Så blev civilsamhället en del av statsapparaten

Förra året lanserade organisationen ForumCiv en egenproducerad musikvideo som snabbt blev viral. Målet var att mobilisera opinion mot regeringens nedskärningar i biståndsbudgeten och udden var tydligt riktad mot ministrar och partiledare i Tidö-samarbetet – allt paketerat i ett musikaliskt och dansant format. ”Bistånden kapas till SD:s applåd – vad är väl solidaritet mot ministerns råd” sjöng ForumCivs dåvarande generalsekreterare Anna Stenvinkel bland annat och höll upp en bild på biståndsminister Benjamin Dousa (M).

Bakgrunden till det musikaliska debattinlägget var Tidöregeringens ambition att avveckla systemet med så kallade strategiska partnerorganisationer (SPO). Biståndsmyndigheten Sida hade givits i uppdrag att fasa ut långsiktiga samarbetsavtal med flera av de etablerade civilsamhällesaktörerna – där just ForumCiv är en av de största.

Men videon fick möjligen lite mer långtgående följder än upphovsmakarna hade tänkt. Den satte nämligen den offentligt finansierade civilsamhällesorganisationerna verksamhet i blixtbelysning – och framför allt ställdes frågor hur de använder skattebetalarnas pengar.

På Expressens ledarsida skrev till exempel Malin Siwe att ForumCiv ”är en märklig inrättning, ett slags mini-Sida som lever på att dela ut Sida-pengar till sina egna medlemsorganisationer. Som alla kallas civilsamhällesorganisationer trots att de flesta lever nästan helt på bidrag från staten, regioner och kommuner”. År 2023 hade ForumCiv omkring 110 anställda. Enbart på kansliet i Stockholm arbetade över 40 personer. Organisationen mottog 300 miljoner kronor i statliga bidrag från Sida medan avgiftsintäkterna från medlemsorganisationerna uppgick till mer blygsamma 600 000 kronor.

ForumCiv fungerar lite som en myndighet på entreprenad – finansierad av staten men organiserad utanför den. Genom att fördela statliga biståndsmedel vidare till sina medlemsorganisationer, sätta ramar och villkor för hur pengarna får användas, samt följa upp och rapportera resultaten, agerar ForumCiv mellanhand för bidragsutbetalningar från det offentliga systemet. Och av de 300 miljoner kronorna i mottagna skattemedel gick runt 40 procent till att finansiera den egna verksamheten.

Den här typen av konstruktion kritiserades av Riksrevisionen i rapporten Tillit och kontroll från 2023. Där konstateras att systemet med bidrag till civilsamhällesorganisationer i hög grad bygger på tillit – och att kontrollen inte har hängt med verkligheten. Rapporten fokuserar på de fyra myndigheterna Jämställdhetsmyndigheten, Myndigheten för stöd till trossamfund, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) samt Socialstyrelsen.

Den drar slutsatsen att dessa i stor utsträckning litar på de uppgifter som de bidragstagande organisationerna lämnar, och gör relativt få kontroller av hur pengarna faktiskt används. Fast antalet myndigheter som betalar ut stöd till civilsamhället är betydligt fler än de fyra som Riksrevisionen granskade – de är runt 40 till antalet.

Varje år fördelar statskassan ut över 20 miljarder kronor till civilsamhällets organisationer, enligt rapporten. Till det kommer omfattande finansiering från kommuner och regioner samt olika fonder, varav Allmänna arvsfonden är en av de största. Ofta sker utbetalningarna utan någon samordning med andra utbetalande aktörer. Resultatet är, enligt Riksrevisionen, en påtaglig risk för dubbla eller felaktiga utbetalningar, missbruk och att oseriösa aktörer slinker igenom. Vidare saknas ofta överblick över vem som får vad, varför samma verksamhet kan finansieras flera gånger utan att någon reagerar. Kort sagt tycks Sverige ha tappat kontrollen över de statliga utbetalningarna till bistånd, folkrörelser och föreningsliv. Hur hamnade vi här?

Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet byggdes folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, frikyrkorna, idrottsrörelsen och arbetarrörelsen – upp genom medlemsavgifter, ideellt arbete och privata donationer. Kulturlivets föreningar och institutioner bars i hög grad upp av borgerskapets pengar genom privata donationer och stiftelser. Inte minst stod näringslivet för en stor del. På lokal nivå kunde det handla om brukspatroner och industriföretag som byggde och finansierade folkparker, bibliotek och samlingslokaler.

I Grängesberg, till exempel, spelade finansmannen Ernest Cassel en central roll i att forma ortens sociala infrastruktur. År 1896 donerade han 250 000 kronor till en arbetarfond som finansierade bibliotek, samlingslokaler, park, idrottsplats, badhus och skolkök – investeringar som lade grunden för både kultur- och föreningsliv. Exempel på sådan bruksanda finns från hela Sverige.

Finansieringen av civilsamhället kom att förändras i takt med folkhemmets framväxt under den socialdemokratiska dominansen från 30-talet. Civilsamhällets föreningar och organisationer började betraktas som verktyg för att förverkliga politiska ambitioner. Bidrag infördes till studieförbund, ungdomsorganisationer och folkbildning – med hänvisning till stärkt demokrati och ökad folklig sammanhållning.

– Under socialdemokratins folkhemsbygge under 40-talet sågs det som naturligt att bidrag fördelades inte bara till studieförbund utan till stora delar av samhället. Några kontrollmekanismer behövdes inte, eftersom tilliten var så stor, säger Daniel Schatz, doktor i statsvetenskap och författare som länge har följt flera av civilsamhällets organisationer.

Från 60-talet byggdes bidragssystemen ut kraftigt och civilsamhällets organisationer integrerades alltmer i den framväxande välfärdsmodellen. Staten gick från att ge selektivt stöd till rörelser till att i allt högre grad finansiera deras löpande verksamhet – inom kultur, sport, fritid, socialt arbete och senare även på integrationsområdet.

Ett politiskt vägval 1975 fick stora konsekvenser för civilsamhällets fortsatta tillväxt. Det var när riksdagen röstade igenom ett förslag från regeringen Palme som slog fast att invandrare som kom till Sverige skulle få aktivt stöd att bevara sin kulturella identitet. Staten skulle stödja invandrar- och minoritetsorganisationer samt projekt med detta syfte. I övergången mot 1980-talet tog detta konkret form och staten började ge bidrag till invandrarföreningar – organisationer som var definierade utifrån språk, ursprung och kulturell samhörighet.

Pengarna kanaliserades via myndigheter som Statens invandrarverk och kompletterades så småningom med kommunala och regionala stöd. Studieförbund och paraplyorganisationer fungerade som mellanled som slussade skattepengarna vidare ut i civilsamhällets kapillärer av lokala föreningar, klubbar och projekt. Nya sådana initiativ växte fram – ofta utan den medlemsbas, lokala förankring och interna kontroll som en gång präglade de klassiska folkrörelserna. I stället blev tillgången till offentliga medel en förutsättning redan från början och någon gång kanske också själva målet med verksamheten.

Där civilsamhället ursprungligen hade vuxit fram underifrån, genom engagemang, frivilligt arbete och medlemmarnas egna pengar, började det nu allt mer byggas ovanifrån – genom projektbidrag, verksamhetsstöd och riktade satsningar. Resultatet blev ett mer fragmenterat landskap av organisationer, där beroendet av staten ofta var betydligt större än beroendet av medlemmarna.

Samtidigt som både antalet bidragssökande aktörer och komplexiteten i systemet har ökat så har bidragen fortsatt att fördelas inom ett ramverk som i hög grad bygger på tillit. Det är här som den spänning mellan ambition och kontroll, som Riksrevisionen pekar på, skapas. Staten tog på sig rollen som finansiär i stor skala, men utan att utveckla de verktyg som krävs för att följa upp hur pengarna används.

Statsvetaren Daniel Schatz har studerat frågor om civilsamhällets finansiering. Han går ännu längre och menar att den statligt finansierade civilsamhällessektorn, som en gång byggdes upp för att stärka demokratin, i dag ibland snarare motverkar den.

– Organisationer använder i dag betydande summor skattemedel för att bedriva opinion mot den politik som väljarna har röstat fram, säger Schatz.

Ett exempel han ger är ForumCiv som nämndes i inledningen. Ett annat är organisationen MÄN som enligt sin devis arbetar ”för en jämställd värld utan våld”. Av årsredovisningen för 2024 framgår att MÄN:s totala intäkter det året var cirka 50 miljoner kronor, varav offentliga medel utgjorde den dominerande delen med 42 miljoner. Nära sju miljoner utgör intäkter från utbildningar, företrädesvis rörande maskulinitetsnormer och normkritik kring manlighet.

Även dessa intäkter härrör dock från offentliga medel, enligt årsredovisningen, då kunderna i nästan samtliga fall är offentliga aktörer som skolor, fritidsgårdar eller offentliga arbetsplatser samt andra ideella föreningar som också får statligt stöd. Merparten av MÄNs budget – 34 miljoner kronor – går till att bekosta den egna verksamheten, i huvudsak personalkostnader för de 38 anställda. Därutöver fördelade MÄN cirka 11,5 miljoner till externa samarbetspartners, främst inom internationella projekt.

– Föreningen MÄN har en intern apparat som i storlek närmar sig en mindre myndighet, säger Daniel Schatz.

Som exempel på opinionsbildning som går stick i stäv mot folkviljan pekar han bland annat på en debattartikel i ETC för två år sedan där MÄN:s ordförande Shahab Ahmadian gick till angrepp mot fortsatt utbyggnad av Försvarsmakten. Men även verksamhetens inriktning, menar Schatz, har vid flera tillfällen hamnat i konflikt med det uppdrag organisationen uppges ha. Han pekar på att MÄN vid har bjudit in kontroversiella talare som har uttalat stöd för terroristorganisationen Hamas eller haft kopplingar till islamism.

Bland annat en tidigare ordförande i organisationen Sveriges Unga Muslimer, som miste sitt statsbidrag 2017 med motiveringen att ”det under senare år funnits flera överlappningar till den våldsbejakande islamistiska miljön och andra antidemokratiska islamistiska miljöer”. MÄN, som tilldelas de offentliga medlen just med hänvisning till sitt arbete för demokrati och jämställdhet, fick kraftig kritik.

– Det handlar inte bara om vad man säger att man gör, utan vilka man väljer att samarbeta med och lyfta fram. Där blir det tydligt att verksamheten i praktiken rör sig i en annan riktning, säger Daniel Schatz.

Jämställdhetsmyndigheten, som fördelade de statliga stöden till MÄN, beslutade i februari att strypa bidragen till föreningen efter kritiken. Det skedde på initiativ av generaldirektören Lise Tamm.

”Jag fick intrycket att organisationen agerat på ett sätt som gjorde att det är osäkert om de lever upp till demokrativillkoren”, skrev hon i ett mejl till nättidningen Bulletin.

Demokrativillkoren, som Tamm hänvisade till, infördes januari 2025 av den nuvarande regeringen och är en uppsättning krav för att organisationer ska kunna ta del av statliga bidrag. De innebär i korthet att mottagare ska respektera demokratins grundprinciper, inklusive alla människors lika värde och inte motverka det demokratiska styrelseskicket. Efter en intern prövning inom Jämställdhetsmyndigheten återupptogs emellertid utbetalningarna.

Bedömningen gjordes utifrån vad MÄN uppgivit i sina egna ansökningar och redovisningar – inte efter någon oberoende genomlysning av verksamhetens innehåll. Dessutom har statsbidraget till MÄN höjts kraftigt. För verksamhetsåren 2026–2027 fick organisationen en bidragsökning med över 50 procent. Daniel Schatz menar att detta inte är ett undantag utan ett mönster. På pappret innebär demokrativillkorsreformen en tydlig skärpning, men enligt Schatz stannar reformen just där. Han är också skeptisk till hur socialminister Jakob Forssmed (KD) hanterar detta.

– Varje gång han får kritik säger han att man har infört demokratikriterierna. Men det implementeras ju inte. De är en papperskonstruktion, säger Schatz.

Hans huvudsakliga invändning mot reformen är att systemet i praktiken fortfarande bygger på självrapportering. Myndigheterna som fördelar statsbidragen utgår från de sökande organisationernas egna uppgifter om och beskrivningar av sig själva. Handläggarna saknar resurser att göra en verklig översyn av verksamheten.

– De här föreningarna är inte dumma. De vet exakt vilka ord de ska använda – jämställdhet, demokrati, värdegrund. Läser du ansökningarna uppfyller de alla kriterier.

Myndigheten för stöd till trossamfund var tills nyligen ytterligare en av de runt 40 myndigheterna som fördelar statliga bidrag och en av de fyra som Riksrevisionen kritiserade för bristande kontroll och uppföljning i sin rapport. Myndigheten slogs i januari i år samman med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Fram till sammanslagningen fördelade myndigheten cirka 100 miljoner kronor årligen till olika religiösa samfund.

Enligt Daniel Schatz utgör stödet till trossamfund ett av de tydligaste exemplen på där systemet för statsstöd till civilsamhället har brister. Han pekar på att bidrag under lång tid har gått till organisationer med kopplingar till auktoritära regimer och extremistiska miljöer. Ett exempel är Imam Ali Islamic Center i Järfälla, som av Säkerhetspolisen har pekats ut som en plattform för den iranska regimens underrättelseverksamhet i Sverige.

Så sent som förra veckan meddelade MUCF man betalar ut 848 000 kronor till Islamiska shiasamfunden i Sverige (varunder Imam Ali-moskén sorterar). Även Islamiska Fatwabyrån, som förkunnar hur sharia-lagar ska tolkas och vilka sanktioner som ska ges vid förbrytelser mot dessa, får 650 000 kronor, vilket föreningen har fått årligen sedan åtminstone fem år.

– Det här är inget nytt. Säpo har flaggat för det i många år. Ändå fortsätter utbetalningarna, säger Daniel Schatz.

Han anser att problemet delvis är strukturellt. Enskilda föreningar organiserar sig i paraplystrukturer – så kallade takföreningar – som tar emot bidragen och sedan fördelar dem vidare till medlemsorganisationerna.

– Man behöver inte vara expert för att se hur konstruktionerna fungerar. Organisationer med nära kopplingar delar adresser, sitter i varandras styrelser och bygger strukturer som maximerar bidragen.

I de fall oegentligheter når dagens ljus kritik händer det att den utbetalande myndigheten kräver tillbaka mindre belopp.

– Det återkrävs hundratusentals kronor när det i realiteten handlar om tiotals miljoner. Det är svårt att se det som något annat än symboliska åtgärder.

Sammanslagningen av MUCF och Myndigheten för stöd till trossamfund tror han blir ett slag i luften.

– Det var en kosmetisk förändring. Funktionerna finns kvar, utbetalningarna fortsätter. Man har inte åtgärdat grundproblemet, säger han.

Även forskaren Sameh Egyptson – som väckte stor uppmärksamhet med doktorsavhandlingen Global politisk islam – Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige – har kartlagt analyserar hur statsbidrag och offentliga stöd i vissa fall kanaliseras genom religiösa organisationer och nätverk på ett sätt som gör det svårt att följa vad pengarna går till i slutänden. Resurser, verksamhet och inflytande rör sig mellan olika föreningar, stiftelser och verksamheter.  

– Det ett system där offentliga medel kan användas för andra syften än de ursprungligen var avsedda för, utan att det nödvändigtvis upptäcks i den formella uppföljningen, säger Egyptson.

Ett färskt exempel på bidragstilldelning som han tycker kan ifrågasättas är hämtat från organisationen Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, FIFS, som har tilldelats över fem miljoner kronor i olika statliga bidrag under våren.

– Det är inte bara beloppet som är anmärkningsvärt. Det är tidpunkten. De beviljas stödet endast några månader efter en uppmärksammad skandal, säger Egyptson.

Det han refererar till gäller en av FIFS medlemsförsamlingar – Islamiska föreningen i Kristianstad. I höstas rapporterade Expressen, vilket senare återgavs av bland andra SVT, att en imam i Kristianstad hade predikat på temat ”olydiga kvinnor” och då sagt att en man först ska förmana sin hustru, därefter undvika henne i sängen – och till sist slå henne. Fallet blev också föremål för en interpellation i riksdagen. Några månader senare rapporterade Sveriges Radio, med hänvisning till Expressen, om ytterligare en predikan från Kristianstad där en imam ska ha uppmanat muslimer att hata icke-muslimer och anklagat judar för svartkonst.

– Det är ett skolexempel på demokratikriteriernas praktiska svaghet. På papperet har regeringen, genom socialminister Jakob Forssmed, skärpt kraven för att stoppa statsbidrag till miljöer som motarbetar demokratins grundläggande värden, säger Egyptson.

Han menar att myndigheternas prövningar ofta fastnar i formalia: stadgar, årsmöten, valda styrelser och en demokratisk yta. Det myndigheterna inte förmår – eller vill – pröva, enligt honom, är nätverk, ideologisk miljö, personkopplingar och återkommande verksamhetsmönster.

– De nöjer sig med ett en styrelse rapporterar att de har hälften tjejer och litar på högtravande formuleringar om allas lika värde. Men aktiviteterna och personkopplingarna och historien bakom tittar inte myndigheterna på.

Problem med statlig bidragstilldelning finns även inom det område där allt en gång började: folkbildningen. I en granskning från 2022 visade Riksrevisionen på brister i alla led – från studieförbundens egna utbetalningar och kontroller, via Folkbildningsrådets uppföljning, till regeringens styrning av hela systemet. I en Fokusartikel året efter gjorde terrorforskaren Magnus Ranstorp en överslagsberäkning som exponerade fusket: de studiecirklar och kulturevenemang som de tio skattefinansierade studieförbunden arrangerar lockade året före 22 miljoner deltagare.

Det innebär att varje vuxen svensk är med i närmare tre sådana. Artikeln tog även upp ABF:s fritidsgårdsverksamhet i Botkyrka och en rapport beställd av kommunen. Där beskrevs hur 11 av 85 anställda var dömda för brott, hur polisen kopplade lokalerna till narkotika, knivar och äldre gängkriminella och verksamheten beskrevs som en ”öppen drogscen”.

Sofie Wiklund arbetade länge inom socialdemokratin. Bland annat har hon varit politisk sekreterare för den rödgröna majoriteten i Borlänge kommun, ledarskribent på Dala-Demokraten och rektor på Brunnsvik folkhögskola. Inför förra valet bytte hon sida i politiken och blev moderat, vilket hon berättar om i en nyligen utkommen bok. Där ger hon också vittnesmål om hur S närstående ABF – som fick 400 miljoner i skattemedel från Folkbildningsrådet 2023 – används för att driva opinion mot borgerligheten.

”Jag har sett partiapparaten inifrån och har själv medverkat till att sprida lögner om politiska motståndare. Under finanskrisen utbildade jag, genom ABF och LO, hundratals aktiva i Dalarna. Jag höll i fackliga grundkurser och arbetsmiljökurser, men såg också till att deltagarna i alla moment fick veta hur Moderaterna ville förstöra Sverige”, skriver hon i boken.

Partiet och ABF beskriver hon för Fokus som två sidor av samma mynt.

– ABF är ju, skulle jag säga, utpräglat Socialdemokraternas studieförbund. Det var ju väldigt heligt. Skulle man ha studiecirklar som socialdemokrat, då vände man sig självklart till ABF. Det fanns ju inte på kartan att man vände sig till något annat, säger Wiklund.

När Fokus påpekar att ABF beskriver sig som partipolitiskt obundet svarar Wiklund att den formella beskrivningen säger väldigt lite om hur systemet fungerar i praktiken.

– Det finns inget i ABF som är oberoende. De kommer inte att tvinga någon till partimedlemskap, men det är ju självklart att det är arbetarrörelsens förbund, säger hon.

ABF:s kurser organiserades inom ramen för folkbildningen, men innehållet kunde i praktiken bli partipolitiskt. Ändå var det skattebetalarna som stod för notan.

Wiklund hävdar också att Socialdemokraterna har byggt relationer till föreningar och grupper som kan mobilisera människor – och röster. I Borlänge fanns en medvetenhet om att släkt- och klanbaserade nätverk kunde få politiskt inflytande. I sin bok återger hon vad som sades under ett möte med socialdemokrater i kommunen: ”Vi vet ju att en klan skulle kunna komma in och ta över ett helt arbetarekommunmöte och därmed ta över Socialdemokraterna; därför är det viktig för att samarbeta med dem och ha dem med oss i stället för mot oss.”

Wiklund beskriver hur partiet kunde utnyttja föreningslivet för att dra folk. Ville man samla människor till en föreläsning eller rekrytera deltagare, vände man sig inte nödvändigtvis till individerna direkt. Man kontaktade några få nyckelpersoner i exempelvis en kurdisk förening. Då kunde många plötsligt dyka upp.

– De lärde sig ju snabbt det där, arbetarrörelsen, vilka man skulle prata med och hur, säger Sofie Wiklund.

Statsvetaren Daniel Schatz som intervjuades i inledningen av den här artikeln anser för sin del att Sverige i praktiken inte längre har ett civilsamhälle i klassisk mening.

– Det vi kallar civilsamhället är i själva verket en skattefinansierad industri av ideella föreningar som är knutna till staten. Organisationerna lever på staten och växer genom staten och inte sällan bedriver de opinion mot den politik som väljarna har röstat fram, säger han.

***

Läs även: Sofie Löwenmark: Kansli-parasiterna har ätit upp civilsamhället

Läs även: Lars Åberg: Från välfärdsstat till välgörenhetsindustri