Väljarna överger social­demokraterna. Har svenska folket tappat sin känsla för solidaritet?

Opinionsmätarna har haft fel förr och kommer att ha det igen och vill ni ha en fullbordad brasklapp så är det bara att kika på moderaterna 2002, junilistan 2003, kristdemokraterna 2006 och socialdemokraterna 2009 – alla exempel på att väljarna säger en sak i telefon och en annan i vallokalen, och att det aldrig, aldrig är över förrän den feta damen sjunger valvakesång i tv tillsammans med Sören Holmberg.
Med det sagt: socialdemokraterna går mot ett katastrofval.

Oavsett spurtfart i förorterna talar mycket lite för att [[Mona Sahlin]] gör succé på söndag. 2006 var 35 procent ett fiasko och nu tycks det som partimedlemmarna kallar Partiet trilla in runt 30 procent, vilket lär leda till att skadeglada ledarsidor konstaterar att socialdemokratins grepp om landet är brutet.

Det kommer att pratas om en svag partiledare, otur med konjunkturen, skadan koalitionen åsamkat regeringsdugligheten, dåligt samarbete med facken, brist på fräscha företrädare, ickefungerande pr-arbete.

I partiets egen valanalys lär det nog låta som 2006: Svenskarna älskar egentligen vår politik, men vi är dåliga på att kommunicera.

Det är på det hela taget ingen dålig förklaring. Sociologen Stefan Svallfors, till exempel, han som är nestor i forskningen om socialdemokratins hjärteprojekt välfärdsstaten, håller den i grunden för sann.

Sedan 1986 har han kontinuerligt frågat svenskarna vad de tycker om välfärden och staten. Stödet är lika starkt som vanligt, visar resultaten.
– Det finns inga som helst tecken på att svenskarna skulle ha rört sig bort från tankarna om en omfördelning av resurser, kollektiv finansiering och offentlig organisering, säger han.

Alltså: socialdemokraternas politik är i grunden bra, men kommunikationen är kass.

Men räcker det som svar på det som redan före valet kallas ett paradigmskifte?

Det går förstås att addera motståndaren också. [[Anders Borg]] har fattat Stefan Svallfors budskap, och även om målet i moderaternas politik fortfarande är frihet genom skattelättnader är profilen på inkomstskattesänkningarna ny, liksom retoriken.

Alltså: den som är bäst socialdemokrat vinner. Men duger ens den gamla klyschan?

Är det inte så att något har hänt med själva befolkningen?

Ta bara en sådan sak som pengar. I dag har Sverige flest andel aktieägare i världen, enligt rådgivningsbyrån Sparekonomen. Runt 25 procent av svenskarna äger aktier. Räknar man in fonder och pensionsfonder äger över 80 procent av svenskarna aktier.

En femtedel av svenskarna, rapporterade Swedbank förra året, har ett sparkapital på över 250 000 kronor. Privatekonomiskt är vi ett rikt folk nuförtiden.

På socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Almedalen i somras konstaterade professor Magnus Henreksson att inget annat land har gjort så stora ekonomiska förändringar i den riktningen de senaste tjugo åren.

Har inte den utvecklingen gjort svenskarna mer villiga att se till sin egen ekonomi snarare än klassklyftor när de står i vallokalen?

Enligt forskarna brukar plånboksfrågor – historiskt – inte spela så stor roll i svenska val. Det märkliga är att den sanningen inte märks i partierna. De jagar pensionärer med tusenlappar och låter sina kampanjer kretsa kring »medelklassens snabba cash«, för att låna liberalen Niklas Ekdals ord.

– Om man ser till hur partierna lägger upp sina valrörelser så stämmer det inte, konstaterar statsvetaren Tommy Möller.

I ljuset av detta – och av socialdemokraternas svårigheter att driva en valrörelse om solidaritet – bör man ställa en annan fråga. Vilken effekt har en lång rad av val med riktade plånbokslöften till väl definierade väljargrupper, just sådana val som socialdemokraterna har drivit, på människors sätt att rösta?

Till det yttre liknar ju detta upprepade prat om privatekonomi ett pavlovskt experiment där väljarna reflexmässigt letar efter plånboken när det blir politiska val.

Invändningen är självklar: människor är trögrörliga, svenskarna uppskattar fortfarande ideologi. Men om man vill driva den hållningen till sin spets ska man kanske ta sig ner till rötterna i vårt folkkynne. Ungefär som historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh gjort i en stor bok.

Deras slutsats är att svenskarna inte gillar kollektivism. Tvärtom, säger de, har Sverige och socialdemokratins politiska projekt byggt på att man tillåtit individer att vara starka och solitära, men hänvisat till dessa fria bönders känsla för jämlikhet och rättvisa och på det sättet legitimerat den starka staten.

Det är något annat än en tät gemenskap där alla sitter i ring och kramar varandra. Grundtemat handlar snarare om att var och en har ett ansvar att ta hand om sig själva, om att slita och släpa.

Den stärkta privatekonomin har kanske inte gjort svenskarna girigare, men slagit an en sträng som alltid legat där latent. En sträng som socialdemokraterna inte har förstått att exploatera.

I den här diffusa valrörelsen har det gått att skönja ett grundläggande tema, ett tema som flutit under ytan likt ett ledmotiv i en opera av Wagner; frågan om Sverige bör blir mer som andra europeiska länder.

I sitt sommartal lånade Mona Sahlin begreppet »världens modernaste land« av Fredrik Lindström och hotade att det borgerliga Sverige är på väg att bli som många andra länder »där människor är bundna av sin bakgrund, sitt arv, kön och hudfärg«.

[[Jan Björklund]] beskrev å sin sida de där andra länderna som en förebild när alliansen presenterade sitt valmanifest.

– Vi vill gå över till en europeisk modell med lärlingsplatser. Sverige valde bort det redan på 30-talet och det är obegripligt att Sverige gjorde det, sa han.

[[Fredrik Reinfeldt]] har inte talat särskilt mycket om det, men också han och hans nya moderater har mål om att Sverige ska bli ett land mer som andra. Skattetrycket ska, enligt kongressbeslut, ner till genomsnittet i Europa.

Starkt förenklat handlar kanske söndagens val om huruvida Sverige ska sluta vara Landet Annorlunda. Ni vet, det där landet som värnade sin snällstarka stat och lät barnen läsa om en snällstark björn. 1983 publicerade Rune Andréasson för första gången den teckning i »Bamses skola« där Skalman förklarar vad skatt är.

Skatt, säger den kloka sköldpaddan, är en slags försäkring. Han fortsätter: I andra länder där man betalar lägre skatt »har bara de rika råd med bra skola, bra sjukhus och sådant«. Till slut tar Bamse över ordet och summerar:

– Att betala skatt är att hjälpas åt.

Stefan Svallfors tror för sin del att seriestrippen skulle fungera lika bra 2010. Och det tycks också Mona Sahlin och socialdemokraterna ha utgått ifrån. Ställs välfärd mot sänkt skatt vinner vi, har spinndoktorerna upprepat.

Men stämmer verkligen det?

Den sista veckan före årets val har massor av rödgröna sympatisörer postat Bamse-teckningen på sina Facebook-sidor och skrivit kommentarer om hur främmande den här synen på skatter känns i dagens Sverige.

Det är föga vetenskapligt förstås, men betyder den inget? Den där känslan av att svenskarna redan har rört sig bort från det socialdemokratiska Sverige till ett genomsnittligt Europa.

Svenska journalister har inte gjort något väsen av den saken, men frågar man de utländska korrespondenterna så är det just detta de har skickats hit för att bevaka.

– Mitt intryck är att det har skett en samhällsförändring de senaste fyra åren. Sveriges befolkning ser inte längre välfärd och lägre skatter som varandras motsatser, säger Luise Steinberger, stringer för tyska Der Spiegel.

– Sverige har blivit mindre socialdemokratiskt och mer borgerligt. I dag tycks det som om svenskar är lika stora motståndare mot höga skatter som de flesta länders befolkningar. Det förvånar många, säger Andrew Ward på brittiska Financial Times.

Frågan biter sig fast.

Vill svenskarna inte ha det där socialdemokratiska samhället? Är de mindre solidariska i dag?

Professor Svallfors undersökning om svenskarnas strålande solidaritet lider av några problem, som också har återspeglats i socialdemokraternas strategi i det här valet.

För det första mäter hans undersökning främst invånarnas vilja att betala skatt – och det går ju att vara solidarisk utan att vilja krama staten eller anse att det är sexigt att deklarera.

För det andra riskerar svaren i undersökningen att spegla hur den intervjuade vill framstå snarare än vilka åsikter personen i fråga faktiskt hyser.

För det tredje har den senaste undersökningen några år på nacken. Några frågor ställdes 2006, men det är åtta år sedan hela undersökningen genomfördes.

Sedan dess har en hel del hänt.

Till exempel, i bokstavsordning: a-kassa, apotek, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, jämställdhetsbonus, sjukförsäkring, skattesänkningar, vårdval.

Har inte också människorna förändrats av de reformerna?

Och har inte den gamla elitsanningen om att politikens möjligheter minskat faktiskt sipprat ner och fått fäste hos svenskarna? Ta bara de ekonomiska debatterna i det här valet.

Konjunkturinstitutet sa att det skulle finnas massor av pengar nästa mandatperiod, ett antal kända ekonomer sa tvärtom att det knappt skulle finnas ett öre. De sju politiska partierna däremot – som skulle företräda olika åsikter – ansåg att det fanns på kronan exakt lika mycket pengar.

Påverkar inte det väljarna?

Säger det inte något när Aftonbladet frågar 100 kändisar hur de ska rösta och alla företrädare för de nya trenderna – dans, mat, homestaging – är blå? Superblå.

Den som vill göra det lätt för sig efter valet kan naturligtvis tala om Mona Sahlin och hennes kriser, allt det där som vi journalister älskar. Men för att ens göra spåret om bristande kommunikation rättvisa måste man för det första se att mediebevakningen av partiledaren vilar på en mycket större tragedi – berättelsen om socialdemokratin. Inget är så dramaturgiskt starkt som den tidigare segrarens förlust; kolossens kollaps.

För det andra måste man ta in politiken. Och det långsiktiga draget hos svenskarna att vilja klara sig själva i samhället.

Stefan Svallfors såg en intressant sak när han ställde några frågor för fyra år sedan. På en punkt fanns det ett sviktande stöd för välfärdsstaten. Det gällde sysselsättningspolitiken. Färre svenskar tyckte att staten skulle satsa pengar på att motverka arbetslösheten.

Siffran bekräftade dessutom en långvarig utveckling.

– Antingen tror människor inte att sysselsättningspolitiska åtgärder fungerar. Eller så har det att göra med att man kanske har börjat se arbetslöshet som ett problem för de arbetslösa och inte som ett problem för samhället i stort, säger Svallfors.

Är det inte detta som socialdemokraterna missat? Att svenskarna tycker att de som är arbetslösa måste ta tag i sina liv.

Partiets historia består i skickligheten att läsa av befolkningen, men det parti som har sett, fångat upp och förtydligat den här konfliktlinjen hos svenskarna är ju moderaterna. Moderaterna har inte skapat denna nya klyfta mellan dem som arbetar och dem som inte gör det, men exploaterat den politiskt och vidgat den. Så framgångsrikt att Stefan Svallfors måste tillägga att han är förvånad:

– Jag trodde att den skiljelinjen skulle vara svår att etablera i ett land som Sverige, men jag kan ha haft fel i det.

Tittar man tillbaka på Henrik Berggrens och Lars Trädgårdhs analys av svenska folket är det inte så konstigt. För har inte den skiljelinjen alltid funnits där hos oss, latent, redo att växa? Den handlar ju i grunden om att varje individ ska redo sig själv, ta det jobb som erbjuds, gå upp ur sängen på morgonen fast man inte vill.

Handlade det här valet – och socialdemokraternas misslyckande – inte allra mest om arbetsmoral?

Den där etiken som de skötsamma arbetarna i arbetarrörelsen vurmade. Svenskarna tror ju, enligt flera opinionsundersökningar, att grannen bidragsfuskar. Dessutom avskyr de det. Mer stöd från staten – i form av åtgärder från arbetsförmedlingen eller rena bidrag – tvivlar de på.
Det arbetsmoraliska draget har kanske blivit större än den solidariska jämlikhetstanken?

Moderaterna var i den här, och i den förra, valrörelsen partiet för dem som arbetar, till skillnad från dem som inte arbetar. Det handlade inte om Persson eller Sahlin; det handlade om rörelsens gamla arbetslinje.

Sänkta skatter stod inte mot välfärd, som de socialdemokratiska strategerna hoppades. Arbetslinjen, den nygamla, stod mot bidragslinjen. I det ligger kanske Mona Sahlins största misstag; att hon har omgivits av och lyssnat på människor som sagt att moderaterna egentligen är samma gamla höger.

Misslyckandet handlar om de egna arbetarna som inte skrämdes när socialdemokraterna sa att Sverige riskerar att bli som vilket land som helst, eftersom partiet redan förlorat trovärdigheten i det som arbetarna uppfattade vara det mest svenska: arbetsmoralen.

Över denna tanke fäller nog en och annan väljare en invärtes tår när de motvilligt men övertygat väljer en moderat valsedel i stället för en socialdemokratisk på söndag. Tack för att ni tog oss hit, men behöver vi något annat nu.