Varför är SD så glada?

När Henrik Berggren skrev sin biografi om Olof Palme för drygt 15 år sedan kallade han den Underbara dagar framför oss. Det är en titel som fångar Palmes framtidstro, men också övertygelsen att politiken – i rätt händer – kan göra det vardagliga livet till något som närmar sig ett värdsligt paradis.

Ingen skulle sätta en liknande titel på en biografi om Jimmie Åkesson. På sätt och vis är det begripligt. När man talar med sverigedemokrater påminns man om Cincinnatus, den romerske medborgaren som motvilligt gjorde sin plikt och räddade Rom från invasion, men som så snart det var möjligt lade av sig ämbetstitlarna och återvände till bondgården. Sverigedemokrater i gemen längtar tillbaka till plogen. De befinner sig i politiken därför att det är deras plikt, inte för att de brinner för gebitet. Så har det åtminstone mestadels varit fram till nu. Men i en annan mening skulle Berggrens titel passa bättre på Sverigedemokraterna än på något annat av riksdagspartierna: Sverigedemokrater ser framåt. De gör det med tillförsikt. Och blicken söker sig betydligt längre än till september 2026.  

Det är egentligen inget nytt. Men oförmågan för dem utanför partiet att inse, eller acceptera, att Sverigedemokraterna handlar mer om framtiden än om det förgångna är ett av de främsta skälen till att så få verkar förstå hur Sverigedemokraterna fungerar, trots att partiet funnits i riksdagen i 16 år. När Svenska Dagbladet nyligen släppte en podcast med fyra timslånga avsnitt om Sverigedemokraterna, bestod den nästan uteslutande av samma gamla tillbakablick som gjorts om och om igen. Bevara Sverige svenskt och gamla nazister. ”De fyras gäng” och upprensningen. Uteslutningar och utbrändhet. Köttbullslunch med Ebba.

Inget om vad vi kan vänta oss av partiet de närmaste två-tre mandatperioderna. Och detta trots att det här är ett parti som på drygt 15 år gått från ett utstött litet ytterkantsparti till Sveriges andra största, med vittring på centrala ministerposter. Ett parti som, oavsett vad man anser om dess politik, omvandlat sig självt från sturig och kränkt paria till pragmatisk förhandlare på mindre än ett decennium. Vore det inte, för en gångs skull, värt att försöka kartlägga ett sådant föränderligt och snabbväxande partis framtid, snarare än dess välkända historia?

Fast vi måste, trots allt, börja med en aning historia. Det är sju år sedan Fokus senast gjorde en rejäl genomlysning av Sverigedemokraterna och vart partiet var på väg. Då, i maj 2019, levde vi i en annan värld. Januariavtalet hade precis inlett sitt korta liv och vi hade därför en vänsterminoritetsregering som lovade att driva högerliberal politik dikterad av Centern, ett åttaprocentsparti. Ungefär det läge som Centern, DN och kanske även Socialdemokraterna gärna skulle se igen, alltså.

Det skulle dröja ytterligare någon månad innan Ebba Busch käkade de där köttbullarna med Jimmie Åkesson, även om Kristdemokraterna redan på våren hade börjat signalera att det var dags att tänka om. Liberalledaren Jan Björklund hade precis markerat något liknande, genom att hålla gemensam presskonferens med Jimmie Åkesson för att annonsera en debatturné. Och inom Sverigedemokraterna var stämningen god.

Konflikten kring det alltmer radikaliserade ungdomsförbundet, med Gustav Kasselstrand i spetsen, hade börjat lägga sig efter att banden klippts med Sverigedemokratisk ungdom 2015. Samma år togs det definitiva beslutet att beskriva Sverigedemokraterna som ett socialkonservativt parti, snarare än ett nationalistiskt parti. En ny generation, som såg ”radikalisering” som ett skällsord, var på väg att kliva fram. Henrik Vinge skulle just ta över efter Mattias Karlsson som partiets gruppledare i riksdagen, där SD efter valet hösten 2018 hade gått från 49 till 62 ledamöter.

Huruvida de andra partierna var redo för nästa steg var ännu en aning oklart, men att Sverigedemokraterna var det behövde ingen tvivla på. Det kanske mest påtagliga då, innan några faktiska uppgörelser och kompromisser med andra partier hade gjorts, var att de ledande personerna inom Sverigedemokraterna målmedvetet ville göra upp med identiteten som mobbade, ansatta och utstötta. Den självbilden svetsade visserligen samman de partiaktiva, skapade lojalitet och djupa vänskaper, men den skapade också aggressivitet och ett särartstänkande, som i praktiken gjorde det omöjligt att finna samarbeten. Och utan samarbeten, ingen makt.

Det var inte en lätt sak, för Sverigedemokrater hade en historia av att vara mobbade, ansatta och utstötta. Det som räddade partiet var att det också fanns en framgångsmyt att exploatera. I val efter val växte partiet och det kraftigt. Det växte mot alla odds och utan flygunderstöd i medierna. Det var en gräsrotsdriven framgång. Ur den historien kunde partiledningen vaska fram ett självförtroende och en stolthet, som öppnade för något annat än att vara partipolitikens evigt tjuriga panelhöna.

”En uppgift som överskuggar alla andra för Sverigedemokraterna under denna och nästa mandatperiod”, konstaterades det i Fokusartikeln 2019, ”är att vinna förtroende utanför det egna partiet och därmed lägga grunden för resultatinriktat samarbete”. Och, i de allra sista raderna. ”Blicken är fäst på 2026. Och normaliseringsprocessen fortskrider”.

Mycket har, som sagt, hänt sedan dess. Allt har inte varit förutsägbart. Men Sverigedemokraternas plan att normaliseras och ta en nyckelroll i samarbeten med andra partier har varit förbluffande effektiv. Så framgångsrik, faktiskt, att de själva är förvånade. Att de borgerliga partierna tog en risk genom att underteckna Tidöavtalet påpekas fortfarande dagligen. Att även Sverigedemokraterna gjorde det, nämns nästan aldrig.

Det var helt ny mark för SD. Ingen ledande person i partiet hade någon tidigare erfarenhet av politiska samarbeten över partigränser. En regeringsskola hade i och för sig hållits, främst med stöd av Moderaterna, men kunskapen om hur Regeringskansliet, utredningsväsendet, myndighetsstyrning och annat av den arten fungerade var i den mån den fanns teoretisk, inte praktisk. Och gentemot väljarna iklädde sig partiet en helt ny makthavarroll, även om halvmesyren med att vara största partiet bakom regeringen, utan att sitta i regeringen, kunde tjäna som ett slags fikonlöv för etablissemangskritiska väljare.

Ändå räknade många ledande sverigedemokrater kallt med att det här steget skulle kosta. Kanske en femtedel eller till och med en fjärdedel av rösterna, till ett resultat någonstans mellan valresultatet 2014 (12,9 procent) och 2018 (17,5 procent). Och, visst, i SCB:s stora undersökning i maj i år låg Sverigedemokraterna under valresultatet 2022, men bara med lite drygt två procentenheter och fortfarande betydligt över valresultatet 2018. Den stora rekylen har uteblivit.

Det här var förresten en av de första gångerna som många ledande sverigedemokrater spänt väntade på SCB:s resultat. Det säger också något om partiets normaliseringsprocess. För tio eller till och med fem år sedan kunde journalister ringa upp ledande sverigedemokrater när SCB:s undersökning landat, begära en kommentar och få förvirrad överraskning, rent av ointresse, till svar. SCB:s partisympatimätning är sedan länge det erkända kraftprovet i alla andra sju riksdagspartier, men Sverigedemokraterna förstod inte varför. Delvis därför att de visste att deras stöd alltid underskattades. Men mest för att hela övningen – en statlig myndighet som mätte politiska sympatier – var alldeles för mycket etablissemang för att det skulle intressera dem.

Nu är det inte längre stigmatiserat att säga att man röstar på SD, så biasen mot partiet är inte vad den var. Men framför allt är Sverigedemokraterna nu i Regeringskansliets förgård. Inget parti i den situationen ignorerar SCB. Och det som verkligen förvånat ledande sverigedemokrater är hur väl Tidösamarbetet har fungerat.

– Jag är positivt överraskad över hur snabba och resoluta vi kunde vara i att leverera. Jag trodde att det skulle bli större problem med enigheten, säger en ledande sverigedemokrat. Flera andra säger något liknande.

Det kan förstås vara en överenskommen talepunkt i valrörelsen, men varken tonfall eller konkreta omständigheter talar för det. När utskottsplaceringarna gjordes upp efter förra valet riggades systemet medvetet så att Sverigedemokraterna i vissa centrala utskott kunde få majoritet tillsammans med Socialdemokraterna. Det gav dem en möjlighet att ta fram tillkännagivanden, riksdagens sätt att ge regeringen en påminnelse om vem som bestämmer. Det var tänkt som en praktisk hävstång för Sverigedemokraterna om oenighet skulle uppstå inom Tidöpartierna i en viktig fråga. Ett alternativ till ”atombomben” att spräcka samarbetet.

Den hävstången har Sverigedemokraterna aldrig sett sig tvingade att använda. Alla problem har kunnat lösas innan de låste sig. Det beror, säger sverigedemokrater, dels på det detaljerade avtalet. I ämnen som Tidöavtalet inte reglerar har det varit svårare. Men det beror framför allt på samordningskanslierna inom Regeringskansliet. Från SD:s sida har det letts av Gustav Gellerbrant, tidigare sakkunnig moderat på justitiedepartementet under Beatrice Ask. Gellerbrant hade, tack vare sin bakgrund, viss erfarenhet av hur en koalitionsregering fungerar inifrån. Ingen i partitoppen hade det.

Insikten om hur viktiga partiernas samordningskanslier har varit är ny för Sverigedemokraterna, men det är inte den enda. Nu, för första gången, har en bred kader sverigedemokrater praktisk kunskap om hur Regeringskansliet, departementen, utredningsväsendet med mera fungerar.

– De här fyra åren innebär att vi tagit de sista nödvändiga stegen i vår professionaliseringsprocess, säger en ledande sverigedemokrat.

Så fyra års äktenskap med borgerligheten har avlöpt betydligt mer harmoniskt än SD hade vågat hoppas på. Betyder det att vi har fått en bestående allians? Nja.

– Vi har inte gift oss i någon katolsk mening. Politik är politik och partier konkurrerar, säger en tongivande företrädare för partiet.

– Jag är inte säker på att det finns ett djupare samarbete. Är det inte alltid så inom politiken att man anpassar sig efter vad som behövs, frågar en annan sverigedemokrat retoriskt.  

Den tidigare Alliansen, påpekar samma person, berömde sig av att ha en djupare samhörighet, men sverigedemokraterna har internt fått höra att den här mandatperioden var mycket lugnare och lättare än under Alliansen. Och se hur det är med samhörigheten i Alliansen nu. Skulle Tidöpartierna vinna valet är det inte tal om annat än att den här samarbetsformen fortsätter, men med SD i regeringen. Då fortsätter förstås samarbetet, än mer intensivt. Men om Tidöpartierna förlorar majoriteten, som opinionsmätningarna just nu tyder på, blir läget ett annat.

Samarbetet mellan Tidöpartierna har nästan helt och hållet skett på tre sätt: genom samordningskanslierna, i kommunikativt samarbete när nya beslut och förslag presenteras och i mer genomgripande framåtsyftande planering, som ofta skett i internat på Harpsund. Inget av det är av uppenbara skäl aktuellt om Tidöpartierna förlorar regeringsmakten. I ett sådant läge kommer det dessutom med säkerhet att ske förändringar inom flera partier, som kan påverka samarbetet.

En någorlunda bestående sak har Tidösamarbetet trots allt inneburit, oavsett det kommande valresultatet: personliga förtroende- och vänskapsband över partigränserna. Det är en stor sak för alla inblandade, med tanke på SD:s tidigare isolering. Den sortens öppningar kan vara väsentliga. Det gick att urskilja en viss uppvärmning mellan Centern och de tidigare borgerliga kamraterna under Anna-Karin Hatts korta tid som partiledare. Hon hade odlat sina gamla partiöverskridande vänskapsband från Alliansen och var omärkt av de efterföljande åren av bitter oenighet. I tilliten och närheten mellan sverigedemokrater och borgerliga, hjälpte det när Richard Jomshof försvann som centralfigur. Han var den siste i SD:s partitopp som hade svårt att välkomna pragmatismen och – i de borgerliga partiernas ögon – förnuftet som ledstjärnor.

Men det är inte frågan om en sammansmältning. När Jimmie Åkesson nyligen i en intervju i Aftonbladet berättade att han druckit sex vitlöksöl innan han satte sig i möte med Ulf Kristersson första gången, var det en tydlig markör om kulturskillnaden mellan de två partierna. Ingen moderatledare skulle säga något liknande. I sverigedemokratiska ögon är Moderaterna en starkt formalistisk rörelse, som förvaltar praxis och statsapparaten och gärna låter form gå före innehåll. I moderata ögon har Sverigedemokraterna ett drag av skräniga bondlurkar, som inte kan låta bli att då och då göra provocerande, barnsliga utspel.  

Den grundläggande kulturskillnaden finns kvar, men mandatperiodens samarbete har lett till en större förståelse, ömsesidig respekt och ökad tolerans för varandras olikheter. Sverigedemokraterna tycker fortfarande att Moderaterna är konstiga i det att de kan propsa på att göra det ”förnuftiga”, även när väljarna inte förstår, men de förstår bättre hur moderater tänker. Moderater, å sin sida, har förstått att de inte bara har att göra med en vulgär populistisk rörelse, utan ett seriöst politiskt parti med en långsiktig plan. I vissa sakfrågor, som främst har att göra med ekonomi, har SD närmat sig M. I andra frågor, främst migration förstås, har M närmat sig SD. Det går att argumentera för att det är Moderaterna som förändrats mest.

Det finns också företrädare i båda partier som ibland är svåra att skilja från företrädare för det andra. Henrik Vinge, som varit så central för SD:s professionalisering och normalisering, beskrivs av en person jag talar med som ”den perfekta moderaten”. Ministern för civilt försvar, moderaten Carl-Oskar Bohlin, påpekar en annan, kunde med sin konfrontativa stil och kärlek till diverse kulturkrigsfrågor, lika gärna företräda SD. Men om detta inte är ett katolskt äktenskap är det än mindre en sammansmältning. Vi har fortfarande att göra med två separata partier.

Å andra sidan: en kort utblick utanför våra gränser visar att vi i Sverige har att göra med ett högerpopulistiskt parti med en ganska unik utveckling. Brittiska Reform UK, med sin evige ledare Nigel Farage, är i sig ett yvigt och odisciplinerat parti, men har ändå fått en allvarlig konkurrent till höger: Restore Britain. Elon Musk har nu flyttat sitt stöd från Reform UK till Restore Britain, något som understryker hur öppna båda partier är för utländsk inblandning i brittisk politik.

Detsamma kan sägas om Alternative für Deutschland, som började som ett parti för belästa farbröder av ungefär samma snitt som Nils Lundgrens Junilistan, men därefter halkade allt längre ut på den extrema kanten. De tyska högerpopulisterna är också påtagligt ryssvänliga, något de delar – eller åtminstone har delat – med franska Rassemblement National, tidigare Front National.  

Dansk Folkeparti, som en gång var Sverigedemokraternas förebild, har mer än halverat sitt stöd sedan toppnoteringarna, som låg ungefär där Sverigedemokraterna ligger nu. Skälet är just en oreda, som mer liknar Ny demokrati än Sverigedemokraterna. Sannfinländarna har också svårt att finna stabilitet.

Norska Fremskrittspartiet, som gjorde ett succéval i höstas och nu nafsar Arbeiderpartiet i hasorna, är kanske tillsammans med Giorgia Melonis Fratelli d’Italia – Italiens sedan några år stabilt största parti på runt 30 procent – de europeiska exempel som mest liknar Sverigedemokraterna. Men skillnaderna är också påtagliga. Fremskrittspartiet har till exempel en fot i nyliberalismen, något som är SD främmande.

Det särskiljande med Sverigedemokraterna från de flesta andra högerpopulistiska rörelser är dels den på det stora hela disciplinerade kompromissvilja som partiet uppvisat i snart tio år, dels att partiet faktiskt uppvisar en slående kontinuitet och långsiktighet i politiken. Även om de första partiprogrammen innehöll sådant som dödsstraff och motstånd mot utomnordiska adoptioner, har det mesta i övrigt legat fast. Den aningen tröga och tålmodiga pragmatismen inom SD påminner en aning om vad som brukades sägas om det kinesiska kommunistpartiet: de må vara kommunister, men de är främst kineser. Våra högerpopulister i SD är kanske högerpopulister, men de är framför allt svenskar.

Det är egentligen bara en sakfråga som i just det avseendet är en aning underlig. Sverigedemokraterna har varit och nosat på välfärdspopulismen på områden som a-kassan och tandvårdsförsäkringen, men faktum är att deras framgångar inte bygger på välfärdspopulism. Det är förbryllande i ett land som Sverige. En förklaring kan vara att samarbeten och koalitioner vänsterut varit spärrade för SD. De fick finna sina vänner bland marknadshögern och tvingades kompromissa utifrån det.

Fyra år i Regeringskansliets närhet har stärkt den tendensen. Det blir svårare att vara välfärdspopulist när man tvingas räkna på kostnaderna. När man hamnar i direkt dialog med Finansdepartementet och näringslivet går det inte lika lätt att komma undan med svepande löften. Ibland kan konsekvenserna av sådana förslag också vara svåra att överblicka innan man har tillgång till ordentliga utredningsmöjligheter. De pensionsförändringar, med påtagliga förstärkningar till de sämst ställda pensionärerna, som SD tidigare förespråkat skulle till exempel, visade det sig, främst gynna somaliska kvinnor.

Det sker ett generationsskifte i frågor av det här slaget. Bland yngre sverigedemokrater – och de stiger regelmässigt ganska snabbt i partiet – är den marknadsliberala linjen en självklar grund. Fast samtidigt är den sverigedemokratiska idealiseringen av Per Albin Hansson och folkhemmet mer än bara tom retorik.

Förlorar Tidöpartierna valet och tvingas upplösa sitt avtal kommer antagligen välfärds- och arbetsmarknadspolitiken tillbaka som sakpolitiska frågor att utveckla inom Sverigedemokraterna. Det hänger inte bara samman med partiets mer folkliga profil, utan också med den tydliga ambitionen att kliva in i och ta över rollen som folkhemmets och välfärdens förvaltare. I Sverigedemokraternas långsiktiga plan är det självklart att de siktar på att bli Sveriges största parti. Att vara det näst största är bara ett steg på vägen dit.

För Tidöalliansen, om den skulle uppstå igen efter valet 2030, innebär det antagligen att välfärdsfrågorna kommer att bli mer centrala än de varit under den här mandatperioden. Det kanske inte är något moderater önskar sig, men det är kanske å andra sidan vad som krävs för att etablera en mer permanent folklig höger: att bli lite mer som de tyska Kristdemokraterna och lite mindre som en Timbroekonom.

Det är nu, när vi inte längre kan undgå att fundera över vad valet i höst kan resultera i, som det står alldeles klart varför sverigedemokrater är vid så gott mod. Det vanliga i en tävling är att det finns ett sätt att vinna, men många sätt att förlora. Så även i riksdagsval. För nästan alla. Moderaterna måste behålla regeringsmakten. Liberalerna måste bli kvar i riksdagen. Vänsterpartiet måste få sina ministerposter. Socialdemokraterna kan inte förlora ett val till. Centern måste bli vågmästare. Och så vidare.

En annan sak är att vinnarna i det här valet inte nödvändigtvis har så mycket att hurra för. M lär fortsätta vara mindre än SD och i en ny regering får de senare tunga ministerposter. Hur länge kan M behålla ledartröjan då? Socialdemokraterna kanske uppnår egen majoritet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hur ska Magdalena Andersson kunna använda Centern som motkraft till vänsterpolitiken, när det är uppenbart för alla att de rent matematiskt inte behövs? Ett sätt att vinna, många sätt att förlora. För nästan alla.

Det är möjligt att det här blir det första valet sedan SD kom in i riksdagen som partiet inte går framåt. Val.digital, som kontinuerligt sammanställer opinionsundersökningarna, är lite generösare än SCB, men förutspår ändå ett tapp på 0,7 procent för SD. Inget anmärkningsvärt ras, men ändå ovant för ett parti som under en ganska många år vande sig vid att dubblera sitt stöd i varje val. Man skulle kunna tänka sig att Sverigedemokraterna är en aning frustrerade av sådana siffror och med att regeringsmakten är på väg att glida dem ur händerna. Inte, då.

Stämningen på partiets valupptakt, helgen före midsommar, var tvärtom god. Inte ett spår av den nervösa oro som drabbat så många andra partier. Skälet är inte förnekelse eller önsketänkande. Snarare tvärtom. Partiet har kallt analyserat läget och kommit fram till att det nästan är omöjligt att de blir förlorare i det här valet. Oavsett hur det går. Många sätt att vinna. Inget sätt att förlora.

Låt oss börja med den uppenbara vinstmöjligheten: Tidöpartierna får majoritet. Skulle det hända tar SD plats i regeringen. Det har tagit tid, kanske en del skulle säga, men egentligen har det gått snabbt. Om S skulle släppa in V i regeringen efter höstens val – och det är inte alls säkert – har det gått 110 år sedan partiet gjorde debut i riksdagen. För MP tog det 26 år och en mandatperiod utanför riksdagen att nå fram till taburetterna. Skulle SD hamna i regeringen, och det med verkligt centrala ministerposter, sker det endast 16 år efter att partiet kom in i riksdagen. Ingen skulle kunna hävda annat än att det vore en betydande seger för SD.

Men låt oss säga att det går som det verkar och Tidöpartierna tvingas kliva ut ur Regeringskansliet. Kanske får vi då en ren vänsterregering med S, V och MP. En föraning om hur det interna trycket i en sådan regering kommer att te sig fick vi i Svenska Dagbladet härom veckan. Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet är övertygade om att Socialdemokraterna är ”formbara” i migrationsfrågor och de avser att forma regeringen åt ett mer invandringsvänligt håll. Av samma artikel framgår också att Centerpartiet, i just denna fråga, drar åt samma håll. ”Invandring är fantastiskt”, utropar partiets migrationspolitiske talesman.

Rätt eller fel, bra eller dåligt, för SD skulle en regering på de premisserna på nytt dra upp de tydliga skiljelinjerna i invandringsfrågan. Skiljelinjer som under de senaste åren blivit allt suddigare, främst på grund av S anpassning åt SD:s håll. Det skulle bli en nystart för SD, som på sistone för väljarna inte framstått som det enda man kan vända sig till om man vill hålla kontroll på invandringen.

Vi kan räkna med att S kommer att försöka undvika en sådan situation. Det ligger inte direkt i korten att de lyckas, men låt oss säga att en Tidöförlust utlöser omedelbara konvulsioner, en palatskupp och hastig omläggning inom Moderaterna. Efter lite kattrakande framträder den enhörning som Dagens Nyheter, Centerpartiet och Ardalan Shekarabi längtat så efter: Den stora koalitionen. Moderater och socialdemokrater kanske inte direkt faller varandra om halsen, men de skakar i alla fall hand och blir stommen i en koalition som ”tar ansvar för Sverige”.

I Tyskland har just den lösningen lett till att Alternative für Deutschland sedan i våras är Tysklands största parti, med en marginal som kontinuerligt växer. Som en sverigedemokrat säger:

– Oppositionen i Sverige är vanligtvis 45 procent. Och med en stor koalition skulle vi vara enda oppositionsparti.

Vi har med andra ord ett val där de som vinner statsministerposten, oavsett om det är Moderaterna eller Socialdemokraterna, löper risk att bli förlorare medan Sverigedemokraterna, även om de förlorar, har goda chanser att bli vinnare.

Mycket hänger på vad som händer i förlorarpartierna efter valet. Vart kommer Moderaterna att ta vägen efter en svidande valförlust? Att det blir ledarskifte är näst intill självklart, men blir det politikskifte också? Åt vilket håll? Lämnar Liberalerna en lucka efter sig om de åker ur riksdagen, eller kommer de att försvinna utan ett spår? Kristdemokraterna och Moderaterna har vuxit väldigt nära under senare år, men börjar den samstämmigheten spricka nu? Kan en valförlust öppna en konfliktyta dem emellan?

Allt detta och mycket mer kommer att påverka SD:s möjligheter och utveckling, men det är svårt att finna en sverigedemokrat som ligger vaken om nätterna och tänker på sådant. Det här är något så ovanligt som ett parti vars företrädare framstår som tillfreds, oneurotiska och tålmodiga. Det finns förstås frågor som är frön till konflikt och problem. Mandatperioden har inneburit en lågintensiv strid med utredningsväsendet, som i sverigedemokratiska ögon används av politiska motståndare för att förhala och skjuta ned det som Tidöpartierna redan kommit överens om. Här finns något som kan blomma ut i besvärliga konflikter under en ny mandatperiod i regeringsställning.

SD:s medvetna nedskjutning av kvittningssystemet kom för många som en överraskande avvikelse från den pragmatiska, kompromissvilliga linjen. I botten – vid sidan av att partiet ansåg att sakfrågan var av stor vikt – låg en irritation över riksdagens ”vildar”, varav tre är tidigare sverigedemokrater. I resonemangen efter händelsen talade ledande SD:are om det ”absurda” i att riksdagens ledamöter sitter placerade efter valkrets, snarare än efter parti. Idén att ledamöterna sitter på ett personligt mandat, snarare än på ett partimandat, underkändes.

Det är en rätt udda idé för Sverigedemokraterna, med tanke på att ett av de få socialkonservativa drag som den svenska riksdagen bibehållit är just att ledamöterna sitter på personligt mandat från sin hembygd. Kravet på obrottslig partilojalitet framstår som en krock mellan socialkonservativa värderingar och SD:s jämförelsevis auktoritära ledningstradition. Frågan är inte löst.

Den auktoritära ledningstraditionen väcker frågan som börjar bli evig: hur länge kommer Jimmie Åkesson att sitta kvar? Redan för sju år sedan, i Fokus artikel, diskuterades frågan. Då hade Åkesson suttit i 14 år. Nu har han suttit i 21. Redan då var det lockande att göra den aningen halsbrytande jämförelsen med Kristdemokraternas Alf Svensson, som satt i 30 år. Nu är den jämförelsen mindre halsbrytande.

Åkessons betydelse för Sverigedemokraterna är oomtvistad, inom och utanför partiet. En aspekt av den betydelsen är att han har kunnat odla en personlig ledarstil som är allt annat än auktoritär. Åkesson är internt snarare mjuk och lyssnande än befallande. En sverigedemokrat säger:

– Jag vet att den som säger ”Jimmie tycker” ljuger, för Jimmie tycker aldrig något.

Uttalandet skulle kunna vara kritik, men är det inte. För det är inte så att någon svävar i ovisshet om vad som gäller. Rent organisatoriskt är det här ett auktoritärt och toppstyrt parti. Men Åkessons mjukhet tar udden av det. Och han kan tillåta sig det därför att han är, som en person uttrycker det, så ”kulturellt stark” att alla vet var de har honom ändå. Det är också det som gör det möjligt för Åkesson att styra partiet utan att ständigt vara på plats och arbeta dygnet runt, något Ebba Busch nyligen hånade Åkesson för.

Som vanligt tyder inget på att Jimmie Åkesson är på väg bort. Men någon gång måste det ju ske. Och när det sker kommer det inte bara att innebära en prövning för partiets kommunikation utåt, utan också för ledningen inåt. Åkessons mjuka nypor i ett hårt parti kan inte reproduceras av vem som helst.

Normaliseringen av SD kräver också anpassningar som inte alltid har förutsetts. En sverigedemokrat konstaterar att partiet brukade kunna räkna med att serveras uppmärksamhet, det behövde inte jaga den. Vad sverigedemokrater än gjorde fanns en journalist där som ville skriva om saken. Nu, särskilt om partiet vill synas i andra frågor än de vanliga, måste sverigedemokrater lära sig att skaffa sig uppmärksamhet. Det duger inte längre att vänta på att journalisterna ska ringa självmant.

På två eller tre mandatperioder är målet ingen hemlighet: Sverigedemokraterna vill på allvar ge Socialdemokraterna en match om att vara Sveriges främsta statsbärande parti. En ledande sverigedemokrat utvecklar hur ambitionen konkret ska uppnås.

– Vi bygger vidare på erfarenheten av hur det är att styra ett land, det gör oss trovärdiga. Vi bygger vidare på trovärdighet på centrala områden som finans- och utrikespolitik. Vi utvecklar oss internt så att vi kan bemanna ett regeringskansli fullt ut. Vi utvecklar vår berättelse om Sverige. Invandrarfrågan är fortfarande i fokus, men det är inte en stor valfråga i dag. Konfliktlinjen finns inte riktigt där. Vi behöver fortsätta vår berättelse om andra saker.

Det handlar om att kunna övertyga väljarna om att man kan leverera det man lovar, menar en sverigedemokrat, och den här mandatperioden var en början. Samtidigt menar samma person att S, som alltid påstått att de kan leverera, blivit allt sämre på just det. Här dyker en likhet upp med M, när det partiet hade som störst självförtroende: sverigedemokrater är övertygade om att folk i allmänhet egentligen tycker som partiet gör. Skulle man blindtesta väljarna, är tanken, skulle SD bli största parti. Och känslan av att gå i armkrok med tiden finns där:

– Yngre uppfattar oss som ett parti bland andra, men mer spännande. Det borde innebära en stor tillväxtpotential. Varje år tillkommer trots allt 100 000 unga väljare, medan 100 000 äldre försvinner.

Och det är inte alltid på de ställen man skulle kunna tro som Sverigedemokraterna tänker sig att de kan hämta nya anhängare:

– Jag stod och delade ut information nyligen och då kom ett gäng somaliska tjejer fram och ville ha SD-armband, säger en ledande sverigedemokrat och fortsätter:

– Vi kan nog fördubbla vårt stöd i invandrartäta förorter för där går vårt budskap rakt in: lag och ordning, familj, tydliga värderingar …

Det är den sortens positiva upplevelser som stärkt Sverigedemokraternas målmedvetna förvandling till ett pragmatiskt parti med statsbärande ambitioner. Att drivas samman med gisselslag kanske kan få blåaste vår att knoppas, som Heidenstam skrev, men, som en sverigedemokrat säger:

– Det är skönt på ett personligt plan att det inte längre är jobbigt att berätta vad jag jobbar med.

De låter som om de räknar med underbara dagar framför sig.

Artikeln baseras på samtal med personer i och kring Sverigedemokraterna.

***

Läs även: Jimmie Åkesson: ”Vi ska ha tunga ministerposter”

Läs även: SD-topp tillbakavisar kupprykten