Min väninna Mia råkade nämna i ett samtal att hon inte använder p-piller längre. »Nej, herregud, det går inte. Jag blir helt oförutsägbar! Aggressiv och oresonlig. Till sist sa min man att nu måste det här ta slut.« Det kunde ha slutat med skilsmässa, skrattade Mia. Jag skrattade inte alls. Exakt samma beskrivning – oförutsägbar, aggressiv och oresonlig – hade jag nyligen fått höra av en man i en relation som slutade med att vi skildes.

Jag tänkte på hur min kille en gång missförstod nåt jag sa i köket och slängde ut en rest som jag hade tänkt använda. Hur det liksom svartnade för mig: »VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED?«, ylade jag. Hur chockad han blev. Nu kändes min reaktion fullständigt oproportionerlig, men då var det vardagsmat hos oss. Det är mindre än ett år sedan.

Jag är över trettio år gammal och det här är första gången jag ifrågasätter huruvida p-piller passar för mig. Det är en svår sak att prata om eftersom humör alltid är en fråga om subjektiva bedömningar. Mia och jag (eller våra partners) kanske bara är väldigt jobbiga. Och gräl handlar ju alltid om något. Vi tjafsar om mjölken när vi känner oss trötta eller ensamma eller sexet inte fungerar. När jag exploderade på grund av nån liten skitsak brukade jag tänka att jag kanske var stressad. Kanske olyckligare än jag kände mig på ytan. Det var nog sant det med. Men var det allt?

Mias man försäkrar mig om att de fortfarande grälar, men att hennes oprovocerade raseriutbrott försvann med de där p-pillren. Det gjorde mina med, för jag slutade med piller när förhållandet tog slut. Ja, min kille försvann förstås också, så ni ursäktar om jag inledningsvis trodde att min gradvis återvunna harmoni i första hand handlade om det. Nu har jag läst på och vet att var fjärde kvinna på p-piller rapporterar humörsvängningar som biverkan.

Jag har valt samma p-piller fyra gånger, eftersom jag »aldrig haft några problem«. Nu inser jag att jag vid varje tillfälle gått upp långsamt men kraftigt i vikt och blivit riktigt, riktigt galen i hela pallet. Nästan alla i min familj är mulliga och vi har starka anlag för taskig hjärnkemi så det är inget jag kopplat ihop med mina preventivmedel tidigare. Alla jäser i fasta förhållanden! Om jag är omöjlig att leva med kanske det är fel på min kille! Tjock och lite galen? Äsch, det är sån jag är.

Jag har inga vidskepliga föreställningar om hormonbehandlingar – men sedan 1,6-miljonerklubben öppnade mina ögon för bristerna i medicinsk forskning på kvinnor litar jag inte heller blint på bipacksedeln. Där står det inget om humörsvängningar, men däremot att var femte användare kan drabbas av »nedstämdhet«. Vad betyder det? Och jämfört med vad?

Väldigt många tjejer börjar liksom jag med p-piller redan i tonåren och tar dem i tio eller 15 år tills de vill skaffa barn. Först är man alltså tonåring med allt vad det innebär i hormonväg, sedan lurar man kroppen att den är gravid i ett drygt årtionde, sedan är man i bästa fall först gravid och sedan småbarnsförälder – gärna samtidigt – och ändå förväntas vi själva bedöma huruvida våra preventivmedel ger oss humörsvängningar eller andra biverkningar. Jag upprepar min fråga: jämfört med vad?

Preventivmedel är ingen kvinnofråga. De är en ödesfråga för alla heteros som tycker det är trevligt med sex. Att många kvinnor mår jättedåligt av p-piller påverkar rimligtvis också våra män, våra karriärer och den seglivade stereotypen om kvinnan som irrationell och hysterisk. Vi måste prata mer om det här med våra döttrar, våra läkare och varandra. Och börja hemma, redan i dag.

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.