I onsdags höll alltså Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand en gemensam presskonferens. Lars Ohly kunde inte delta eftersom han tyvärr snubblat över det penningpolitiska ramverket. Huruvida Peter Eriksson grät över detta faktum förblir oklart. Lika oklart som huruvida Lars Ohly grät när Berlinmuren föll. Hursomhelst levererade sossar och miljöpartiklar ett budskap om fördjupat samarbete, och Mona Sahlin har därmed besvarat Fredrik Reinfeldts fråga gällande med vem hon vill göra det: Inte med Lars Ohly!

I det brev som efter beskedet gick ut till socialdemokratins medlemmar lade partiledningen ut texten om allt det rödgröna samarbetet inte är: Det rödgröna samarbetet är inte den borgerliga regeringen!

Budskapet till den egna organisationen var att till detta är vi nödd och tvungna. Vi håller ihop för barnen och för att borgarna inte ska förstöra välfärden. Sahlin och Ulvskog skriver: »Vi ser i opinionsmätningarna att ett rödgrönt samarbete för framtiden kan attrahera ett brett väljarstöd« vilket förstås är precis det tilltal som entusiasmerar massorna. Inte för att vi partimedlemmar någonsin är entusiastiska: jag gnäller, alltså är jag sosse.

Miljöpartiklarna tar sossarna för makten och sossarna tar miljöpartiklarna för att de vet att de annars kastar sig över borgarna. Riskerna för att den rödgröna röran ska skära sig är många, å andra sidan har politiken en tendens att ge konstiga sängkamrater.

Det sägs ju att en ärlig politiker är en som när han väl är köpt fortsätter att vara köpt och i den bemärkelsen är miljöpartiklarna oärliga. »Miljöpartiet kan bli det femte allianspartiet«, skrev Per Gahrton på Newsmill som om det vore en nyhet för någon.

Budskapet från miljöpartiet har alltid varit tydligt: Vi må vara pyttesmå men vi är fan i mig okontrollerbara! Alla minns 2002 när partiet dagen efter valet öppnade förhandlingar med Lars Leijonborg.  Även om Göran Persson i sina memoarer menar att detta delvis berodde på att de små stackarna inte kunde hantera Pär Nuders gränslösa ödmjukhet är miljöpartiets dragning åt högerprassel inte bara fåtalets sätt att få oproportionerligt mycket uppmärksamhet, utan ett ideologiskt ställningstagande.

Även om Mona Sahlin och Peter Eriksson skulle borsta varandras hår, sitta i ring och sjunga kumbaya, skulle miljöpartiet fortfarande vara miljöpartiet. »Vi är inte och kommer aldrig att vara vänster«, skrev Maria Wetterstrand för tio dagar sedan. Det som för alla andra partier skulle uppfattas som inkonsekvent velande är hos miljöpartiet höjden av konsekvens. Den gröna ideologin menar sig nämligen stå över det där med höger och vänster.

Det största hindret för ett samarbete mellan miljöpartiet och  socialdemokraterna gäller inte EU utan synen på arbetslinjen. Att miljöpartiet menar allvar med sin förnyelse bevisade partiet inte genom att i veckan slopa kravet på utträde ur Unionen utan genom det kongressbeslut där man i våras ställde sig bakom arbetslinjens principer. Bye, bye medborgarlön! Hej, hej ministerposter!

Givet den gröna ideologin vars syfte är att bekämpa de produktivistiska värderingarna är omfamnandet av inkomstbortfallsprincipen faktiskt som att ta bort skapelseberättelsen ur Bibeln. Följaktligen surar Birger Schlaug.

Valet 2010 kommer att handla om jobben. Mona Sahlin måste bevisa att hennes regeringsalternativ har en trovärdigare arbetslinje än regeringen. Just därför kommer moderaterna antagligen skrämmas mer med miljöpartiets motstånd mot arbete än Lars Ohlys jävligt osjälvständiga riksbank. Svenska folket brinner mer för principen att det ska löna sig att arbeta än för det penningpolitiska ramverket. Det vet Per Schlingmann.

Miljöpartiet har för att kunna samarbeta med socialdemokraterna för första gången upprättat en arbetslinje. Men hur trovärdig är den? kommer Fredrik Reinfeldt att undra och därigenom vända sig direkt till de grupper som länge tyckt att miljöpartiet är emot allt det där som gör livet värt att leva: bilen, basindustrin, skotern, chartern, jobben och jakten. Här har »det nya arbetarpartiet«, för att inte tala om sverigedemokraterna, en öppning.

Antagligen är det nödvändigt för socialdemokratin att hoppa i säng med miljöpartiet och huruvida Ohly ska vara med är en läggningsfråga. Däremot måste Sahlin vara tydlig med att storleken faktiskt har betydelse. Om miljöpartiet får oproportionerligt inflytande givet sitt svaga väljarstöd, skadar det hela oppositionens trovärdighet. Det om något skulle visa att miljöpartiet inte är mognet att ta ansvar.

***

Förresten krävs det tydligen en finanskris för att någon ska notera Bo Lundgrens existens. Äntligen!