S – ett parti på jakt efter ideologi

Den sista helgen i januari 1996 var det loppmarknad. ”Grejor, grunkor, pinaler, böcker och annat som varit i familjens ägo”, löd annonsen i Svenska Dagbladet. För de införstådda räckte adressen: Norrtullsgatan 3, precis vid foten av Observatoriekullen i Vasastan i Stockholm. De icke invigda kunde ändå lista ut vilken familjen var.

Det var bara att läsa den fetade ingressen: ”Loppmarknad i Brantingshuset”. Fyra år tidigare, 1992, hade Socialdemokraterna sålt den förhållandevis pampiga kåken, efter att ha tagit över ägandet från familjen Branting 1972. Köpare var tre privata hyresvärdar. En bostadsrättsförening tog i sin tur över några år senare.

När Gabriel Branting lät bygga fastigheten under 1860-talets första år – ungefär samtidigt som den första internationalen bildades i London – skulle området ännu i ett par decennier vara rätt lantligt. När Gabriel dog 1881 – samma år som agitatorn och skräddaren August Palm kom tillbaka till Sverige från Tyskland med socialdemokratin under armen – var stenstaden precis på väg att skjuta upp ur berggrunden.

Kåken lämnades till sonen Hjalmar, 20 år gammal och ännu inte ”hövding” för något alls. Det skulle dröja 15 år innan han blev riksdagsman, sponsrad av Liberalerna. Som tur var sattes huset i en fideikommiss, för Hjalmar var en slarver som aldrig riktigt fick ordning på sina egna affärer, även om han tids nog skötte Partiets och nationens med den äran.

På sätt och vis var det inget konstigt med att denna från början högborgerliga byggnad efter 130 år blev en småborgerlig bostadsrättsförening. Å andra sidan hade huset, när Partiet sålde det, i nästan 100 år varit en central adress i den socialdemokratiska historien. Kanske inte vad krubban i Betlehem är för troende kristna, direkt, men något i närheten av vad Graceland är för Elvisfanatiker.

En bostadsrättsförening? Av Brantingshuset? Samtidigt som partiet lovat att stoppa ombildningen till bostadsrätter i innerstan? Betydde inte idéerna någonting?

Moriska Paviljongen i Malmö en onsdagskväll i april i år och något hade hänt. Det var uppenbart. Boken som skulle diskuteras var Förbannelsen. Författaren Karin Pettersson – mångårig socialdemokratisk partiarbetare, en av initiativtagarna till den här tidningen och numera kulturchef på Aftonbladet – var där. Enna Gerin, från den fackföreningsfinansierade tankesmedjan Katalys, ledde samtalet.  

Boken är tidstypisk i sitt sätt att göra politisk analys till en personlig berättelse. Kanske sporrade det intresset. Pettersson har dessutom en framgångsrik podcast, ”Café Bambino”, som särskilt tilltalar politiskt intresserade kvinnor. Det hjälpte säkert till för att öka intresset. Och, visst, det är valår. Men ändå.

Den här boken handlar om Bosse Ringholm, penningpolitik och budgetregler. Hur kunde den dra upp emot 500 personer som publik? Kanske 80 procent var kvinnor och dessutom unga – många under 25. Detta var något helt annat än det traditionella ABF-mötet med knarriga, gråhåriga farbröder, utspridda mellan tomma stolar. Var det idéerna som drog?

Förbannelsen är på sätt och vis en avbön. Karin Pettersson var politisk tjänsteman på Finansdepartementet under Bosse Ringholm och Pär Nuder. De idéer som styrde henne då tar hon avstånd från i dag. Ringholm var visserligen en rörelsenära person med rötter i det radikala SSU, men högste chefen, Göran Persson…

”Det Göran Persson sade lät som socialdemokrati, det var först långt senare jag förstod att det han gav uttryck för i själva verket var något annat”, skriver Pettersson. Det fanns kanske en annan Göran Persson ett ögonblick – den Persson som ville bygga ”det gröna folkhemmet” – men det gick över. Återigen: ”Persson lät som en socialdemokrat, men det var ett borgerligt land han byggde.”

Så blev det, förstår man av Pettersson, därför att det saknades idéer som kunde utmana ”nyliberalismen”. Dök sådana idéer upp behandlades de som hot: ”Den som ville prata om politik och nya idéer möttes av stopprepliker: Vad vet du om statsskulden, om utgiftstaket, om överskottsmålet, om kommunernas balansmål? Det var vattentätt. Den som förstod konstruktionen av de nya regelverken — sådana som jag — fick alltid sista ordet.”

Var det just detta som lockade de unga kvinnorna i Malmö? Att lyssna på en omvänd teknokrat som vill återuppliva den socialdemokratiska idépolitiken? Hoppet om att idéer kan skapa ett annat samhälle? Antagligen.

Fast den grundläggande frågan är förstås om Socialdemokraterna egentligen är ett idéburet parti. Hade man frågat August Palm, eller den unge Hjalmar Branting, huvudredaktör på nystartade Social-Demokraten, skulle varje svar utom ett rungande ”ja” ha förvånat. Men en äldre Branting? En Per-Albin? En Rickard Sandler? Eller Tage Erlander?

De skulle väl knappast ha förnekat det. Men det skulle nog ha blivit ett utförligare, mer nyanserat svar än ”ja”. Den sortens svar man får från ett parti som för det mesta är upptaget med mer påtagliga saker än idéer. Ett parti där verksamheten kommer före visionerna. Ett sådant parti som Karin Pettersson arbetade för.

Redan 1941, när Herbert Tingsten hade fräckheten att analysera den svenska socialdemokratins idéutveckling i två volymer – han var visserligen fortfarande socialdemokrat, ännu inte liberal – hade han en del syrligheter att förmedla om socialdemokraters förhållande till just idéer. ”Få frågor”, skrev Tingsten, ”ha så litet diskuterats inom socialdemokratien som socialismen”.

I en analys i tidskriften Tiden av dem som senare hade kritiserat hans spydigheter om partiets idéutveckling konstaterade Tingsten: ”Bristen på intresse för ideologiska frågor har uppenbarligen inom socialdemokratin varit större än jag föreställt mig”. Detta, alltså, redan för mer än 80 år sedan. Bara knappt tio år efter att Per Albin Hansson blivit statsminister och inlett ett nästan 45 år långt, obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Tingstens käpphäst var att Socialdemokraterna från början hade varit ett renlärigt marxistiskt parti, men att det relativt snabbt förvandlades till en pragmatisk politisk kraft, som inte lät idéer stå i vägen för det som för tillfället kunde uträttas. I den mån idéer ändå behövdes snickrades de snarare ihop i efterhand, för att motivera det som redan hade gjorts.

”I den ideologiska debatten”, skrev Tingsten om Socialdemokraterna under Per-Albin Hansson, ”har socialiseringen ersatts av den allmänna välfärden, klasskampen av folkhemmet, demokratien som ett taktiskt medel av demokratien som högsta princip, det totala maktövertagandet av kompromissen, uppgörelsen och samverkan med andra, internationalismen av den nationella synpunkten, likgiltigheten och misstron mot skilda religiösa och humanitära folkrörelser av uppskattning och vilja till samförstånd.”

Visst sade det en del om Tingsten själv. Han propagerade själfullt för ideologiernas död, som sin tids Francis ”historiens slut” Fukuyama. Men nog sade det en del om Socialdemokraterna också. Och nog säger det en del om Socialdemokraterna.

Hur känner man igen en socialdemokratisk idépolitiker? Karin Pettersson ger viss ledning: en tumregel har länge varit att han eller hon ser frustrerad och besviken ut. Och man kan begripa varför. Historieprofessorn Kjell Östberg, 80 om ett par år, har just kommit med en ny bok på Ordfront förlag. Temat speglas i titeln och han har rört vid det förut: Mellan makten och rörelsen. Undertiteln är ”Socialdemokratins väg från Palm till Andersson”. Det är en tydlig, lättläst och flyhänt beskrivning av socialdemokratin i Sverige, från embryo på 1860-talet till aningen gnisslande maktapparat inför årets val.

Om Östberg måste välja mellan makten och rörelsen väljer han den senare. Han är intresserad av idéer och särskilt deras samhällsomvandlande kraft. Och när det gäller sådant har Socialdemokraterna knappt fattat ett enda klokt beslut sedan förra sekelskiftet, om man ska tro Östberg. Redan vid Branting och ”ministersocialismen” – att sitta tillsammans med borgare i regeringen – skruvar Östberg på sig över förlorade möjligheter.

Nu förråder den termen Östberg en aning. ”Ministersocialism” är ett begrepp som i första hand använts av kommunister för att tvåla till reformister. Östberg är också – eller var åtminstone – mycket riktigt medlem i Vänsterpartiet. Idémässigt bröt han med andra ord med Socialdemokraterna redan 1917, då den första rejäla partisplittringen skedde. Men hans kritik av Socialdemokraternas idéutveckling ekar ändå vad som så ofta genom åren har hörts inifrån partiet.

Den första stora idémässiga skiljevägen stod redan Branting inför: synen på staten. Var den en fiende, eller kunde den erövras i det godas tjänst? Den tyske socialdemokratiske filosofen Eduard Bernstein hade 1897 konstaterat att kapitalismen, vad Marx än hade påstått, inte obönhörligen leder till utsvältning av arbetarna. Den kloka strategin var därför att erövra staten på demokratisk väg och genom samarbete sätta den i arbetarnas tjänst. Det blev också Hjalmar Brantings linje:

”I den mån ett organiserat arbetareparti med den allmänna rösträttens tillhjälp rycker in i den moderna staten (och kommunen) avklädes denna sin mot folkets flertal förtryckande och trakasserande karaktär, medan dess förmåga att i stor skala lämna skydd och hjälp åt de socialt svagare träder i förgrunden.”

Det beslutet, i kombination med politiska framgångar, gav oundvikligen Socialdemokraterna ett slags ansvar i staten. Det skapade i sin tur interna spänningar. Vid storstrejken 1909 och vid oroligheterna 1917 – då arbetarkommittéer upprättades här och där i landet efter ryska och tyska förlagor – prövades S och LO:s vägval.

De kunde ha valt en radikalare väg, vid sidan av parlamentarismen och den borgerliga staten. I stället valde de att växla in borgarnas rädsla för revolutionen mot att släppas in i staten. Med revolutionärerna som hot ryckte reformisterna fram.

När Branting avled 1925 där på Norrtullsgatan 3 hade reformismen tagit fastare idémässig form. Det var främst tack vare Nils Karleby, som formulerade sitt tankesystem från olika sanatorier. Tuberkulosen skulle ta honom redan vid 33 års ålder. En inte särskilt imponerad Kjell Östberg sammanfattar Karlebys teoretiska överbyggnad i frasen ”reformerna allt, målet ingenting”. Han beskriver 20-talet som en ”avradikalisering” av Socialdemokraterna.

I partiprogrammet 1920 fanns visserligen en hel del tankar om socialisering och klasskamp, men när den första socialdemokratiska regeringen tillträdde samma år – en kortlivad minoritetsregering – hände inte mycket. I den mån någon radikalism levde kvar tog ”kosackvalet” 1928 död på den. Högerpartiet lyckades pressa tillbaka Socialdemokraterna genom att koppla samman dem med de ryska kommunisterna. Det var efter det valet som Per Albin Hansson först lockades att ersätta ”klass” med ”folk” i partiets parlör.

Kjell Östberg refererar i sin bok med gillande den amerikanske historikern Geoff Eley: ”den stora tragedin var inte att man avstod från att genomföra den socialistiska revolutionen […] Tragedin var att man bortsåg från vad demokratisk politik hade kunnat vara. Att man inte utnyttjade kraften och kreativiteten i den rika diskussion som fördes om hur man skulle kunna utveckla alternativa former. Att man avstod från att utvidga demokratins gränser till den ekonomiska sfären”.

Annorlunda uttryckt: man avstod från att konstruera ett eget idébygge, baserat på Marx eller några av alla de andra socialistiska tänkarna. Man koncentrerade sig i stället på politisk handling och praktiska resultat.

Socialdemokraternas främsta mål blev, paradoxalt nog, att göra kapitalismen så effektiv som möjligt, menar Östberg. Samtidigt förvandlades partiet till förvaltare och bevarare i takt med att makten över den expanderande staten växte. Ett par gånger fick Socialdemokratin en längtan efter något annat och radikalismen spratt till – som i efterkrigsprogrammet 1944 och vänstervågen i efterdyningarna av 1968 – men det blev aldrig mer än sprittningar.

Makarna Alva och Gunnar Myrdal var, i den industriella fordismens anda, mer ingenjörer än ideologer. Visst torgförde de radikala idéer, men idéerna var teknokratiska till sin natur. Visionerna hamnade alltid i vägen för viktigare saker.

Det Östberg ger är helt enkelt en historisk variant av Karin Petterssons förbannelse. Den började inte med Göran Persson, utan med Hjalmar Branting.

Det är mycket i de tidiga Socialdemokraternas idéhantering som känns igen från vår egen tid. När Hjalmar Branting blev statsminister våren 1920 var socialiseringen av näringslivet och demokratins utsträckande till arbetslivet två viktiga ideologiska frågor. För att förvandla kraven till konkret handling tillsattes dels Socialiseringsnämnden, dels en Kommitté för industriell demokrati. Socialiseringsnämnden arbetade i 16 år. Under tiden den satt kunde socialdemokratiska politiker hänvisa till att utredningsarbetet inte var färdigt, ifall frågan om socialisering dök upp.

När nämnden väl avvecklades skedde det utan ett slutbetänkande som kunde ligga till grund för handling. Ett par år senare efterlyste Rickard Sandler, som lett nämndens arbete, en revision av partiprogrammet i syfte att åstadkomma en större ”överensstämmelse mellan partiets program och partiets politik”. Det var, alldeles klart, programmet som behövde anpassas efter politiken. Reformerna först, idéerna sedan.  

Kommittén för industriell ekonomi bestod av representanter för fackföreningar och arbetsgivare. Den lämnade sin slutrapport 1923. Det var Ernst Wigforss som skrev slutbetänkandet, vars huvudsakliga syfte verkade vara att lugna dem som befarade att ”industriell demokrati” innebar någon form av socialisering. Med Wigforss vid pennan tycktes det snarare handla om att effektivisera industrin och främja tillväxten. Ett gemensamt arbete, arm i arm med kapitalet.

Kjell Östberg konstaterar redan i inledningen av sin bok att han instämmer i slutsatsen att ”kapitalismen har förändrat socialdemokratin mer än tvärtom”. Och det är bristen på idéer som gjort det. Östberg citerar historikern Eric Hobsbawm: ”Vad de socialistpartier och arbetarrörelser som hade varit så framträdande i Europa beträffar, anpassade de sig lätt till den nya, reformerade kapitalismen, för i praktiken hade de ingen egen ekonomisk politik.”

Citatet gäller 50-talet, men den som läser Karin Pettersson känner igen sig. 50 år senare, när hon jobbar på Finansen, är det Tony Blair, Gerhard Schröder och Göran Persson som anpassat sig, i brist på egen linje.

Om man lyssnar på de interna kritikerna får man lätt intrycket att det är just det här som är kärnan i de svenska Socialdemokraternas idétradition: att hålla ifrån sig de interna krafter som kläcker nya idéer. Att ignorera dem, gräva ned dem i utredningar, eller spänna ögonen i dem, om de väsnas för mycket på kongressen. Fram träder i så fall en märklig skapelse: ett parti som har stöpt om Sverige i grunden – för det kan ingen ändå förneka – genom att ständigt göra avkall på sina idéer, eller genom att direkt bekämpa dem. Förbluffande, om det är sant.

Men kanske är det inte sant. Vi kan kalla problemet Tingstens förbannelse, eftersom det var han som propsade på att idégrunden för Socialdemokraterna var marxistisk. Sedan dess tas det nästan alltid för givet att idéer inom socialdemokratin, för att räknas som idéer, måste vara marxistiska, eller allra minst kraftigt radikala till sin natur. Men måste det vara så?

Det är 25 år sedan historikern Sten O Karlsson lät publicera en omtolkning av Socialdemokraternas idéhistoria. Det intelligenta samhället är ingen pamflett. Det är 650 tätskrivna sidor analys och argumentation. Poängen är att de som klagar på Socialdemokraternas bristande intresse för idépolitik är oförmögna att se att socialdemokratin är sin egen idé. Inte socialism. Inte liberalism. Snarare en märklig blandning av kommunitär konservatism och tilltro till en välvilligt radikal elit.

Marxismen, som Tingsten gjorde till Socialdemokraternas enda väsentliga idékälla, är mest tidigt utanverk enligt Karlsson. Viktigare var i själva verket de brittiska fabianerna, med sin uttalade reformism, de tyska katedersocialisterna, med sin vurm för socialpolitik och de amerikanska pragmatisterna, som satte nuets vardag framför avlägsna utopier.

Ur detta växte socialdemokratin, som en egen idétradition. Där kritiker som Herbert Tingsten, Kjell Östberg och Karin Pettersson ser idémässig sotdöd – den första med glädje, de två andra med sorg och ilska – ser Karlsson en idémässig kontinuitet, ända från Branting. Det är bara en fråga om att erkänna den.

Ser man det så beror Socialdemokraternas framgångsrika omformande av Sverige inte alls på att de saknat en idégrund, snarare tvärtom. De har varken kapitulerat för kapitalismen eller den ödesbundna marxismen, som lovade att socialismen ändå skulle komma av vetenskaplig nödvändighet. Enligt Sten O Karlsson uppfann Socialdemokraterna i stället en alldeles egen ideologi, som krävde ständiga praktiska resonemang och oavbruten handling.

Den byggde på en organisk samhällssyn på tvärs med den enkla klasskampen. Inte bara staten, utan även ekonomin kunde formas för att gynna det stora flertalet. Gradvis kunde allt fler integreras i det trygga, borgerliga samhället, snarare än att det borgerliga samhället revs ned och ersattes av en utopi.Det var idén. Och så blev det.

Så om Socialdemokraterna trots allt är ett idéparti, vart leder idéerna för tillfället? Låt oss börja med Payam Moula, sedan 2019 chefredaktör för den anrika tidskriften Tiden där Branting själv chefade från 1908. Moula är den socialdemokratiska tänkare som i dag påminner mest om den alternativa historieskrivning av Socialdemokraterna som Sten O Karlsson gjorde för 25 år sedan.

Moula åberopar regelmässigt Aristoteles. Det handlar inte bara om den antika dygdeetiken, utan också om att människan är ett politiskt djur – det vill säga formas i gemenskaper – och om det frö till pragmatism som finns i Aristoteles intresse för det partikulära och konkreta, snarare än det generella och abstrakta.

Det är en inte alldeles oviktig bakgrund, eftersom socialdemokratisk internopposition historiskt tenderat att gå vilse i abstraktionerna. Det är som i Rafaels fresk ”Skolan i Aten” i Vatikanen: om Kjell Östberg är Platon, som pekar uppåt i skyn mot idévärlden, är Payam Moula Aristoteles, som pekar på det synliga verkligheten framför sig.

Det betyder förstås inte att Moula struntar i idéer, tvärtom. Att den bok han nyligen lät publicera har den anspråksfulla titeln Det goda och inleds med en del som faktiskt handlar om meningen med livet, säger något om vad vi har att göra med. Moula vill att politiken återerövrar intresset för det goda. Något har gått förlorat, menar han, när politiken bara kommit att handla om det rätta och när det goda i stället har blivit något som individen får ta hand om på egen hand.

I den andra delen av Det goda – boken har undertiteln ”Om livets mening, demokratins kris och politikens förnyelse” – blir Payam Moula mer konkret. Moula var sekreterare i den grupp under Lawen Redar, som skulle ta fram en ny integrationspolitik åt Socialdemokraterna. Det som väckt mest uppmärksamhet och en hel del kritik inom S är också Moulas ställningstagande för en stram invandringspolitik och hans avfärdande av identitetspolitik. I Aftonbladet betecknade forskaren Jenny Andersson, specialiserad på socialdemokratisk idéutveckling, Moulas resonemang som ”auktoritär anti-wokeism” och gav boken lägsta möjliga betyg. Har vi att göra med en högeravvikare?

Ja, kanske det. Men i så fall också med en vänsteravvikare, för Payam Moula betraktar sig i väsentliga avseenden som marxist. Han vill inte bara höja skatter och offentliga utgifter, han vill ”avveckla kapitalismen” på strategiska områden som vård, omsorg och elförsörjning. Han har inget till övers för borgerliga påhitt som ISK-konton och RUT-avdrag. Han vill använda det statliga bostadsfinansieringsbolaget SBAB för att tvinga bankerna att sänka sin räntemarginal till noll.

Payam Moula har inte trollat fram sina ståndpunkter ur tomma intet. Han rör sig i den socialdemokratiska skola som i Sverige antingen brukar beskrivas som dansk, eller som ”Blue Labour”, för dem som föredrar den brittiska motsvarigheten. Det handlar helt enkelt om att på olika sätt kombinera en vänsterinriktad ekonomisk politik med en socialkonservativ samhällssyn. Det är förstås till dels en reaktion på högerpopulismens frammarsch, men inte bara. Det är också just ett försök att återupptäcka en socialdemokratisk idégrund.

Man skulle kunna tro att 230 sidor filosofi och radikal politik mest skulle tilltala en smal grupp specialintresserade, men precis som Karin Pettersson turnerar nu Moula i Sverige och håller det ena välbesökta boksamtalet efter det andra. Han har blivit föremål för artiklar i snart sagt alla större tidningar. Intresset är brett, men splittrat.

Högersossar gillar Moulas betoning av lag och ordning, begränsad invandring, ansvar, familj och traditioner, men inte så mycket hans idéer om förstatliganden, skattehöjningar och utvidgad offentlig sektor. De till vänster är tvärtom entusiastiska över de radikala ekonomiska förslagen, men ryser åt Moulas socialkonservativa sida.

Payam Moula och kretsen kring Tiden är en nod i den socialdemokratiska idépolitiken. Den andra uppenbara noden är kretsen kring den fackföreningsfinansierade tankesmedjan Katalys och partiföreningen Reformisterna. Daniel Suhonen är den mest namnkunnige i det sällskapet, men här finns också bland andra den tidigare nämnda Enna Gerin och riksdagsledamoten och ekonomen Markus Kallifatides.

Katalysgruppen och Reformisterna har en rakare vänsterprofil. Här handlar det mesta om ekonomi, framför allt har kritiken mot det finanspolitiska ramverket varit en ledstjärna. Daniel Suhonen har en podcast om ekonomi som heter ”Starta pressarna”. Det är förstås sedelpressarna han syftar på. Det är också till Reformisterna som Kjell Östberg uttryckligen sätter sitt hopp.

På många sätt hör Katalys och Reformisterna till samma klassiska interna vänsteropposition inom S som Karin Pettersson och Kjell Östberg – så vänsterpartist han är – men humöret är ett annat. Besvikelsen och frustrationen som ligger så nära ytan hos Pettersson och Östberg – och som alltid kännetecknat alla de interna kritiker som ”inte känner igen sitt parti” – syns sällan hos Katalys företrädare. Ändå brottas de med samma problem som socialdemokratiska idépolitiker före dem.

På partikongressen förra året och även kongressen dessförinnan, var förväntningarna högt satta från Reformisternas sida. I egenskap av största partiförening hade de flera representanter som ombud. Det blev en del framgångar, men inte några stora omvälvningar. De mer radikala kraven omformades, försvann eller begravdes, på klassiskt socialdemokratiskt sätt. Partiledningen gav inga löften om att starta pressarna, så snart de kom åt kontrollerna. Det är en aning oklart varför katalytiker och reformister ändå håller humöret uppe. Men det finns kanske en förklaring. Vi återkommer till den.

Man skulle kunna räkna den delvis fackföreningsfinansierade och officiellt partipolitiskt obundna Arenagruppen som en tredje nod i den socialdemokratiska idépolitiken. Här finns till exempel Arenas vd Håkan A Bengtsson, förläggaren Nina Wadensjö och chefredaktören Jesper Bengtsson, alla med gedigen bakgrund inom S. Socialt speglar Arenagruppen Socialdemokraternas förvandling från arbetarparti till ett parti för högutbildad medelklass. Kanske är det därför den har hamnat i bakvattnet jämfört med kretsen kring Katalys och Tiden.

I någon mening pågår en inre socialdemokratisk idéstrid mellan de här olika noderna. Det tar sig till exempel uttryck i nedgörande recensioner som den Jenny Andersson skrev om Payam Moulas bok. Per Wirtén, en av medgrundarna till Arenagruppen, har på liknande sätt sågat Moula i Sydsvenska Dagbladet. Men egentligen är det mer slående hur nära de olika noderna står varandra.

Det här är inte en kamp mellan partivänster och kanslihushöger, som under Rosornas krig på 80- och 90-talen. I ekonomiska frågor är de idépolitiska socialdemokraterna i stort sett ense. Det är i de kulturella värderingsfrågorna, sådant som har att göra med invandring, familj, lag och ordning, som skillnaderna finns. Men dessa skillnader ska inte heller överdrivas.

Nyligen publicerade Katalys en bok, Det handlade aldrig om invandrarna, med djupintervjuer med tidigare socialdemokrater som har blivit sverigedemokrater. Den utmynnar i snarlika resonemang som de Payam Moula för, om att Socialdemokraterna tappat sin folkliga fingertoppskänsla och i stället blivit ett parti för akademisk medelklass. Partiet, som brukade vara på toppen av tidens våg, har hamnat lite efter. Det gäller att ta sig tillbaka till krönet.

Tror man att Socialdemokraterna formas av sina idéer är det med andra ord rätt tydligt vart partiet är på väg, även om det finns nyansskillnader mellan de olika idégrupperna: mot en mer radikal ekonomisk politik och en mer konservativ samhällssyn. Det finns bara en hake: är de som faktiskt styr partiet med i båten?

Frågan gäller främst just det område där de olika idépolitikerna är som mest överens: den ekonomiska politiken. Partiledningen håller fast vid stramare regler. Men det är också här man kan få en ledtråd till varför de interna idékritikerna trots allt håller humöret uppe. En representant för den interna vänsteroppositionen säger att på det idémässiga planet, vad gäller den ekonomiska politiken, är slaget redan vunnet. Det finns ingen kanslihushöger. Ingen verklig opposition. Vänstersvängen har massiv uppbackning:

– Under partiledningen finns ett helt parti som har gått vidare.

Det verkar inte bekymra de socialdemokratiska idépolitikerna att partiledningen trots allt är just partiledning. De känner att de har medvind. Idéerna har omsatts i anhängare och förr eller senare ger det resultat. Om man frågar dem om gräsrotsintresset för idépolitik har någon motsvarighet i partiets högre kretsar får man också försiktigt positiva svar, om än med en lista invändningar först.

All partipolitik, inte bara inom Socialdemokraterna, har visserligen avintellektualiserats. Den idépolitiska diskussionen har lagts ut på entreprenad i tankesmedjor och tidskrifter. LO, vars ekonomer brukade vara en idépolitisk spjutspets inom arbetarrörelsen, hörs inte längre av. Men de senaste åren har intresset ändå ökat, även i partiets topp.

Kanske beror det helt enkelt på oppositionsrollen, men de socialdemokratiska idépolitikerna hoppas på något mer. Både Magdalena Andersson och finansministerkandidaten Mikael Damberg sägs engagera sig i idédebatten, även om de håller fast vid sina käpphästar. Den förre civilministern Ardalan Shekarabi och riksdagsledamoten Lawen Redar lyssnar och deltar. I den yngre generationen nämns riksdagsledamöter som Amalia Rud Stenlöf från Göteborg, Adrian Magnusson från Ystad och Aida Birinxhiku från Falkenberg.  

– Magda och Damberg är barn av sin tid, men proppen kommer att gå ur när det blir generationsskifte, säger en idépolitiker trosvisst.

Det är därför stämningen är så god. Att 500 unga svenskar kommer till Moriska paviljongen för att höra varför budgetreglerna är ideologiskt förkastliga, tas som ett viktigare tecken än partiledningens förändringsmotstånd. Idéerna kommer till sist att segra över personerna. Även i den övertygelsen är de här socialdemokraterna verkliga idépolitiker.

Socialdemokraternas försäljning av Brantingshuset 1992 blev en stökig och genant historia. Partiet placerade huset, som hade stått och förfallit, i ett dotterbolag till den S-ägda reklamkoncernen ARE-bolagen. Dotterbolaget såldes sedan till en trio bestående av en byggmästare, en ekonom och en jurist. De visade sig ha ett solkigt ekonomiskt förflutet.

– Vi har blivit förda bakom ljuset. Köparna av Brantingshuset är inte de glada konfirmander som vi trodde från början, ursäktade sig partikassören Bo Sundling.

Hyresnämnden hävde köpet. Efter flera turer kunde bostadsrättsföreningen ta över ägandet. Vad föreningen betalade offentliggjordes inte, men i den första, hävda affären hade Socialdemokraterna genom ARE-bolaget fått 4,3 miljoner kronor.

I somras såldes gårdshuset på Norrtullsgatan 3. Slutpriset blev 16 750 000 kronor, eller närmare 160 000 kronor kvadratmetern.

Det är precis sådant som ger sossar idéer.

***

Läs även: Varför svek Socialdemokraterna arbetarklassen?

Läs även: Så svängde S om språkkraven