Det var slumpen som gjorde mig till kulturman
Många svenskar lever tråkiga liv utan konst. Ett enda möte med Hilding Linnqvists "Torgbild, fransk småstad" räckte för att göra mig konstintresserad för alltid.
Bild: Moderna Museet/Wikimedia Commons
Var tredje svensk kan, enligt en undersökning Stockholm Art Week låtit göra, inte nämna en enda levande svensk konstnär. Nyheten gör mig orolig. Inte för dem som aldrig ser konst. De får visserligen ett tråkigt liv, men det är deras problem.
Huvudvärken kommer av att jag inser slumpens betydelse. ”Gå ut och lek med de andra barnen i solskenet” sade mamma när jag hukade över böckerna. Men jag blev en kulturman, rentav en besatt sådan. Helt utan avsikt.
Jag minns i detalj första gången jag fascinerades av ett konstverk. Det var i entrén till Moderna Museet i Stockholm dit min klass tvångsförflyttats i en militärbuss. Vi var väl 8-9 år gamla och kördes iväg som fångarna i amerikanska gangsterfilmer, utan förklaringar.
På Moderna blev det stopp i kassan och jag blev stående framför en målning som jag inte kunde missa. Tavlan var närmare tre meter hög och fyra meter bred. Den föreställde människor på ett franskt torg. Det fanns inga bilar, men en åsna och en häst och en fontän och ett par kvinnor som liknade min mormor och…
Jag kan göra uppräkningen längre för tavlan (nåja, en affisch) hänger på mitt kontor. Målningen är gjord av Hilding Linnqvist år 1921-25 och föreställer torget i Chinon och heter helt prosaiskt Torgbild, fransk småstad.
Mer behövdes inte för att jag skulle bli konstintresserad. Fast för hela livet. Varje dag sökande nya bilder, återvändande till gamla. Det behövdes ingen pedagogik, bara att skolan såg till så att jag kom till ett konstmuseum och sedan ordnade slumpen så jag hamnade framför rätt tavla.
Jag tror knappt mitt åttaåriga jag insåg att Hilding Lindqvists tavla ingick i skolarbetet. Byggnaden på Skeppsholmen var en skattkammare fylld av förunderliga tavlor och märkliga objekt som jag inte förstod meningen med, men som tydligt signalerade att livet var fullt av kommande äventyr.
Följaktligen är jag inte alltför orolig över att 60 procent av de tillfrågade i Novus-undersökningen inte ser konst i någon form, ens en gång i kvartalet. Klyver man ordet kultur blir det Kul Tur. Så det behövs ingen konstutredning. Det är bara att placera ut konst i så många sammanhang som möjligt. Då kommer människor av slump att se konsten och märka att världen växer.
Att kultur är lustfyllt hörs sällan i kulturdebatten. Det är logiskt. Verkligheten är roligare än diskussionen om den. Konstundersökningen får mig också att minnas den första skattkammaren, jag besökte. Det var Sjöfartsmuseet i Göteborg dit Mormor tog mig. Hon förde mig på en gång till akvariet – och födde därmed ett livslångt intresse. Den första tidning jag prenumererade på var en akvarietidskrift. Och givetvis har jag själv numera ett akvarium hemma. Ingen risk att det man ser i en skattkammare glöms bort.
När jag läser om Novusundersökningen är jag i Göteborg och betraktar världen genom en kamera. Alla fotografer söker magi. För att nu inte tala om sanning eller skönhet. Under arbetsdagen skymtar detta ibland i min sökare, men kanske är det önsketänkande. Så jag vänder åter till magins källa, Göteborgs Sjöfartsmuseum.
Akvariet har blivit större men fiskarna mindre än jag minns dem. Ungarna trycker näsorna mot glaset och i salen bredvid berättar unga biologer om sin forskning. På de andra våningarna finns samma fantastiska modeller av handelsfartyg som när jag var liten och papporna (för det mesta) läser högt på skyltarna för ungar som blir lika fascinerade som jag. För en gångs skull verkar kidsen tro på vad föräldrarna säger. Så visst är konsten mäktigare än kulturpolitiken.
***
