Mark Sedgwick: “Högern har alltid brist på idéer”

Under sin tid i Frankrike kring förra sekelskiftet hamnade Ivan Aguéli i klammeri med den franska rättvisan på grund av sin våldsamma anarkism och djurrättsaktivism. 

– Aguéli är en av Sveriges internationellt mest framträdande konstnärer. Han var också en radikal person, han är den ende jag känner till som blivit dömd för terroristbrott två gånger och då med helt olika motiv, säger Mark Sedgwick.

Den brittiske historikern är verksam som professor i arabiska och islamiska studier vid danska Århus universitet. I Sverige är han aktuell med boken Den eviga ordningen om traditionalismen, en mystisk filosofisk rörelse som fått stor betydelse för den moderna ytterhögern. Denna idétradition kan spåras till en muslimsk målare från Sala.

– Aguéli träffade traditionalismens grundare René Guenon i Paris under en avgörande tid i dennes liv. Det var Aguéli som introducerade Guenon för sufismen, den islamiska mystiken, säger Mark Sedgwick.

Likt Aguéli och så många andra, vantrivdes Guenon i det moderna samhället baserat på vetenskap, teknisk utveckling, industrialism och masskonsumtion. Han började söka ett alternativ för detta i gamla religiösa traditioner och filosofier och längtade efter en mer spirituell tillvaro.

– Guenon befann sig i en miljö i Paris där man experimenterade mycket med det andliga. Kristendomens betraktades som gammal och tråkig och genom översättningar under 1800-talet hade man börjat kunna läsa religiösa och filosofiska texter från andra kulturer och traditioner.

– Det blev en slags varuhus-andlighet där man plockade det man tyckte var intressant från helt olika sammanhang och satte samman som man ville. Snart fann sådana som Aguéli och Guenon att det blev för ytligt och sökte en djupare sanning.

Guenon tänkte sig att det fanns en gemensam ursprunglig andlig ordning för människan som man kunde spåra tillbaka i olika traditioner. Men han var selektiv med vilka dessa kunde vara.

– Det finns här en viktig skillnad mellan “tradition” och “traditionalism”, det är inte vad som helst som traderas som är “sanningen”, den kan man bara få tillgång till genom att finna en mästare inom en tradition som kan visa den. Guenon hävdade att dessa blev färre ju längre moderniteten framskred.

– Först intresserade han sig för de uråldriga indiska Vedaskrifterna, men uppfattade att deras visdom var svår för västerlänningar att ta till sig. Det var genom Agúeli han upptäckte sufismen som en väg till sanningen. Katolicismen var Guenon inte imponerad av och protestantismen betraktade han inte ens som en riktig religion. Han skrev något försonande om den ortodoxa kristendomen och övertalades att studera buddhismen.

Det finns här en distinktion att beakta, den mellan det “exoteriska” som utgör en traditions yttre och allmänna skal av kyrkor, skrifter och riter och det “esoteriska” som är den hemliga lära som finns inom den.

– Aguéli skrev insiktsfullt om religionen. Den erbjuder på en och samma gång både en andlig frihet för individen och ett institutionellt ramverk som begränsar just den friheten. När det gäller honom själv vet vi inte så mycket om hur han var som praktiserande muslim. Men det finns en spänning mellan sufism och islam. Sufister hävdar alltid själva att de är goda muslimer, men genom århundradena har de alltid blivit beskyllda för att inte följa sharia, islams påbud.

Guenon var inte tydligt politisk, men hans idéer har inspirerat fascister och högerextremister.

– Aguéli var inte fascist, någon sådan rörelse fanns inte ens när han levde. Guenon var däremot uttalat emot sådant som jämlikhet och demokrati.

En senare politisk traditionalistisk tänkare var italienaren Julius Evola. Han var likt Aguéli en modernistisk (!) konstnär som målade personligt och abstrakt snarare än traditionellt och föreställande. Både traditionalismens idé om en ursprunglig gemensam andlig ordning förvaltad i olika traditioner och modernitetens födelse återfinns i den europeiska renässansen. Man kan fundera på om traditionalismen inte endast är en reaktion på moderniteten utan i sig en sorts modernism.

– Ja, eller rent av en “postmodernism” som sträcker sig bortom det moderna. Tittar vi på Evolas dadaistiska konst är den till och med långt mer modernistisk än Aguélis.

Evola fick ett visst politiskt inflytande i det fascistiska Italien.

– Han var nationalist och var därför inte förtjust i Katolska kyrkan som han uppfattade som något främmande och globalt. Mussolini tyckte om en av Evolas böcker, men han blev aldrig en del av den fascistiska apparaten även om han nog väldigt gärna hade velat det.

På traditionalismens grund tänkte Evola bygga ett andligt och hierarkiskt idealsamhälle. Han motsatte sig demokrati och liberalism.

– Evola återkommer sedan i högerkretsar under 1970-talet och egendomligt nog nu i vår tid. Det är som om hans inflytande blir starkare varje gång han återupptäcks.

I dag inspirerar Evola exempelvis den ryske tänkaren och aktivisten Alexander Dugin, som betraktas som en ideologisk företrädare för Putinregimen.

– Dugin har kallats för “Putins Rasputin”, men riktigt så betydelsefull är han inte. Däremot är han verkligen en seriös filosof. Dugins antimodernism är delvis formad av Sovjettiden, men sedan har han knutit an till den rysk-ortodoxa traditionen. Han har sagt att marxismen bidrog med den användbara motsättningen mellan kapital och arbetare och traditionalismen med motsättningen mellan modernitet och tradition.

Traditionalismens inflytande märks också i den praktiska politiken. Mark Sedgwick nämner exempelvis återvandringspolitiken som ett utslag av den, vilken plockats upp av partier som AfD i Tyskland och Dansk Folkeparti eller av Tidöregeringen genom Sverigedemokraterna.

– Men de här idéerna blir attraktiva på grund av andra saker. Anledningen till att ytterhögern nu mobiliserar väljare i hela västvärlden beror på djupgående sociala faktorer som har med avindustrialiseringen att göra.

I USA har aktivisten och opinionsbildaren Steve Bannon – en person som åtminstone tidigare stått presidenten Donald Trump nära – influerats av traditionalismen.

– Bannon är mer intellektuell än Trump, vilket inte säger mycket. Han är ingen självständig tänkare, men är skicklig på att plocka upp idéer.

Något som skiljer den europeiska och amerikanska ytterhögern åt är rasfrågan, som också liberala och vänstersinnande amerikaner är upptagna av genom identitetspolitiken.

– Det finns en stor skillnad mellan den amerikanska och europeiska ytterhögern, även om de tar del av varandras idéer. I Europa så spelar faktiskt inte ras egentligen någon roll på det viset, det är inte det striden står om.

Varför har traditionalismen fått en sådan betydelse nu?

– Högern har alltid brist på idéer, det blir så när man hela tiden är emot en utveckling i stället för att vara en del av den. Det finns inte så många intellektuella källor att vända sig till, kanske man läser Ayn Rand eller Carl Schmitt. Det nazistiska tänkandet är nu otänkbart att ta upp för nazisterna gjorde bort sig och spelade ut sin roll.

En mycket känd traditionalist är den kanadensiske psykologen och författaren Jordan B. Peterson. Han har fått en mångmiljonpublik med sin självhjälpsfilosofi. Peterson har influerats av den schweiziske psykiatern Carl Gustav Jungs teorier om att vårt inre är uppbyggt av arketyper som ger sig tillkänna i uråldriga mytologier.

– Peterson är skicklig och kunnig inom psykologins område. Hans första bok Maps of Meaning och hans tidiga föreläsningar är intressanta på riktigt, då han faktiskt ägnar sig åt sådant han kan. Sedan har Peterson blivit ett offer för sin egen framgång.

Mark Sedgwick bodde i 20 år i Kairo och där lärde han känna sufier. Det var på så vis han började forska om traditionalismen.

– Det jag tagit del av som observatör när det gäller den andliga traditionalismen har gjort starkt intryck på mig, det jag sett av den politiska traditionalismen har inte imponerat lika mycket…

Har du själv dragits till traditionalismen?

– Det vore fel av mig att säga att den inte fascinerat mig när jag ägnat så många år av mitt liv åt att studera den. Men ändå blev jag historiker och inte ett helgon!

Vad tror du om traditionalismens framtid?

– Jag har försökt spå den förr och då fått helt fel. Jag trodde länge att den skulle dö ut, men så kom den tillbaka ännu starkare och med större inflytande än någonsin förr. Det vi säkert kan säga är att moderniteten, med alla dess brister, kommer att fortsätta ifrågasättas, likaså liberalismen.

***

Läs även: En ny renässans är på väg – och den sker på nätet

Läs även: Hannah Arendt var ett ljus i dumhetens skymning