Gratisjobb, nej tack

Jag måste ha gett intryck av att vara en välgörenhetsinrättning. För då och då kommer förfrågningar om medverkan i olika tv-program, tidskrifter eller seminarier där man utgår ifrån att jag inte vill ha någon ersättning för nerlagd tid och genomförd arbetsinsats.

Kanske beror det på min obekymrade uppsyn; kanske har det att göra med att jag i olika sammanhang »tycker« en massa, vilket kan tolkas som att jag har en agenda av något slag, en högre mission i livet där futtigheter som pengar är av helt underordnat intresse. Men det handlar nog inte om det. Problemet är nog att jag har ett så kallat kreativt yrke.

Termen »kreativt yrke« är en styggelse av världsformat. För det första implicerar den ett allmänt flummande från utövarens sida – en tillvaro späckad av kafédravel, självspäkande känslorunk och eskapistisk inspirationsjakt. För det andra ger termen uttryck för presumtionen att själva yrkesutövandet alltid innebär en njutning för utövaren. Han har roligt, han får göra det han älskar och så vidare. Den ofantliga glädje och tillfredsställelse hans verksamhet skänker honom är belöning så det räcker.

Det kan alltså vara lägligt med några klargöranden, så att jag och andra slipper fler gratisjobbförfrågningar. Samtliga individer jag känner i denna bransch är, till att börja med, hårt arbetande karriärister. Vi är sinnebilden av strävsam medelklass; studieskuldsatta upp över taknocken, ständigt inlästa på de ämnesområden där våra kunskaper efterfrågas och nervöst medvetna om konkurrenternas förtjänster och framgångar. Utrymmet för flum och allmänt salongsåbäkande är minimalt. När vi umgås diskuterar vi samma saker som alla andra: våra pengar, vårt boende, vårt fotbollslandslag. Idel svenska dysterheter.

När vi arbetar gör vi det utan minsta tillgång till de trygghetssystem som de flesta andra tar för givna. (Diskussionerna om 70 eller 80 procents a-kassa, eller om sex timmars arbetsdag, ter sig inte så lite surrealistiska.) När vi är lediga läser vi in oss på nästa projekt. Och när vi plötsligt förväntas jobba gratis blir vi förbannade.

Intressant nog är det ofta kultursektorns egna aktörer som syndar värst. I det privata näringslivet verkar man ha helt klart för sig att kompetens kostar, och förutsätter artigt att branschens avtal och rekommendationer gäller. Från museer, kulturtidskrifter, tankesmedjor och tv-program kommer däremot det ena skambudet efter det andra. Det är som om kulturen lider av en självförtärande ekonomisk kannibalism. Hur ska man annars förklara erbjudanden som 999 kronor för en 20 000 tecken lång essä med flera veckors research i botten? Jag vet inte exakt var det statliga stödet till kulturtidskrifterna hamnar, men inte är det hos dem som producerar texterna i alla fall.

Ett annat, mycket vanligt anbud: 0 (noll) kronor för att först hjälpa en tv-producent med bakgrundsfakta i långa telefonsamtal, sedan flänga över halva landet och medverka i en kvartslång direktsänd intervju. »Ja resan står vi för, det är klart, men vi brukar inte betala något arvode …«

Man borde nästan prova det där upplägget själv. Nästa gång våra takläggare kommer och jobbar kanske jag ska testa: »Alltså ni kan få några kronor för bensinen, men jag brukar inte betala för arbetet … ni tycker väl ändå att det är himla kul antar jag, eftersom ni har valt det till yrke? Är det inte kreativt och härligt att lägga tak? Titta så fint det blir. Kom igen! Gör det för takläggarkonsten vetja.« Vilket kok stryk jag skulle få. Och hur välförtjänt vore det inte.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

20 comments

  • […] om att kulturarbetare har så roligt på jobbet att de liksom inte behöver få betalt alls. Thomas Engström skrev om det i FOKUS för något år sedan, men texten är lika giltig idag. Skambud och aningslösa […]

  • […] frilansarens ekonomi i DNav Nils den 18 februari 2011Jag har skrivit om det tidigare apropå en artikel i tidningen Fokus skriven av Thomas Engström. Skambuden tillhör frilansarens vardag. I dagens DN […]

  • […] i det utmärkta samhällsmagasinet Fokus skriver tänkvärt om just det här. Jag hittade artikeln Gratisjobb, nej tack alldeles nyss och den rekommenderas. I synnerhet till alla som brukar ge skambud utan någon […]

  • ”Har ru skrivit den där texten själv eller?…Ah, det där ser inte bra ut asså.” Vi kulturknegare har en del att lära av hantverkarna. Toppenkrönika!

  • […] Alla älskar vi att älta detta elände. Bland annat här, här och här. […]

  • Harald skriver:

    Eh, Kjelle, du har aldrig tänkt på att du kan tacka nej?
    Som inblandad i typiskt olönsamt småförlag, med tusentals oavlönade timmar i ryggsäcken, skäms jag inte för att fråga folk om gratis eller nästan gratis jobb, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigare att boken kommer ut eller arrangemanget blir av än att vissa ekonomist-liberal-marxistiska värdeteorier om takläggning ska uppfyllas. Men jag har naturligtvis all förståelse och respekt för dem som tackar nej. Det brukar jag göra själv alltsomoftast.

  • […] Fokus » Gratisjobb, nej tack […]

  • […] fackliga organisationer, förväntar sig att man ska jobba gratis för dem? Thomas Engström har skrivit mycket bra om det på Fokus. Stor igenkänning. Mattias Åkerberg följer upp med liknande text på samma […]

  • Martin skriver:

    Nu tror jag visserligen inte att Thomas Engström är särskilt het i kulturtidskriftsvärlden (kåserier brukar inte riktigt höra hemma där), men att han inbillar sig att kulturtidskrifterna betalar dåligt för att de tillskansar sig själva pengarna är ju rent skrattretande. Han har noll koll, vet tydligen varken hur små medel redaktionerna har att röra sig med eller hur ofantligt mycket oavlönad tid de lägger ned på varje enskilt nummer. Det känns inte bra att inte kunna betala annat än skrala arvoden, men är en nödvändighet om utgivningen överhuvudtaget ska kunna fortsätta (jag gissar att Engström struntar i vilket, om han fick bestämma skulle det bara finnas stora institutioner i stil med Fokus och SR, och kommersiella skitmedier som Amelia och Slitz… de betalar ju i alla fall sina frilansare bra! Fan vad värt…)

    Vet hut, Thomas Engström. Det finns något som heter sinne för proportioner. Våga inte jämföra en fattig kulturtidskrift med TV4 när det kommer till betalningsvilja. De ekonomiska förutsättningarna är inte direkt desamma.

  • […] Över till någonting helt annat – som till stor del handlar om ”min arbetsvärld” – men där du nog skulle vara välförtjänt av att någon representant för ditt ”skrå” kunde (ville, ansåg det viktigt osv) att åstadkomma en liknande ”betraktelse” – över varför så många bussföretagare  förväntas utföra sina jobb näst intill – gratis… Läs här och jämför… […]

  • […] som, precis som jag, häpnar över skamliga arvoden (eller inga arvoden alls) är Thomas Engström. I Fokus skriver han om den ”kreativa” arbetarens ekonomiska dilemma. Läsvärt för de flesta, […]

  • […] Shared Gratisjobb, nej tack. […]

  • […] förresten? Nej tack. Själv skriver jag nog vidare här ändå på SSBD ett tag till i alla […]

  • […] Gratisjobb, nej tack […]

  • Mack skriver:

    Thomas E: Jo, fast det här med ”slav” förutsätter ju att någon tjänar på det. När det gäller kulturtidskrifter är ju nästan alla inblandade gratisarbetare, alltså inklusive den presumtivt utsugande uppdragsgivaren. Om det finns något att tjäna är det i sådana fall kulturellt kapital, och det får ju både tidskriften och skribenten ifråga. Det finns alldeles säkert ett attitydproblem, men framför allt är det en fråga om resursbrist. Så kanske är det där man skulle rikta in sin kritik: mer resurser till kulturtidskrifterna, exempelvis.

  • Thomas E skriver:

    Mack: det är ju ändå lite märkligt med just kulturtidskrifterna. Jag tror inte att de ringer till tryckeriet och säger att de inte tänker betala normalpris Eller till distributörerna, för den delen. Men själva skribenterna går det tydligen alldeles utmärkt att betrakta som gratisslavar.

    I övrigt: Fokus betalar verkligen anständigt. Detsamma gör Albert Bonniers Förlag (bortsett från lektörsarvoden, men det verkar vara en historia för sig ) och detsamma gör SR P1.

  • Mack skriver:

    Du har rätt, såklart, samtidigt som det inte är riktigt så enkelt. Jag kan förstå dig när skambudet kommer från en jämförelsevis resursstark tv-producent, men den där kulturtidskriften jobbar ju ofta själv ideellt. Det betyder inte att du ska göra det, men kanske ändå att anbudet i sig inte är lika skamligt. Det är lättare att sagt än gjort att ändra på det också, såvida inte kulturrådets stöd ökar radikalt. De fissummor som nu delas ut räcker väl gott och väl till tryck och porto. Så krasst ekonomiskt är det ju efterfrågan som saknas. För när du pratar om en ”självförtärande ekonomisk kannibalism” låter det som om den vore självvald eller att den skulle om bara kulturövarna gaskade upp sig lite. Dock: en medvetenhet om att många (de som till exempel inte lever på csn, doktorandlöner eller annat) faktiskt har detta som jobb borde vara spridd.

  • Lisa skriver:

    Personligen verkar jag ha ordet ”gratis” stämplat i pannan. Möjligen läser vissa det lite slavigt och får det till och med till ”sucker”. Och i nacken står det förmodligen något mindre, men fullt läslig skrift: ”turistbyrå, 24-timmars service”.

    På ett mindre personligt och gnälligt plan är det här ett problem i och med att det innebär att urvalet av de som för fram åsikter blir skevt.

  • Tor Billgren skriver:

    Och Fokus, har de höjt arvodena de senaste fyra åren? Är det fortfarande de sjuttiofem örena per tecken som gäller?

    Tack för en helt strålande artikel.

  • Lidbom skriver:

    Jag bugar, för en exakt beskrivning. Men jag gissar att du inte får den breda folkopinionen med dej; på något sätt ska en kulturarbetare skylla sig själv, till skillnad mot takläggaren.