kul-park

Provocerar med hakkors och gas

Dan Parks affischer rör upp känslor. Men konstetablissemanget vill inte veta av honom.

Den 21 januari i år ställer sig konstnären Anna Odell på Liljeholmsbron i Stockholm, fejkar en psykos och tas in på psykakuten. Det kommer att debatteras på ledarsidor landet runt, ge eko såväl i bloggosfären som i regeringen, och ställa frågan om konstnärers frihet på sin spets. En vecka tidigare hittas en burk med texten »Zyklon B« fäst på en trafikskylt utanför Judiska Församlingens lokaler i Malmö. Bredvid sitter en pärlplatta med ett hakkors. På riksplanet är det tyst om aktionen, i Malmö kopplas polisen in. I Sydsvenskan beskriver kommissarie Mats Attin pärlplattan som något barn gör i syslöjden. Medlemmar i Judiska Församlingen uttrycker oro för att lämna sina barn i församlingens förskola, eftersom de tror att pärlplattan är en symbol för att något ska hända barnen.

– Det är inte bara idiotiskt utan kränkande att sätta upp något sådant, säger en ansvarig person inom säkerhetsavdelningen på Judiska Församlingen till Sydsvenskan. Han vill på grund av hotbilden inte framträda med namn.

Burken och pärlplattan visar sig vara uppsatta av gatukonstnären Dan Park, som går ut i Sydsvenskan och kallar det hela för »brutal humor«. Två dagar sena­re kastar sig vänsterpartiet in i striden och släpper ett pressmeddelande: »På sam­ma sätt som Lars Vilks, genom sina rondellhundar, anspelade på islamofobiska föreställningar, flörtar Dan Park genom sina sensationssökande föremål med antisemitiska åsikter.«

– Konstnärer ska inte undslippa kritisk granskning bara för att deras verk kallas konst. Konst är politik och konstnärer har därför även ett politiskt ansvar för sina verk, säger Morgan Svensson, ordförande för vänsterpartiet i Malmö, i pressmeddelandet.

Även om Dan Park i pressen medgett att han har satt upp burken, som innehåller majs och är köpt på Willys, så nekar han i förhör med polisen och förundersökningen läggs ner i brist på bevis. Bortsett från några artiklar i Sydsvenskan och vänsterpartiets pressmeddelande, händer inget mer.

Det brukar inte göra det när Dan Park är i farten.

Det är en sen eftermiddag i juni, Malmöhimlen är molnig. Men det regnar i alla fall inte, och det är bra, för fukten gör det svårare för affischerna att fastna på skåpen, när Dan Park påbörjar sin vandring söderut från Malmö Central, ned förbi S:t Petri kyrka. Att sätta upp affischer på elskåp runt om i staden är hans vardagliga sysselsättning.

I dag trängs han med folk som är på väg hem från jobbet. När han ser ännu ett lämpligt elskåp stannar han till. Affischerandet kräver omsorgsfulla tag med penseln. Ibland måste han ta bort rester från sina gamla affischer. Då känner han sig lite som en arkeolog. Det är en dubbel känsla, säger han, han vill att de ska sitta kvar men samtidigt betyder det att någon har reagerat om de är nedrivna. Med sig har han två plastkassar: en med de nykopierade affischerna i A4-format, en med en plastburk med tapetklister. Från affischen blickar påven Benedictus XVI, med en revolver och slagordet »pro life«.

Dan Parks affischer slår mot allt och alla, judar, kristna och muslimer, vänsterpartiet såväl som folkpartiet. Vissa skrattar, andra rasar. Att gå igenom Dan Parks affischproduktion är som att ta del av en skruvad repetition av den svenska nutidshistorien. Estonia, diskoteksbranden i Göteborg, Anna Lindh, tsunamin, Bobby, Engla … Det som ger de mest braskande rubrikerna på kvällstidningarnas löpsedlar blir också affischer.

– Så länge det händer något i världen gör man ju affischer, säger han.

Många av hans affischer kan misstas för extrema gruppers propaganda, även om det ofta finns någon detalj, något drag, som avslöjar att det inte är en propagandist som ligger bakom. Andra gånger är det svårt att utesluta politiska organisationer, till exempel när han 2006 omtolkade vänsterpartiets valaffischer. Ex-spionen Stig Bergling hade då just gått med i partiet och i stället för vänsterns budskap, »fem frisörer är fler är fyra börsklippare den 9 september«, skrev Dan Park »en landsförrädare är fler än fem patrioter«. Vänstern trodde först att det var någon rasistisk grupp som hade vandaliserat deras affischer och polisanmälde händelsen.

– Man vill ju inte vara politisk korrekt, det är det. Fast en del affischer är i och för sig politiskt korrekta om man kollar noga, säger Dan Park.

Kanske menar han dem som verkar ha ett vänsterbudskap. Som den uppmärksammade affischen med Alf Svensson med basebollträ och texten: »Ge oss makt att knacka bög«.

– Konstinstitutionerna vill inte ta i honom med tång. Men han har ju också själv valt att inte ställa sig under någon institution, säger Lili von Wallenstein, förläggare på Bokbål förlag som nyligen gett ut samlingsboken »Sieg« med Dan Parks affischer.

Han säger att han aldrig haft som ambition att bli känd och ställa ut på galleri.

– Elskåp är bättre, det är bara en viss typ av människor som går på galleri. Och på elskåpen kan publiken riva ner eller skriva kommentarer om de inte gillar vad de ser, det skulle de inte våga på ett galleri.

Men varför ägnar man tjugo år åt att ständigt gäcka polis och uppröra medborgare? Kanske måste vi gå tillbaka till 1980-talets Umeå för att få svar. Dan Parks historia som gatukonstnär började med Juha Valjakkala. Det var 1988 och rättegången mot Åmselemördaren hölls i Umeå, staden där Dan Park växte upp. Han var som så många andra och tittade på rättegången, och gjorde sedan en affisch. Det blev inte så stor uppståndelse den gången. Tre år senare däremot, när Juha försökte rymma, gjorde Dan Park affischen »Fyra timmar i frihet – för lite!!« med uppmaningen att bidra till fritagningen via ett postgirokonto. Det ledde till uppmärksamhet i lokaltidningen.

– Då trodde de seriöst att jag samlade in pengar till fritagning, säger Dan Park.

Konstnären Magdalena Nordin, som sammanställt hans affischer för bokutgivningen, växte upp i Umeå samtidigt som Dan Park. Hon minns staden i mitten av 90-talet som en plats där det var viktigt att vara politiskt korrekt.

– Det var väldigt viktigt att tycka och tänka på ett visst sätt. Dan Park gick emot det, han slår ju mot alla. Många av Dan Parks grejer behandlar nazism och på den tiden var det mycket mer laddat, nynazismen hade ett uppsving då.

1995 bar Dan Park hakkors på sin jacka. Han polisanmäldes och blev den förste som dömts i tingsrätten för hets mot folkgrupp för att ha burit en nazistisk symbol. Till skillnad från den ledande nynazisten Björn Björkqvist, som samma år satt i en liknande rättegång, sa han sig inte sympatisera med nazismen.

På 90-talet blev Umeå känt för straight edge och militanta veganer. Dan Park var inte en del av dessa rörelser. Men han är vegan. Uppväxten på jordbruk bidrog till det.

– Som tur är var man fosterbarn så bönderna är inte mina riktiga föräldrar, säger han.

Under sommaren när rättegången mot Juha Valjakkala inleddes jobbade Dan Park som tarmarbetare på slakteri, ibland iförd »Meat Is Murder«-t-shirt. Vid ett tillfälle tog han med sig en livmoder och skar fram kalvfostret under en performance. Reaktionerna hos publiken var blandade.

– Jag vet inte om det är långsökt, men man kan säga att alla mina affischer har grund i ett djurrättsperspektiv. Det vill säga jag anser inte att människan är värd mer än djuren, snarare tvärtom eftersom människan står för förstörelsen av jordklotet och dess invånare. Det är inte rasismen som är problemet, det är artismen – nedvärderandet och utnyttjandet av andra arter, säger Dan Park.

Trots många anmälningar och förhör har affischerna bara resulterat i böter för »olaga affischering«. Dessa böter har gått till kronofogden, och där »har han så mycket ändå« som han säger. Sedan ett år tillbaka är studiemedlen slut, och Dan Park lever på socialbidrag. Men inte utan motprestation.

Dan Parks praktik, som han har blivit tilldelad av socialen, går ut på att för hand skrapa murbruket från tegelstenar som ska återvinnas. Varje morgon klockan sju börjar arbetsdagen i Mellersta hamnen.

Konstetablissemanget står tyst inför Dan Parks affischer. Styrkan i vårens mediestorm kring Anna Odells psykbryt känns avlägsen. Man kan fråga sig varför. Kanske är det lättare att hantera en lagom kontroversiell debatt, som den som följt på Odells examensarbete från Konstfack. Den har inte så mycket kommit att handla om psykvård som om konst, vad konstnärer får göra och vilket ansvar konstinstitutioner ska ha.

En debatt om Dan Parks konst skulle behöva handla om mycket större samhälls­frågor.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!

5 comments