. Idag träder den kontroversiella FRA-lagen i kraft. Från och med nu får Försvarets radioanstalt rätt att spana på all datatrafik som passerar in och ut ur landet. Publicerad 1 december 2009 Text: Jonatan Fried Foto: Petter Cohen Läs Torbjörn Nilssons och Anita Kratz redan klassiska reportage om hur det gick till när FRA-lagen drevs igenom. [...]

  • [...] många moderater som var urförbannade på vad regeringen gjorde runt FRA-lagen förförra året (bra artikel om det spelet och Asks insats), och med hennes senaste uttalanden är det nästan självklart att se hur datalagringsfrågan [...]

  • [...] inlägget kommer inte att handla enbart om FRA – det skulle bli en massa upprepande av fakta som vem som helst kan hitta på nätet. Därför tänker jag också prata om MUF. Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som [...]

  • [...] ett beslut” den roll som b.l.a H G Wessberg spelade som drivande av den hårda linjen  i det bråk inom alliansens olika partigrupper som uppstod kring den sk FRA Lagen dvs lagförslaget om utökade [...]

  • [...] i processen fått förödande konsekvenser. Vi har två exempel i nutid. Det ena är FRA-lagen, vars historia är minst sagt hårresande. Försvarsdepartementet skyndade sig att lägga fram ett förslag till den nyvalda regeringen [...]

  • [...] förvirrande artikel.En artikelsom talar om att folk har lite olika åsikter … vem som pratar med vem , vem som äter frukost [...]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*