Därför försvagades vår relation med partierna

Hur kört är det för Tidö? Tvärkört, om historiska röstningsmönster är något att gå efter. Regeringar inklusive stödpartier – i både Sverige och andra västdemokratier  -tappar nästan alltid väljarstöd. Att Tidös seger 2022 bärgades med ytterst liten marginal, 0,7 procentenheter, talar alltså bara det för oppositionen. Än värre ter sig förstås Tidökalkylen om man tittar på opinionsunderläget.

I partisympatiundersökningen från SCB som kom förra veckan ledde de rödgröna med över 12 procentenheter och i det scenariet skulle Magdalena Andersson kunna bilda regering enbart med stöd av V och MP. Undantaget i modern tid gällande obligatorisk regeringstapp från ett val till nästa såg vi 2010: Alliansen ökade med en procentenhet efter en formidabel slutspurt i valrörelsen. Detta trots en nestorn inom svensk valforskning, statsvetaren Sören Holmberg, två år tidigare hade deklarerat att “regeringen Reinfeldt är rökt”.

Vad tätade glappet; och vände det till sin motsats? Ja, att regeringen, med finansminister Anders Borg, gav intryck att man skickligt lotsat landet ur finanskrisen var en faktor. En annan att det socialdemokratiska erbjudandet – med en sedan gammalt Tobleroneskadeskjuten statsministerkandidat i form av Mona Sahlin – illa tålde det av LO påtvingade samarbetet med Vänsterpartiet.

Men i årets val leds oppositionen av en kvinna som åtnjuter stort förtroende. Medan Reinfeldt utklassade Sahlin på det området hamnar Magdalena Andersson regelmässigt före statsminister Ulf Kristersson i förtroendemätningar. Hoppet är väl det sista som överger Tidö. Eftersom valmanskåren består av så många rörliga väljare, och många dessutom bestämmer sig så sent, kan väl mycket hända fram till den 13 september? Nja, säger valforskningen. Inte tillräckligt för att vända den här matchen.

Ett riksdagsval är en anställningsintervju, i nationellt format. Vem ska ratta riket? Fullt naturligt hamnar strålkastarna därför på de jobbsökande. Partiledarna och partierna nagelfars i media. Vi lyssnar och funderar, roas, oroas, känner förtroende och förfasas. Tills vi står där i båset och avger vårt svar. Men i just den här texten vänder vi på blicken, 180 grader, och sätter ljuset inte på politikerna utan på oss väljare. Varför röstar vi som vi gör? Hur lojala är vi med partierna? Hur grälsjuka är vi, hur ser vår framtidstro ut? Varför röstar vi ibland på partier som vi inte tycker är bäst?

Om det här och mycket till, finns en rik kunskapsmassa, framtagen genom ett helt batteri metoder, med åren allt mer förfinade, under paraplyet valforskning. Vars svenska – internationellt aktade – centrum finns på Göteborgs universitet.

På 80-talet kunde Sverige stoltsera med ett svenskt tennisunder. Från och med 90-talet ett svenskt popunder. Men faktum är att redan på 50-talet sjösattes en så pass avancerad forskning kring väljarbeteende att politiknördar skulle kunna prata om ett svensk valforskningsunder med pionjärer som Jörgen Westerståhl, lärjungar som Sören Holmberg, och i förarsätet i dag: Henrik Ekengren Oscarsson, han som myntade uttrycket “åsiktskorridoren”. De här statsvetarna har snittat upp oss väljare på bredden och tvären. Och många av deras rön ger glädjande nog, som vi strax ska se, skäl för tron att vår demokrati är robust. Fast först lite metodologi.

Ett centralt verktyg för dessa forskare är förstås ValU. Alltså de valundersökningar, där man approcherar väljare på själva valdagen, och underställer dem frågor om bevekelsegrunder till sin rösthandling, tidigare röstning, demografiska data et cetera. En annan är paneler. Här talar vi om dels kortsiktigt sammansatta väljarpaneler, vilka peppras med frågor under uppmarschen före ett val, inklusive själva valrörelsen: hur reagerar man på det eller det utspelet, och den och den händelsen? Hur prioriterar man, och vilken kunskap har man om, en viss sakfråga? Hur ändras inställningen från tidpunkt 1 till tidpunkt 2, från 2 till 3 och så vidare.

Men det finns även långsittande paneler som följs över flera val. Här fångas partibytarna upp. Standardiserade frågeformulär med poängskalor som svarsalternativ, kombineras med djupintervjuer och öppna frågor som ger öppna svar. Gärna kodbara, som grund för kvantitativa beräkningar. 

En annan viktig kunskapskälla är SOM-institutet, även det kopplat till Göteborgs universitet. Sedan 1986 genomförs där årliga attitydundersökningar med fokus på samhälle, opinion och medier. Vid det här laget står det väl klart för de flesta hur valforskarna kan veta att andelen rörliga väljare i moderna val har stabiliserats kring 35 till 40 procent. Och att så många som 50 till 60 procent säger sig göra sitt definitiva partival först under brinnande valrörelse. Jämför det med 60-talet. Då bytte bara 10 till 15 procent av väljarna parti mellan val. Och bara 10 till 20 procent bestämde sig sista veckorna.

Tyvärr för Tidö, sker dock de allra flesta partibyten djupt inne i mandatperioden, inte precis i slutet av densamma. Bytet sker dessutom i regel inom “blocket” och ändrar därför inte majoritetsförhållandet. Ta Folkpartiet/Liberalernas extremt lyckosamma opinionsklättringar kort före valen 1985 och 2002; Westerbergeffekten respektive Leijonkungens språktestval. Båda gångerna handlade det mest om borgerlig kannibalism, där rösttillskottet kom främst från Moderaterna. Idén om “de rörliga väljarna” – så lovande på papperet – ter sig därför mest som en from förhoppning, från Tidös horisont.

En aktuell fråga det senaste decenniet har varit polariseringen bland oss väljare. Brexit och Trump har utgjort nästan övertydliga exemplifieringar, och oron för samhällsförstörande polarisering ha utgjort resonanslåda också i metadiskussioner om svensk politik. Vad säger då valforskarna? Jo, att vi har blivit mer polariserade. Men att begreppet lätt leder tanken fel. Polarisering är ju inte nödvändigtvis av ondo. Tänk en demokrati och ett valsystem där alla tycker likadant. Det vetter ju åt det meningslösa, eller hur? Det statsvetarna kallar “ideologisk polarisering” är därför inte problematiskt i sig. 

Från ungefär millennieskiftet tillkom två poler, utöver dem i den klassiska höger-vänsterskalan. Nämligen ändpunkterna på en kulturell värderingsskala, den så kallade GAL/TAN. Det uttyds Grön, Alternativ, Libertär respektive Traditionell, Auktoritär, Nationell. Forskarna ser en ökande ideologisk polarisering, när höger-vänster-dimensionen kombineras med GAL-TAN. Exempel: den större polariteten i synen på exempelvis klimatförändringar och invandringens konsekvenser idag jämfört med, säg, valet 2014.  Klimatförändringar läskigt – men invandring mest bra! Tycker vänstra sidan. Invandring läskigt – men klimatförändringar kanske inte så farligt! Tycker den högra.

En långt gången ideologisk polarisering innebär risk för låsningar kring lösningar. Alltså att man står så långt ifrån varandra, att man lämnar förhandlingsbordet. Men att värderings- och sakpolitiska skillnader synliggörs är förstås inte dåligt i sig. Vårt lands demokratiska historia, fylld av ideologisk polarisering, vittnar om att vi gärna sitter kvar vid bordet, i och utanför Saltsjöbaden. Den polarisering som är potentiellt skadlig för demokratin är därför inte främst den ideologiska. Utan den affektiva, det vill säga känslomättade. I USA synliggjord på Thanksgivingmiddagar, där man numera helst vill göra kalkonfärs av kusinen i MAGA-keps eller inte ens bjuder in honom.

I Sverige, däremot, kan valforskningen övertygande visa, att vi verkligen inte har börjat hata varandra. Vi kan förvisso hata/avsky ett parti och dess företrädare. Men vi respekterar i hygglig utsträckning partiets anhängare. Sverigedemokraternas väljare har här utgjort något av ett undantag. Fast från och med valet 2022 ses han/hon mer och mer som vanligt folk. Här kan också noteras, att SD inte är det mest ogillade partiet längre. Enligt ett index som mäter sympati minus antipati är Miljöpartiet nu mest avskytt. V och SD kommer strax därefter.

Ett annat rön från polariseringsforskningen är en bekräftelse på vad som redan tidigare varit känt hos statsvetarna: att vi tar tydlig styrning från våra eliter. Partierna/politikerna är alltså inte blott sädesfält som böja sig för väljarvinden. De driver också opinion. Det syns exempelvis på hur kristdemokrater ser på Centerpartiets politik och tvärtom. Antipatin ökade betydligt när partierna – alltså eliterna – hamnade på varsin sida av Tidögränsen.

Undrar ni förresten vilken paruppsättning partister som har störst potential att skapa friktion och gräl kring middagsbordet? Rätt svar: en miljöpartist och en sverigedemokrat. Ett trätoämne för dessa som ligger nära till hands är medierna. Enligt ValU 2022 anser SD:s väljare till 68 procent att medierna ofta far med osanning. Även kristdemokrater och moderater är skeptisk till 41 respektive 36 procent. Medan endast 8 procent miljöpartister misstror medierna. Ett annat misstroendemönster: på landet, bland lågutbildade och hos företagare är tilltron till journalister klart lägre än hos högutbildade i storstad.

Den minsta friktionen, om ni undrar över bordsplaceringen till nästa skiva, finns mellan moderater och kristdemokrater. I sammanhanget kan nämnas att riksdagsledamöter är mer polariserade än sina väljare. Vidare har valforskarna upptäckt att våra folkvalda inte är särskilt välinfomerade om vad deras väljare tycker. Inte ens de egna, faktiskt. För att krångla till bilden en smula: det går inte att säga att den affektiva polariseringen är speciellt låg i Sverige. Tvärtom är siffrorna relativt höga i relation till jämförbara länder. Fast det beror mest på att vi verkligen gillar våra mest föredragna partier; inte på att vi hatar de mest ogillade. Affektiv polarisering fångar nämligen inte bara ogillande, utan också gillande.

En liknande bild framträder hos det globala mätföretaget PEW i en undersökning från 2025. Frågar man amerikaner, anser endast 47 procent att andra amerikaner i huvudsak är anständiga medborgare. Svenskarna har däremot en överväldigande positiv syn på andra svenskar: 88 procent tycker att landsmännen är bra folk. Här ligger vi i topp – tillsammans med Australien, Indien, Indonesien och Kanada – i en studie omfattande 25 länder.

Enligt samma studie är svenskarna också väldigt toleranta i synen på homosexualitet; ganska toleranta vad gäller spel och dobbel; men inte särskilt toleranta alls gentemot pornografi. Bara Mexiko, Sydkorea och Spanien har högre porrintolerans bland de 25 länderna.  Svenskar ogillar också otrohet särskilt starkt, medan aborter knappt möter något motstånd alls här.

Ett viktigt skäl till att graden av destruktiv polarisering är så låg i Sverige är den svaga koppling vi numera känner till partierna. Endast cirka 10 procent ser sig som starkt partibundna. För 60 år sedan var motsvarande siffra hela 50 procent. Många läsare har nog släktingar från förr i mer eller mindre kärt minne som vägrade handla på antingen Ica eller Konsum. Av ideologiska skäl. Sådana människor utgör en märkbart krympande skara. Parallellt med den försvagade länken mellan parti och väljare har även klassröstning blivit mindre vanlig. Din socioekonomiska position är alltså inte längre en lika god prediktor för ditt partival. Klassröstningen är förvisso inte död, men kraftigt försvagad. 

Dessa trender är både goda och dåliga nyheter för partierna. Goda, eftersom man kan göra stora inbrytningar i motståndarens väljarbas, som när först Nya Moderaterna och sedan Sverigedemokraterna på allvar började attrahera LO-medlemmar. Men också dåliga: det är ju samtidigt allt färre röster som man kan ta för givna. Man måste kämpa för nästan varje röst.

Även om partisympatin finns där, måste ju själva viljan att gå och rösta också vara på plats. Som den legendariske socialdemokratiske kampanjgeneralen Bo Krogvig noterat, gällande det hos flera partier fortfarande välanvända instrumentet dörrknackning: ”Undvik områden med få potentiella sympatisörer, du vill ju inte få dörr’n i nyllet och väcka motaktivitet. Och se till att knacka på sent i valrörelsen i tydliga hemmaplansområden. De som bor där ska påminnas om att deras röst är viktig så nära valdagen som möjligt.”

En annan omsjungen valstrateg, fast på den borgerliga sidan, är Per Schlingmann, mannen bakom omgörningen av Bo Lundgrens fiaskomoderater från valet 2002 till Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs segerrika Nya Moderaterna i valen 2006 och 2010. För övrigt även betitlat Det nya arbetarpartiet. I boken  Stå aldrig still: så kan du använda kommunikation och ledarskap för att driva framgångsrik förändring (2013) påminner Schlingmann om den måhända självklara men ändå ibland glömda väljarsanningen: att en påstådd förändring måste gå på djupet och vara sakligt grundad, för att folk ska hänga med på noterna. Kosmetika allenast räcker inte.

Även om det förstås finns poänger med att formmässigt understryka en omgörning. Som i Schlingmanns famösa memorandum om att moderata företrädare borde undvika slips och pärlhalsband. Vad gäller riktningsförändringen hos de Nya Moderaterna var arbetslinjen central, med strängare bidragsregler, och en skattesänkningsprofil med tyngdpunkten förflyttad till samhällspyramidens bas: den arbetande breda medelklassen.

Schlingmann betonar också hur lite väljarna belönar en sittande regering för eventuellt gott värv. Till exempel gick det ju faktiskt bra för Sverige under Göran Persson 1996-2006. Statsskuldssaneringen hade gått som smort, och talet om Det Gröna Folkhemmet kunde väl knappast stöta bort en enda ansvarsmedveten mittenväljare? Statsministern hade dessutom ändrat bilden av sig själv från Riksbuffel till Mys-Persson och dansat med kossan Doris. Men idén om att Persson inte tog den stigande arbetslösheten på allvar, fick allt starkare fäste. Vilket ställde i fråga om han hade något att erbjuda framöver.

Så här skriver Schlingmann om hur han tänkte inför valet 2010: “Val handlar om framtiden. Jag märkte själv att det fanns en kraft som hela tiden gjorde att vi tenderade att förvandla oss till försvarare av sakernas tillstånd. Att vi lutade oss tillbaka i tron att vi skulle bli belönade för allt bra vi gjorde. På detta sätt är politiken otacksam. /…/ Vad som däremot belönas är partier i rörelse och de som ger svar på vad man vill göra i framtiden.” Annorlunda formulerat: otack är världens lön.

Den konservative opinionsbildaren och skribenten Ivar Arpi har i det sammanhanget gjort en intressant iakttagelse, som vetter åt det paradoxala: att Tidö-regeringen har varit så till den grad framgångsrik i brotts- och migrationspolitiken, att väljarna så smått börjar andas Faran Över. Regeringen Kristersson har så att säga undanröjt betydelsen av sina egna paradfrågor.

Väljarstämningen är i och för sig långt ifrån lika god i dag som den var 2007 när Alliansregeringen just tillträtt. Av sju uppmätta områden trodde man då, enligt SOM-forskarna, på stora förbättringar inom fem: jämställdhet, hbtq-frågor, miljö, ekonomi, individuell frihet. Däremot var väljarna lite mindre optimistiska när det gällde invandrarfrågan och den ekonomiska jämlikheten.

Fast horisonten förmörkades. Från 2012 har SOM-institutet ställt frågan hur man bedömer utvecklingen i Sverige. Rätt håll eller fel håll? Vid flyktingkrisens 2015 var cirka 60 procent negativa, och endast 20 procent positiva. 2023 var siffrorna ännu värre, 70 procent tyckte landet var på väg åt fel håll, ynka 10 procent tyckte rätt håll. Men kurvorna har sedan dess närmat sig varandra igen.

Är det därför vi under innevarande mandatperiod har kunnat skönja en förskjutning av fokus till frågor mindre akuta än gängkrigen? Så till exempel verkar frågorna Klimat och Miljö vara under uppsegling, efter att i förra valet innehaft de föga smickrande placeringarna 12 respektive 17. Detta är hemmaplansfrågor för de rödgröna, och därför en delförklaring till opinionsövertaget. Det bör här också påpekas, att det i regel tar decennier att bygga upp en hemmaplansfråga. Liberalerna gjorde det länge skickligt i skolfrågan. Ett annat exempel är förstås SD och invandringen.

Per Schlingmanns iakttagelse att ansvarsutkrävande inte är en särskilt stark komponent i valhandlingen har valforskarna belagt med statistiska metoder. Vilka andra faktorer är då i spel?  När väljarna får frågan, svarar de, i fallande ordning: bra ideologi. Bra politik för framtiden. Kompetens att styra landet. Bra politik i viktiga och aktuella frågor. Partiledaren. Vaneröstande. Partiidentifikation. 

Som redan noterats har de två sistnämnda punkterna kraftigt försvagats med åren. Ansvarsutkrävande hamnar ungefär i mitten. Vad gäller de så starkt bevakade partiledarna så tycks de ha blivit något viktigare för sina partiers resultat under senare val. Kanske en naturlig följd av ”medialiseringen”. Men deras roll ska inte heller överskattas. Ideologisk positionering och “rätt” politik i angelägna sakfrågor, är betydligt viktigare för väljarna. 

Och om något är partiledarna mer effektiva som sänken än som flöten. Det vill säga nersidan med en kass partiledare är större än uppsidan hos den som går hem i stugorna. En faktor till, knappt värd att nämna på grund av sin litenhet: influens från personer i det egna nätverket. Bara några få procent nämner den. Vi tycks alltså inte vara ett påfallande högljutt missionerande folk bland vänner och familj.

Den vanliga valhandlingen är, så klart, att rösta på “bästa parti”. Men kalkylen i valbåset kan av flera skäl se annorlunda ut. Ett välkänt skäl att stödja ett annat parti än det bästa är stödröstning. Man vill rädda ett parti över riksdagsspärren, för att det egna blocket inte ska gå miste om värdefulla mandat. De mindre partierna kan faktiskt hämta så mycket som en tredjedel av sina röster från anhängare av andra partier, och en viktig förklaring är just denna stödröstning.

Men det finns andra anledningar till att väljare ibland inte röstar på sitt bästa parti. Som att man brinner för en enskild sakfråga som är särskilt förknippad med ett visst parti. Statsvetaren Mikael Gilljam myntade till det ändamålet begreppet saktaktikväljare. Nästan hälften av Sverigedemokraternas väljare 2014 hade ett annat parti som bästa parti. Men de ville markera i invandringsfrågan.

Miljöpartiet är ett annat parti som ofta får saktaktiska röster. 2022 var MP det parti som hämtade störst andel från väljare som hade ett annat “bästa parti” motiverat av både saktaktik och stödröstning. Ytterligare ett skäl att inte uttrycka sin förstapreferens, kan vara att man vill ge stadga åt sitt föredragna block genom att rösta på det största partiet i blocket. Sören Holmberg har kallat det styrkeröstning, och har historiskt spårat sådan valtaktik främst i det borgerliga blocket.

Vår valhandling är som synes  komplex till sin natur. Eller ska vi rentav kalla den sofistikerad? Ett gott betyg till oss väljare i så fall. Vi kan tänka i flera led.  Möjligen kan även politikerna kvittera ut hyfsat betyg, trots allt tal om politikerförakt. Det traditionellt höga valdeltagandet, i runda slängar 90 procent, vittnar om hyfsad tilltro till den representativa demokratin. Och 72 procent sa sig i ValU 2022 vara ganska eller mycket politiskt intresserade. Valprocessen i sig tycks också göra demokratisk nytta, visar data från väljarpanelerna. Valrörelserna höjer nämligen såväl förtroendet för samhällsinstitutionerna som ansamlingen av politisk kunskap hos medborgarna, men sedan sjunka tillbaka något mellan valen.

För att inte göra bilden av den svenska demokratin alltför rosaskimrad, kan vi betänka tidigare nämnda misstroende mot medierna på högersidan. Och att kvinnor och män driver allt längre ifrån varandra – män röstar Tidö, kvinnor rödgrönt – kan även det tyda på verklighetsbilder som börjat spreta så mycket att demokratisk diskussion försvåras. Eller är det bara en gestaltning av legitima intressekonflikter, mellan exempelvis privat sektor och skattefinansierad välfärdsarbetsmarknad?

En annan störfaktor togs upp av Ekengren Oscarsson härom året i podden Din röst. ”Bara för att en människa inte tycker precis som du, så är den ju inte flängd. Men tyvärr resonerar en del att ’om du bara hade haft alla fakta och varit lite mer påläst hade du tyckt som jag’.” Följden: man blir bekväm i sin verklighetsuppfattning, som ju aldrig ställs på egentliga prov. ”Då uppstår förstärkningseffekter, och vi börjar sortera bort information som är obehaglig, och blir till slut kunskapsresistenta”, varnar Ekengren Oscarsson.

Han och andra valforskare är alltså i grunden optimistiska. Att som somliga väljare gör – klä upp sig på valdagen och skrida till valbåset med en känsla av högtid och tacksamhet – är mot den bakgrunden inte märkligt. Trots att det i princip är onödigt besvär. Att en enskild röst ska avgöra valet är ju extremt osannolikt. Men här väger det valmatematiska motivet lätt i förhållande till det sociala. Vi ärar demokratin genom att delta i den, enligt den goda festens princip. För vad vore en fest utan gäster?

***

Läs även: S – ett parti på jakt efter ideologi

Läs även: Så blev civilsamhället en del av statsapparaten