Varför försvinner de kristna från Mellanöstern?

År 1936 reste den jesuitiske apotekaren Pierre Gemayel till Hitlers olympiska spel i Berlin. Han var kapten för Libanons fotbollslandslag och besöket i Tredje Rikets huvudstad gjorde starkt intryck på honom. Det han fick bevittna var, med hans egna ord, disciplin och ordning. Om det berättade han senare i en intervju med journalisten Robert Fisk: ”Så jag sa till mig själv: varför kan vi inte göra på samma sätt i Libanon? När vi kom tillbaka hem skapade vi vår ungdomsrörelse. Nazismen hade ju inte det rykte då som den har nu. Det kom senare, och det jag såg var disciplin. Och vi, i Mellanöstern, vi behövde disciplin mer än någonting annat.”  

Rörelsen han grundade gavs namnet Kataeb, en kristen paramilitär organisation modellerad med det tyska nazistpartiet, de spanska falangisterna och de italienska fascisterna som förebilder. Den vardagliga benämningen är falangister och Kataeb blev snabbt en dominerande politisk och militär kraft. När den judiska staten Israel bildades 1948 fick den alltså en starkt nazianstruken granne i norr, vilket inte bådade gott.

Nationernas Förbund hade efter första världskriget och det osmanska rikets kollaps givit Frankrike i uppdrag att administrera det som var avsett att bli ett självständigt Libanon. Pierre Gemayel beundrade inte bara tysk disciplin utan även fransk kultur, och omgav sig i sin falangiströrelse med likasinnade. Det hindrade inte att de kom att definiera Frankrike som huvudfienden. De tyckte att självständigheten dröjde för länge.  

Det fanns också andra dominanta politiska krafter i Libanon som ville styra landet mot en närmare relation med Syrien, som även det låg under fransk kontroll. Frankrikes politik gick ut på att dela sitt av NF tilldelade mandat i flera mindre nationella enheter, baserade på religion. Fransmännen hoppades att det skulle dämpa den arabiska nationalismen. Kataeb och Pierre Gemayel personligen motsatte sig detta, de ville se ett större Libanon som då av nödvändighet skulle komma att innefatta andra religioner. De ville också motverka att landet skulle falla under syrisk dominans.

När Libanon erhöll sin självständighet 1943 var de kristna i majoritet. En folkräkning hade genomförts och med ledning av den skulle den politiska makten i landet fördelas. Det resulterade i den så kallade nationella pakten, där man enades om att presidenten alltid ska vara en kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.  

Detta muntliga avtal har under årens lopp alltmer kommit att ifrågasättas. I dag anses det var totalt obsolet. De kristna är inte längre i majoritet. Men den nationella pakten ligger fast eftersom de flesta vet att en ny folkräkning med en omfördelning av makten skulle skapa ett ännu värre politiskt kaos än det som redan råder.

Den libanesiska maktfördelningen har fått avsevärda konsekvenser för hela Mellanöstern. När Israel skapades 1948 och attackerades av sina grannar flydde mellan en halv och en miljon människor landet. Många bosatte sig i hastigt uppförda flyktingläger i Libanon. De flesta av dem var sunnimuslimer. Det gjorde att det redan från början stod klart att de aldrig skulle tillåtas bli libanesiska medborgare, eftersom det då skulle bli uppenbart att de kristna inte längre var i majoritet och inte heller hade rätt till rikets högsta ämbete. Därför har palestinierna i Libanon hållits kvar i sitt flyktingskap, med mycket begränsade rättigheter, oförmögna att utveckla ett värdigt liv. Inget tyder på att detta kommer att förändras i närtid.

De kristna i Libanon är till övervägande del maroniter. Rörelsen har fått sitt namn av helgonet och eremiten Maron, en hängiven kristen från Anatolien verksam på 300-talet. Han var känd som helbrägdagörare och drog till sig lärjungar, och på så vis grundades den maronitiska kyrkan inom katolicismen. Den andra stora kristna gruppen i landet är den grek-ortodoxa, men där finns dessutom en nästan komplett provkarta på kristna mellanösternkyrkor. De melkitiska grekiska katolikerna, den ortodoxa armeniska kyrkan, den syrisk-ortodoxa, den assyriska, den kaldeisk-katolska och dessutom vanliga protestanter. Totalt 13 stycken.  

Det de alla har gemensamt är att de är satta under stark press från de muslimska samfunden. Under det libanesiska inbördeskriget som pågick mellan 1975 och 1990 hade de kristna falangisterna en central roll och muslimskt dominerade grupper utgjorde deras fiender.

I stadsdelen Karantina i östra Beirut attackerades den palestinska befolkningen av falangister i början av 1976. Omkring 1 500 människor mördades. Två dagar senare hämnades PLO i den kristna staden Damour strax söder om Beirut, befolkad av maroniter. Människor tvingades ut på gatorna där de sköts ihjäl. Några bestämda dödssiffror presenterades aldrig. PLO hävdade att attacken var nödvändig för att häva den blockad som stoppat frakten av förnödenheter mellan Beirut och palestinska områden i södra Libanon, men det var en förklaring inte särskilt många trodde på. Det var uppenbart att massakern i Damour var en hämnd för det som hade inträffat i Karantina.

I september 1982 mördades den nyvalde presidenten Bashir Gemayel, son till Pierre Gemayel, i ett sprängattentat. Han hade tagit över ledarskapet för Kataeb från sin far. Några dagar senare gick den kristna milisen in i bostadsområdena Sabra och Shatila i södra Beirut, befolkade av palestinier och shiamuslimer och anställde en massaker, med logistiskt stöd från den israeliska armén.

Den händelsen kom att följas av en lång kedja av mord och hämnd. Allt detta skapade en avgrund av misstro mellan de olika trossamfunden i Libanon. Om det inte hade varit tydligt tidigare så blev det nu uppenbart hur sammanflätad politiken var med religionen. Kristna falangister mördade muslimer och vice versa. Oförrätterna var oräkneliga, den ena massakern efter den andra skulle vedergällas.

När inbördeskriget började 1975 hade Libanon runt 3 miljoner invånare, varav drygt hälften var kristna. I dag utgör de drygt 30 procent av befolkningen på knappt 6 miljoner. Förklaringarna är många, bland annat att muslimerna har ett högre födelsetal. Dessutom har den allmänna oredan i landet som resultat av inbördeskrig och oförmåga att upprätta fungerande politiska strukturer, gjort att många kristna har emigrerat.

De är generellt något mer ekonomiskt stabila än muslimer i allmänhet, vilket förenklar för dem att flytta utomlands. USA är ett populärt land att söka sig till och där utgörs den arabiska delen av befolkningen till omkring 70 procent av kristna. Till stor del maroniter och melkiter från Libanon. Övriga araber i USA är huvudsakligen muslimer.  

Libanon betraktas i dag som en failed state, en kollapsad stat. Misslyckandet förklaras oftast med de ständigt pågående konflikterna mellan religioner, vilka har direkt påverkan på politiken. Det går inte att separera religion och politik i Mellanöstern.  

Grundaren av Kataeb, Pierre Gemayel, drevs av sin vilja att skapa ordning och disciplin i sitt land. Det blev precis tvärtom.

Innan kristendomen uppstod i Mellanöstern fanns där flera religioner, inte bara judendomen. Under lång tid dominerande zoroastrismen, grundad av profeten Zarathustra. Det råder stor osäkerhet om hans historiska bakgrund. Han var verksam kanske redan 1 200 år före vår tideräkning, men uppgifterna om detta varierar starkt. Hans hemort anses ha varit belägen öster om Kaspiska havet, i trakterna av nuvarande Iran eller Turkmenistan.  

När Zarathustra framträdde som profet var polyteismen förhärskande i det område som brukar kallas Stor-Iran. Zoroastrismen utvecklades mer i monoteistisk riktning, alltså tron på en enda gudom. Religionen spreds huvudsakligen med fredliga metoder, genom handelsrelationer, till skillnad från hur islam senare kom att utvecklas. Den var den dominerande religionen i Centralasien och Främre Asien samt norra Indien under mer än 1000 år.

Zarathustras tankar nådde även Medelhavet och kom att påverka flera av de stora grekiska filosoferna. Med Alexander den stores erövringar på 300-talet f.Kr. försvagades zoroastriernas inflytande och när perserna övergick till islam nästan tusen år senare, på 600-talet, flyttade zoroastriernas prästerskap till Indien. Där har de som folkgrupp överlevt till våra dagar under benämningen parser. Under senare delen av 1900-talet fick zoroastrismen ett uppsving och spreds till västvärlden. Det finns numera ett zoroastriskt center i Paris. Man räknar med att det ska finnas uppemot tre miljoner anhängare globalt.

Den religion som förutom islam har utgjort det största hotet mot kristendomen i Mellanöstern är manikeismen, grundad av profeten Mani bördig från Babylonien. Han påstås ha levt mellan åren 216 och 277 och avrättades i det sassanidiska riket, alltså det sista persiska riket före islams erövring. Från 400-talet och framåt försvagades manikeismen. Den överlevde dock i mindre underjordiska celler ända fram till medeltiden.

Den vida förekomsten av religioner i Mellanöstern resulterade ofrånkomligen i att de kom att påverka varandra. I både kristendom och judendom finns inslag hämtade från de antika egyptiska religionerna, exempelvis tron på treenigheten och livet efter döden. Judarnas omhuldande av den heliga förbundsarken har direkta motsvarigheter i den gamla egyptiska religionen – vittnesbörd om detta finns på väggmålningar i gravar.  

I dag finns ett antal så kallade synkretistiska trossamfund i regionen som tydligt visar kopplingen mellan religionerna. Ett exempel är yazidierna, som under senare decennier har blivit kända i omvärlden som en särskilt utsatt och förföljd grupp. De bor till största del i norra Irak, men även i Syrien. De är besläktade med kurderna och deras unika religion är en blandning av zoroastrism, islam, kristendom och judendom. När islamiska staten IS försökte etablera ett kalifat i Irak 2014 utsattes yazidierna för grym förföljelse som reducerade deras antal. Fler än 100 000 flydde till västvärlden och enligt osäkra uppgifter finns det nu kanske en miljon yazidier totalt i världen.      

Den enskilda person som har betytt allra mest för spridandet av kristendomen i Mellanöstern är aposteln Paulus. Han föddes troligen bara några år efter Jesus, men det finns inga uppgifter om att de skulle ha träffats. Paulus var farisé, medlem i en sektliknande judisk grupp starkt kritisk till Jesus och dennes predikningar. Det vi vet om hans liv är till största del hämtat från Apostlagärningarna i Nya Testamentet. Där skriver han utförligt om sitt liv efter den stora omvändelsen som inträffade på vägen till Damaskus.  

När Jesus hade börjat få ett större antal anhängare anlitades Paulus av romarna, som styrde Palestina, med uppgift att förfölja de kristna. De betraktades som upprorsmakare. Paulus tog sin uppgift på allvar och i Apostlagärningarna berättas det hur han ”gick hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.”

Men på vägen till Damaskus hände alltså något. Enligt Bibeln vandrade han fram då han plötsligt omgavs av ett bländande ljus. Han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Varför förföljer du mig?” Han frågade: ”Vem är du Herre?” Han fick svaret: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.”

Den här episoden i Paulus liv är central i kristendomen och markerade början på en missionsgärning som saknar motstycke. Aposteln kom att bli en huvudaktör i kyrkans utveckling. Han gjorde omfattande missionsresor i hela östra Medelhavsområdet och avskaffade också ett antal gamla judiska regler om omskärelse och ceremoniell renlighet, exempelvis koschermat. Sådant ansåg han inte vara nödvändigt för de kristna.  

Efter att ha varit fängslad en tid avrättades han i Rom, där det kristna budskapet ännu inte hade vunnit acceptans. Paulus öde vittnar om de stora svårigheter de kristna hade i romarriket som ju täckte hela Mellanöstern.

Trots omgivningens motstånd växte de kristna församlingarna i omfattning och inflytande. Det stora genombrottet kom år 313 då kejsar Konstantin införde religionsfrihet. Han sammankallade tolv år senare det första kyrkomötet i Nicaea i dagens nordvästra Turkiet, och det mötet kom att få omfattande konsekvenser för kristendomens fortsatta utveckling. På sin dödsbädd lät han döpa sig, vilket var en väldig framgång för den då ännu unga kristna kyrkan.

Den romerska provinsen Syrien blev centrum för de första kristna församlingarna, till stor del tack vare Paulus resa dit. Till kyrkomötet i Nicaea kom 20 syriska biskopar, det var ett slags styrkedemonstration för att visa att Syrien gjorde anspråk på att vara kristenhetens centrum i Levanten. I byn Maaloula några mil från Damaskus talas fortfarande arameiska, Jesu språk. Under de århundraden som följde med bysantinskt styre växte kristendomen i Syrien, och det var inte förrän vid mitten av 600-talet den utvecklingen bröts. Då gjorde islam entré.

Den nya religionen spreds med hjälp av militära erövringar snabbt som en gräsbrand. Det dröjde inte länge förrän de kristna hamnade i en underordnad ställning och fick se sig reducerade till ett minoritetsfolk. Tillsammans med judarna erkändes de av muslimerna som ”bokens folk” eftersom islam hämtade mycket inspiration från både judendom och kristendom. De fick en särskild status benämnd dhimmi, vilket betydde att de var skyddade.

Fast det lät bättre än det var. För att få utöva sin religion tvingades de kristna betala en särskild skatt, jizya, som i praktiken var en beskyddaravgift. Den som inte betalade förlorade sitt beskydd och de möjliga konsekvenserna av det var enkla att räkna ut. Dhimmi-systemet utgjorde ett slags föregångare till samma typ av lagstadgad diskriminering som Sydafrikas apartheid.  

När de europeiska korstågen inleddes 1095 i syfte att återta kontrollen över heliga platser, främst i Jerusalem, försämrades relationen mellan de båda religionerna dramatiskt. De krig som utspelade sig mellan kristna och muslimska arméer skapade intrycket att de kristna var inkräktare i den muslimska världen. Detta trots att Levanten var kristendomens vagga och att islam inte uppstod förrän drygt ett halvt årtusende efter de första kristna församlingarna.

Den bilden består, kan man konstatera. Kristna betraktas fortfarande av många muslimer som objudna gäster utan bosättningsrätt i arabländerna. Precis som judarna.

Historiskt har kristendomen uppfattats som en västerländsk religion, vilket i strikt mening är helt fel. Den uppstod alltså i Mellanöstern, där den har sina äldsta rötter, men det är också där den är som mest hotad. De kristna församlingarna fanns i området före islam, före arabnationalismen och sionismen. Nu krymper de vilket ger ett unikt perspektiv på vad geopolitiska krafter och religionsförföljelse kan åstadkomma.  

På andra håll i världen expanderar kristendomen. I Afrika söder om Sahara pågår en konstant befolkningstillväxt, och av de cirka 1,2 miljarder människor som bor där är ungefär 62 procent kristna. De tillhör många olika samfund, pingstkyrkan är en av de snabbast växande. Samtidigt, alltså, som de kristna i Mellanöstern blir allt färre.

I Irak innebar islamiska statens våldsamma härjningar att mängder av kristna flydde, i många fall till Europa och USA. Deras antal har minskat med 90 procent, från 1,2 miljoner år 2011 till 120 000 idag. Under Saddam Husseins diktatur hade de kristna en tryggare tillvaro än numera. Saddams utrikesminister Tariq Aziz var exempelvis kristen.

Även under det långa inbördeskriget i Syrien från 2011 drabbades de kristna oproportionerligt hårt. De var i likhet med andra troende enligt konstitutionen garanterade religionsfrihet, och fick själva styra sina skolor och kristna institutioner. Sunnimuslimerna betraktade dock de kristna som nära förbundna med de styrande alawiterna, diktatorn Bashar al-Assads folkgrupp, i vilkas intresse det också låg att knyta till sig stöd från Syriens minoriteter. Under inbördeskriget försökte de kristna distansera sig från alawiterna som var oupplösligt associerade med diktaturen. Många kristna, som generellt utgjorde en tämligen välmående kategori i Syrien, flydde till utlandet. Men alla lyckades inte med det.

Antalet kristna syrier uppgick före kriget till omkring 10 procent av befolkningen. På knappt 25 miljoner. I dag sägs de utgöra kanske 2 procent. Som om inte själva inbördeskriget var nog, utsattes de också för dödligt våld från IS som lade under sig stora delar av landet. Kyrkor förstördes eller förvandlades till ammunitionslager, kristnas egendomar beslagtogs. Förföljelsen av kristna blev så omfattande att röster i västvärlden, bland annat i USA:s regering, hävdade att det var fråga om folkmord. Alltså avsiktliga försök att utplåna alla de kristna i Syrien, just på grund av deras religionstillhörighet.  

Jordanien framstår i jämförelse med andra arabländer i regionen som ett liberalt föredöme. Det hänger delvis samman med de nära relationerna mellan Jordanien och Västbanken på andra sidan floden, där många kristna kultplatser finns. Det officiella stödet till de kristna har ökat snarare än minskat under senare tid. De har rätt att fira sina högtider men de får inte missionera sin tro. Det är ett förbud som gäller i hela den muslimska världen. För en utomstående luttrad betraktare kan situationen för de kristna i Jordanien påminna om det gamla dhimmi-systemet. De är tolererade men med begränsningar. Någon verklig religionsfrihet råder inte. Ingen nutida arabledare kan visa samma tolerans som kejsar Konstantin gjorde på 300-talet.

I många andra länder i Mellanöstern, som exempelvis Saudiarabien, är den kristna tron i praktiken förbjuden. I Egypten utgör den koptiska kyrkan fortfarande en bastion för de kristna som uppgår till mellan 10 och 15 miljoner, motsvarande i storleksordningen 10 procent av befolkningen på 120 miljoner. I Gaza är de kristna bara 2 procent av befolkningen och har under lång tid trakasserats av Hamas.

På den av Israel ockuperade Västbanken lever de kristna i stor otrygghet. De utsätts för våld och förföljelse av både muslimer och judar. Byn Taybeh är helt och hållet kristen, befolkad av grek-ortodoxa och katoliker. Byn har blivit känd i omvärlden, inte bara för att den omnämns i Bibeln utan även för Taybeh Brewing Compani, grundat 1994, där flera sorters öl bryggs.

Under de senaste åren har judiska militanta bosättare attackerat Taybeh. För ett år sedan brändes en bysantisk kyrka från 400-talet ned, och bosättarna lämnade hatiskt klotter på ruinväggarna. Helt nyligen ockuperade bosättare ett cementgjuteri i byns utkant och de har även förstört olivodlingar runt byn.  

Det är svårt att se något annat än en fortsatt negativ utveckling för de kristna i Mellanöstern. I början av 1900-talet var ungefär 20 procent av befolkningen kristen. I dag är det 5 procent. Den muslimska hegemonin är snart total. Under första halvan av 1900-talet drevs praktiskt taget alla judar bort från de muslimska länderna i Levanten och delar av Nordafrika. Nu står de kristna på tur. Snart är Israel det enda landet i regionen med en avvikande religion.

Bengt G Nilsson är författare och journalist. Han har bevakat Mellanöstern i över 40 år och skrivit flera böcker om regionen.

***

Läs även: Judarna är västvärldens plågade samvete

Läs även: Har civilisationernas kamp blivit verklighet?