Sveriges kultur är inte gjord för punktliga tåg

I vardagens missmod och apati nås jag tidvis av små ingivelser av hopp. Likt en gudomlig uppenbarelse inställer sig plötsligt en orubblig övertygelse om att jag vet exakt hur vår värld ska ställas till rätta. Jag fylls med energi, och med revolutionärens otålighet längtar jag efter att skrida till handling.

Senast var när jag åkte snabbtåg mellan Tokyo och Kyoto. Ungefär vid berget Fuji passerade en uniformerad flicka mitt säte. Jag inhandlade två öl och en påse jordnötter från hennes vagn, lutade mig tillbaka och njöt av det i västvärlden utdöende nöjet att medelst kollektivt färdmedel kunna transportera mig mellan två städer med sin mänskliga värdighet intakt.

Visionen kom över mig så kraftigt att jag nästan stjälpte ut mitt tilltugg. Varför låter vi inte japanerna ordna det svenska tågproblemet! De ska få lära oss hur man gör. Ge mig bara hundra energiska män och jag ska transformera Indien, lär frihetskämpen Swami Vivekananda ha sagt. Jag sade: Ge mig bara hundra energiska japaner och jag ska transformera Sverige. Jag skulle skeppa över dem till Sverige, där de sedan under ett år eller så skulle få syna vårt arma trafiksystem i sömmarna.

Allt och alla skulle med orientalisk rigorositet nagelfaras och inspekteras, från underhållsbudget och upphandling ända ned till minsta lilla biljettkontrollant. Efter det skulle de få sammanställa en sannolikt mycket lång lista på åtgärder som vi utan invändning och budgethänsyn skulle verkställa. Sedan skulle saken vara biff. Vår järnväg är räddad, och japanerna kompenseras med feta checkar, kunglig orden samt ett modernistiskt monument utanför T-centralen, mot vilket framtida resenärer kan blicka upp i respekt och tacksamhet.

Jag var just i färd med att formulera mina idéer i ett lidelsefullt brev till vår infrastrukturminister när tåget ljudlöst rullade in på Osaka station. Alldeles utanför mitt fönster stod en stins, stint stirrande ned på sin klocka. Han bar uniform med epåletter, i handen en grön och en röd flagga. Hållningen var militärisk. Hela hans varelse osade av självaktning, nitälskan och en orubblig stolthet över sig själv och sin organisation.

När han höjde sin gröna fana i en signal som ett stort elektriskt ljus två meter därifrån gjorde exakt lika bra, fanns inte tillstymmelse av ironi i hans gest, bara allvar, som om inte bara mitt tågs, utan hela landets väl och ve vilade på precisionen och riktigheten i hans åtbörd.

Utan tvekan var stinsskrået någonting min japanska delegation skulle återuppliva, så jag försökte föreställa mig mannens motsvarighet i Sverige. En vattenkammad Anton eller William på Hässleholm C, som med samma pondus och vördnadsbjudande auktoritet visslade alle man ombord till Snälltåget till Stockholm. Men det gick inte. Bilden stod still. Syntax error. Med en våldsam förtvivlan insåg jag att min dröm var ett luftslott.  

Det finns en utbredd ovana att reducera den svenska järnvägens sammanbrott till en fråga om ideologi eller teknik. Med mer centraliserad styrning, säger någon. Med mindre privata aktörer, säger en annan. Vet de att alla tåg i Japan är privatiserade sedan 1987? Eller att Schweiz trafikeras av både statliga och privata bolag som var och en ansvarar för driften på sina egna banor? Att de ändå lyckas vittnar om att problemet inte förklaras av ideologi. Det handlar nämligen om sociologi.

Ett robust järnvägssystem är ett avancerat maskineri, vars oräkneliga delar utgör en liten men omistlig kugge i ett gigantiskt urverk. Eftersom dessa kuggar måste agera i exakt harmoni med de övriga är individuella initiativ och självständighet överflödiga. Av dessa mänskliga maskindelar, som ovannämnda stins torde exemplifiera utmärkt, fordras enbart lydnad, plikt och ansvar mot kollektivet. Vad den tyske filosofen Oswald Spengler kallade för “den preussiska andan”.

I vår del av världen har denna mentalitet dock blivit alltmer sällsynt. Preussiska ideal som självuppoffring, kollektivism och respekten för myndighetens symboler har gett plats åt en ny ordning, dominerad av individuella rättigheter. Detta skifte har inte varit enbart av ondo. Vår liberala individualism har gett oss jämställdhet, innovationer och tolerans (som i mer kollektivistiska kulturer som Japan helt lyser med sin frånvaro). Myntets oundvikliga frånsida är att vi inte längre förmår bedriva ett anständigt tågväsende. Vi har det helt enkelt inte längre i oss.

Det går ju såklart att ändra på. Jag tror inte att ett tågsystem à la Japan eller Schweiz är helt utom svenskarnas räckhåll. Vi måste bara anamma dess sociologiska premisser först. Självuppoffringen. Disciplinen. Förintandet av jaget.

Frågan är bara: vill vi verkligen det?

***

Fokus nya krönikör Frans Wachtmeister är författare bosatt i Japan. Hans tredje roman, Livsrum, kommer i höst.

Läs även: Från Göteborg till Bryssel på 30 timmar

Läs även: Japans magnetsvävare hotar spåra ur