Kommunen som lyckats bryta segregationen

För drygt tio år fylldes ankomsthallen på Malmös centralstation av flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Volontärer kokade linssoppa och villaägaere tog emot främlingar när Sverige tog emot över 160 000 asylsökande på tolv månader. Under detta år, 2015, studerade en doktorand vid högskolan i Jönköping en följdeffekt av den stora invandringen. När flyktingar som kom till landet först hade inkvarterats på asylboenden och senare fått sina permanenta uppehållstillstånd, bosatte de sig nämligen i hög grad i etniska kluster. Sverige hade blivit segregerat.

– I början av 1990-talet var sambandet mellan etnisk och socioekonomisk segregation inte särskilt starkt. Invandrare som kom till Sverige då, och de som redan bodde här, levde inte i socioekonomiskt svaga områden, säger Sofia Wixe, doktoranden som idag är doktor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping.

2015 hade det här börjat förändras. Wixe kunde genom att undersöka geografisk data på församlingsnivå se hur invånare med svensk respektive utländsk bakgrund i allt högre grad levde i olika områden i landets städer.

– Det är ett helt naturligt beteende. I hundratals år har vi sökt oss till människor som liknar oss själva. Men: vi har en bostadsmarknad som sätter begränsningar kring hur man kan välja. Och är man ett hushåll som inte har så mycket resurser blir man liksom tvingad att bosätta sig i de socioekonomiskt svaga områdena. Dessutom ser vi ett starkt samband mellan segregation och arbetsmarknadsintegration, säger hon.

Under den höst som började med Stefan Löfvens uppmaning om öppna hjärtan, och som slutade i Åsa Romsons tårar på Rosenbad, publicerade Wixe en rad blogginlägg. Hon beskrev ett land som ”i helhet håller på att segregeras i allt högre grad”.

– Idag tror jag att man börjar förstå de här problemen. Men när jag började skriva om det 2015, då kändes det som att det fortfarande var ett känsligt ämne, både i politiken och i samhällsdebatten.

En och en halv timmes tågresa från den överfulla tågstationen i Malmö befann sig det socialdemokratiska styret i Karlshamn. Situationen blev snart pressad även här: i lokaltidningen Sydöstran berättade Jan-Åke Berg (S), socialnämndens ordförande, att kommunen periodvis tog emot uppemot tio ensamkommande barn i veckan.

Till hela Blekinge län kom över 4 000 flyktingar det här året. 7,5 procent av befolkningen i industri- och hamnstaden Karlshamn hade i början av 2000-talet utländsk bakgrund. Fem år efter flyktingvågen nådde samma siffra knappt 18 procent. Politikerna höll huvudet kallt.

– I sådana lägen, där det blir många flyktingar på en gång, handlar det om att portionera ut de som kommer, säger Per-Ola Mattsson (S), kommunstyrelsens dåvarande ordförande.

Karlshamn pekades i Sofia Wixes beräkningar ut som ett undantag från den rådande samhällsutvecklingen. Kommunen hade legat högt i mätningarna av ojämlikhetsindex kring 1990-talets början, men trenden hade vänt. Trots att segregationen ökade i majoriteten av de regioner Wixe undersökte, minskade den i Karlshamn. Svaret, menar Mattsson, finns i aktiv bostadspolitik.

– Vi hade arbetskraftsinvandring till industrierna, från Ungern och Italien. Då blir det att de landar i lägenheterna. Men här har vi alltid byggt så att områdena är blandade: det ska finnas villor, bostadsrätter och hyresrätter. Sedan hamnar barnen i samma skolor och lär känna varandra, säger Mattsson. Karlshamns stora miljonprogramsområde Fridhem ligger insprängt i ett villaområde.

I centrum blandas hyreslängor med trähus. Den långsiktiga planen, säger Mattsson, sattes redan av kommunens politiker på 1960-talet.

– När italienarna kom hamnade de i hyresrätterna, och infödingarna bor i villorna. Men vi har inte haft några friskolor, och bostäderna ligger nära varandra. Då kommer man inte undan: imorgon är det skola, och där går alla barn.

Tillsammans med sin efterträdare som högsta socialdemokrat i kustkommunen vid Östersjön, nuvarande oppositionsråd Ida Lapell, tar Per-Ola Mattsson emot på Socialdemokraternas kontor precis bakom stadens stora torg. Här styrde arbetarpartiet länge — det som Blekinge Läns Tidnings ledarskribent Anders Gustafsson beskrev som ”ett evighetslångt maktinnehav” i ”illröda Karlshamn” tog slut efter valet 2022.

I ett konferensrum där väggarna är täckta av svartvita fotografier med varvs- och industrihistoria säger Per-Ola Mattsson att Socialdemokraternas tunga politiska makt i kommunen gjort att politikerna kunnat tänka i långa led.

– Jag tror ju att det hade blivit tvära kast annars. I byggnadsnämnden har man satt ned foten. Min företrädare sa alltid att vi måste se till att det finns en blandning. Bygger vi villor måste det finnas en tomt för hyresrätter också. Och vi har kunnat satsa pengar.

Mattsson exemplifierar med ett par investeringar som Socialdemokraterna kunnat göra lokalt, trots att de varit förlustaffärer på pappret. När skrivmaskinsfabriken i Svängsta norr om staden lades ned på 90-talet gick kommunen in och köpte den gamla industrilokalen.

– Det var ju det dummaste man kunde göra. Man köpte en stor fabrik. Men sedan har det varit utbildningar där, föreningar och företag har kunnat hyra in sig. Alternativet är att det hade stått tomt. Då hade det stått och förfallit, det hade blivit ett tillhåll och det hade kunnat vandaliseras.

Jönköpingsforskarna som undersökt svensk segregation konstaterar att Karlshamn enligt det ojämlikhetsindex studierna utgått från faktiskt var segregerat i början 1990-talet. Då låg kommunens index i nivå med Södertäljes, Sveriges i dag mest segregerade kommun enligt Boverkets segregationsindex. Då bodde 60 procent av Karlshamnsområdets invånare med utländsk bakgrund utanför själva staden. 2011 hade siffran sjunkit till 45 procent, trots att andelen invånare med utländsk bakgrund ökat.

– Jag minns det där som en period när det var ganska blandat också. Men visst, när det kommer mycket folk från andra länder en period, som det hade gjort till industrierna då, då blir det väl lite så, säger Per-Ola Mattsson.

Under 1990-talet svepte industrikris och arbetslöshet över Sverige. Och samtidigt som Mattssons företrädare köpte skrivmaskinsfabriken i Svängsta tog de ytterligare ett — då mycket kontroversiellt — beslut. Ett par hyresfastigheter i närheten av den nedlagda industrin hade blivit stående tomma när fabriksarbetare lämnat kommunen. Politikerna beslöt att låta riva husen.

– Det lät helt idiotiskt. Man tyckte det var helt galet, att riva hus. De var inte nedgångna eller så, men man insåg att det här kan gå åt helvete. Det kunde ha blivit sönderslagna rutor, uppbrutna dörrar och ett ghetto. Det är inte kul för de som bör nära.

Några decennier senare, när den kaotiska omvärldssituationen tog hundratals flyktingar till Karlshamn, tackade Mattsson sina företrädare i kommunhuset. De nyanlända till Karlshamn 2015 kunde fördelas ut i enstaka lägenheter runt om i staden, snarare än i ett avskilt område omkring en nedlagd fabrik.

– Hade vi gjort den sortens mottagande 2015, att vi hade haft de där gamla hyresfastigheterna stående och fyllt dem med flyktingar, då hade vi haft en del att jobba med ute i Svängsta nu kan jag säga, konstaterar Per-Ola Mattsson.

Idag har Karlshamn låga nivåer av uppmätt otrygghet. Kommunen landar, trots höga skattesatser, medianinkomst under Sverigemedel och högre arbetslöshet än genomsnittet, på 21:a plats i Fokus lista över Sveriges bästa kommuner. I rankingen, som görs utifrån parametrar som kommunens ekonomi, privatekonomiska förutsättningar och utbildnings- och arbetsmöjligheter, omges den djupt socialdemokratiskt präglade lilla hamnstaden av storstäder och deras välbärgade förorter.

– Hade man inte byggt så stabilt som vi har gjort här, hade det kunnat spåra ur för oss också. Men det har inte gjort det, och jag tror att det är för att vi hållit den här linjen, säger Ida Lapell (S), som efterträtt Per-Ola Mattsson som lokal S-ordförande och gruppledare.

Även om Karlshamn tagit emot flyktingar, och ökat andelen invånare med utländsk bakgrund över tid, har mottagandet varit betydligt lägre än i exempelvis Södertälje, kommunen som låg jämsides med Karlshamn i segregationsindex i början av 1990-talet. Det, kombinerat med rivningar och framförallt fokuset på blandad bebyggelse, pekar de båda socialdemokraterna ut som nyckelfaktorer.

Ida Lapell är uppvuxen i Karlskrona, grannstad till Karlshamn och en kommun som haft motsatt utveckling. I Sofia Wixes siffror från 2015 står Karlskrona ut som en av de arbetsmarknadsregioner som tillsammans med exempelvis Södertälje, Göteborg, Linköping och Malmö, blir allt mer segregerad. Lapell växte upp i ett miljonprogramsområde och minns en delad stad.

– Vi fick aldrig för oss att vara på varandras lekplatser, vi var aldrig på varandras skolgårdar. Det fanns liksom inte på kartan.

På S-kongressen i Göteborg under försommaren 2025 presenterade Lawen Redar, integrationspolitisk talesperson, och Jonas Attenius, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, partiets nya bostadspolitiska linje. I en intervju med Aftonbladet förklarade duon att S ville avskaffa asylsökandes rätt att söka eget boende, förbjuda kommuner från att placera nyanlända i utsatta områden och dra in socialbidrag för den som väljer att flytta till utsatta områden.

– Vi behöver blanda befolkningen på sikt, sade Attenius till Aftonbladet.

Ett ramaskri utbröt. Högerdebattören Per Gudmundsson skrev i Göteborgs-Posten att ”S vill tvinga fram folkblandningen”. Jimmie Åkesson (SD) höll ett Almedalstal där han sade att ”Sverigedemokraterna blåser till full strid mot sossarnas tvångsblandning”. Lokala partiföreningar publicerade arga inlägg på sociala medier: Nackamoderaterna kopplade samman retoriken med socialdemokratiska förslag på nya hyresrätter i kommunen, och skrev att partiet ”säger ja till nya radhus och nej till tvångsblandning”.

Oerhört stel stämning utbröt när Expressen frågade Magdalena Andersson om hon själv skulle vilja flytta till ett utsatt område — och SVT:s Politikbyrån sände ett specialavsnitt där panelen försökte reda ut vad S egentligen ville.

Socialdemokraterna i Karlshamn följde debatten med förundran.

– När jag hör det här tänker jag att det är ju så vi har det, fast vi har inte tvingat någon. Vi har helt enkelt gjort planer som gör det möjligt för folk att bo blandat, säger Per-Ola Mattsson (S), tidigare kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn.

Men finns det ett problem i hur Socialdemokraterna kommunicerat det här budskapet? Mattsson nickar, medan Ida Lapell, nuvarande S-ordförande i kommunen, tar till orda. — Ja alltså… sett till hur det har tagits emot.

Man får väl vara självkritisk. Slutresultatet blev inte bra, säger hon. Om det tas emot så finns det väl ett problem i hur man kommunicerar? — Säger någon tvångsblandning så tänker jag att det finns inte, det händer inte. Det här är inte ett sådant land där det händer, det kommer inte finnas. Så jobbar vi inte. Frågar man folk som oss, vi som är inne i det här samhällsbygget, så vet man det, säger Ida Lapell.

Mer än tio år har gått sedan Sofia Wixe publicerade sina blogginlägg om segregation mitt under Sveriges största flyktingmottagande genom tiderna. Hon arbetar just nu med en ny forskningsstudie som är planerad för publicering under 2026.

Där har Wixe och hennes kollegor undersökt hur segregationen i landet fortsatt utvecklas sedan mitten av 10-talet. Nya gestaltningar av det uppdelade landet har börjat visa sig, konstaterar hon. Det handlar om skjutningar, droghandel och ökad fattigdom. Det är inte en utveckling som förvånar.

– Vi ser att ur många aspekter fortsätter segregationen att öka. Och sambandet mellan etnisk och socioekonomisk segregation blir allt tydligare, de går verkligen hand i hand, säger Wixe. Det innebär att områden som har hög andel invånare med utländsk bakgrund också präglas av sociala och ekonomiska utmaningar: hög arbetslöshet, bidragsberoende och socialt utanförskap.

– Om man bor i ett socioekonomiskt svagt område kan det finnas sociala normer som inte uppmanar en att söka sig till arbetsmarknaden, för att många runt omkring en går arbetslösa och får bidrag. En slags inlåsningseffekt? — Ja, precis. Det kan också vara svårt att komma nära de nätverk som står nära arbetsmarknaden, eftersom man kanske har starka sociala nätverk i de här områdena.

Sofia Wixe och hennes kollegor har sökt medel för att genomföra en studie om vilken roll bostadsmarknaden spelar för segregationen i Sverige. När Wixe hör hur Karlshamnspolitikerna arbetat med blandade upplåtelseformer konstaterar hon att det ligger i linje med hennes hypotes.

– Rent teoretiskt tror vi att bostadsmarknaden spelar en roll. Många som kommer till Sverige har begränsade ekonomiska resurser. Då säger det sig nästan självt att man har tvingats att bosätta sig i socioekonomiskt svaga områden, eftersom det har varit där det funnits bostäder.

Vad tänker du om den större politiska debatten kring segregation som finns nu?

– Jag tycker det är positivt att man diskuterar det, både vilka konsekvenser segregation kan få och hur man ska göra för att bryta det. Sedan, när vår nya studie är publicerad, kommer vi att peka ut en hel del åtgärder vi tycker man behöver göra. Då kommer det fler blogginlägg från mig.

I Karlshamn förlorade Per-Ola Mattsson sitt sista val som socialdemokratisk partiordförande. Han och Ida Lapell är överens om att den stora boven i dramat var ett nybygge på en pir, där lokalerna skulle hyras ut till Blekinge tekniska högskola och privata företag.

Projektet blev mer än dubbelt så dyrt som planerat och i slutändan flyttade BTH aldrig ens in. Lapell, vars parti genom åren gjort kostsamma offentliga investeringar i allt från kulturhus i gamla lokstallar till att ta över hopplösa fabrikslokaler för att hålla buset borta, säger att 600-miljonersinvesteringen blev strået som bröt kamelens rygg.

Kommunens skattesats ligger en procentenhet över Sverigemedel, och Socialdemokraterna kommer trots att det nuvarande styret aviserat sänkningar inte att gå till val på några höjningar efter det fiaskot.

– Skatten är känslig nu och kommer vara det ett tag, på grund av bygget på piren. Jag kan försvara skatter så länge man kan visa vad det går till. Men det där var en satsning som blev jättefel, säger Ida Lapell.

Karlshamns kommun har enligt Ekonomifaktas datasammanställning drygt 10 000 kronors högre kostnad per invånare än Sverigemedel. Kommunen har vissa år visat stora underskott — när SVT 2019 undersökte vilka kommuner i Sverige som hade tuffast ekonomiskt läge stack Karlshamn ut negativt.

– Självklart hade jag velat gå till val på att kunna smälla upp ett fint kulturhus. Men den möjligheten finns inte riktigt nu. Det handlar om att sanera ekonomin också, säger Ida Lapell.

I opposition oroar sig de båda socialdemokraterna över att det nya M-KD-SD-styret bland annat fattat beslut om att sälja 300 av det kommunala bostadsbolaget Karlshamnsbostäders lägenheter på området Fridhem. Stadsdelen har periodvis legat i riskzonen för att placeras på polisens lista över utsatta områden, en lista där Karlshamn aldrig haft en stadsdel förut.

Lapell och Mattsson menar att allmännyttans närvaro varit avgörande för att kunna vända en potentiellt negativ utveckling.

– Bostadsbolaget har ordnat läxläsning, sommarläger och sport. Finns det aktiviteter finns det liksom inget utrymme att börja hålla på med skit, det är det vi alltid pratar om. Hennes kollega, veteranpolitiker Per-Ola Mattsson, fyller i:

– Folk har inga problem att betala skatt om det blir bra. Jag har hellre bra målare hemma som kostar lite mer och gör ett skitbra jobb än en jävligt dålig målare som kostar lite mindre. Men det finns ju också ett ansvar som kommunpolitiker, att inte förköpa sig och bli beroende av skuldsättning och höga skatter?

– Det finns givetvis smärtgränser. Men investeringar i samhället kostar också. Vad hade det kostat att ha två utsatta områden, vad hade det kostat med gängvåld eller att ha ett samhälle som inte gör någonting?, säger Per-Ola Mattsson.

Toppbild: Stortorget i Karlshamn med Karlshamns rådhus ovan till vänster.

***

Läs även: Utköpsmiljarderna som döljer haverierna

Läs även: Därför försvagades vår relation med partierna