I de gamla lådorna lär jag känna min far igen
En annan människa träder fram i de gamla böckerna och skoluppsatserna. I marginalen har en lärare skrivit ”bra” med rosa bläck.
Bild: Unsplash
Det var en ljus vårkväll när jag kom hem och började packa upp lådorna efter far. Men när jag stod där, i rummet med balkongdörren öppen, omgiven av hans böcker och skrivhäften, blev jag plötsligt osäker på vad jag skulle med allt till. Lära känna honom? Hade jag inte gjort det?
Jag slog på tv:n. I den amerikanska kongressen slängde kung Charles ett öga i sitt manus. På sina noggrant skrivna ord och resonemang, motsatsen till ”talepunkter”. Alldeles klart och konkret. Ett mästerstycke påminde det om, de stående applåderna föreföll rimliga.
Nästa morgon hade träden blivit ljusgröna och pockade på min beundran och från min stol på balkongen kastade jag ett öga på dem, det andra svepte över några sidor i Paul Cézannes Brev. Det var en av fars många böcker.
Hos Cézanne var det den 29 december 1859 och han var 19 och befann sig i Aix och skrev till sin vän Zola att han ämnade pausa sitt målande.
Inget genombrott i sikte, men den unge målaren muntrade upp sig, rimmade hela brevet till Zola: ”käre vän, när man verser göra vill/högst nödvändigt är att rim kommer till/i detta brev alltså, om än föga lägligt/låt inflika några ord för att göra det drägligt/och låt dig inte nöja med ett rim så glyttigt/som bara knuffas där för att göra sig nyttigt/så nu är du varskodd, jag börjar och skriver/att jag den 29 december mitt diktande bedriver/Men idag käre vän, jag beundrar mig mycket/lätt får jag fram vad jag vill till sista stycket.”
Sedan berättade han om ”en fruktansvärd historia”. En natt när han varit ute ”ensam och vilsen och dum” hade han hört en blixt som plöjde fåror i ”nattens slöjor”. Cézanne hade sett ”Satan själv” leda hånskrattande troll och demoner och den blivande målaren är olycklig.
På den tiden kunde brev färdas hundratals mil på en natt. I Paris, nästa morgon, svarade Zola, att han hade tråkigt. Föga uppmuntrad blev den blivande författaren av sin iakttagelse att allt fler var ledsna, han ”misstänker” att ”glädje är något mycket ovanligt i vår tid”.
Far skrev om Gud och kärleken, och han skrev att Chaplin borde fått Nobels litteraturpris
Zolas vånda handlade om att han måste fylla trehundra sidor i en bok, men hade ”nästan ingen intrig, en sorts dikt där jag måste uppfinna allt, där allt måste leda till ett enda mål, älskandet! Dessutom har jag aldrig älskat annat än i drömmen, som jag har talat om för dig, och ingen har älskat mig, inte ens i drömmen.”
Jag lade ifrån mig boken och sträckte mig efter något av fars skrivhäften och fick tag på ett som han knåpat ihop i tredje ring, 1952. Det första var en biblioteksskrivning med rubriken ”Inför andrakammarvalet 1952”. Far inledde med meningen ”Det är åter tid för andrakammarval. Brevlådorna fylles med ’hurra-vad-vi-är-bra’-lappar.” En lärare hade i rosa bläck skrivit ”bra” i marginalen.
Fars betraktelse fortsatte: ”Läget sedan 1948 är väsentligt förändrat – för fyra år sedan låg en systemförändring inom räckhåll, men inte i år, sedan Bondeförbundet ställt sig på Socialdemokraternas sida. De politiska stridsfrågorna har i huvudsak gällt ekonomiska problem som på det hela taget är grekiska och latin för gemene man.”
Jag läste att min far hade tyckt att ”partitänkandet hade triumferat, tydligen närmar vi oss det tillstånd då yrket inrangerar medborgaren i en viss politisk fålla och dessutom ålägger honom eller henne att handla på ett fixerat sätt. Katekesundervisningen i skolorna är utkammad, men den vuxne medborgarens lektioner i partikatekesen är desto mer påtvingad.”
Hans examinator skrev att valets utgång ”visar att författarens politiska omdöme är mycket gott, och det har serverats i en lätt och tilltalande ton (kan författaren skriva mer allvarligt?)”. Jag bläddrade vidare. Far skrev om Gud och kärleken, och han skrev att Chaplin borde fått Nobels litteraturpris och det var i det ögonblicket jag tydligare än tidigare såg vem han varit. En som i sitt skrivande blev alldeles klar på ett sätt som jag inte alltid hann upptäcka annars. Träden utanför balkongen tittade på mig.
***
