Vårt behov av offer hindrar överlevarna att gå vidare. Josefin Olevik läser två böcker om kampen för ett nytt liv.

Hon växte upp i en källare. Hon åt på kommando, fick lampljus på nåder, hon misshandlades, fick svälta, blev psykiskt torterad och skrämd till underkastelse. I sin ensamhet drömde hon om att rymma eller ta livet av sig. Däremellan gjorde hon upp mediestrategier.

Natascha Kampuschs självbiografi »3 096 dagar« som nu finns i svensk översättning, är en välformulerad spark i veka livet, en dörr på glänt till källaren i våra mardrömmar. Den ger också en ganska förfärlig bild av vår tids mediala upptagenhet av offer.

Kampusch framstår som en intelligent och analytisk person trots att hon blir bortrövad tio år gammal och lever isolerad från världen tills hon lyckas fly vid 18 års ålder. Hon får efter en tid i fångenskap en radio av sin plågoande och genom den följer hon Dutroux-rättegången. Kampusch bestämmer sig för att om hon någonsin blir fri inte låta sig behandlas som de två flickor som överlevt Marc Dutrouxs källarliv, hon tycker att de fråntas sin integritet och exploateras.

I stället gör hon upp en plan för vad hon vill säga och hur hon vill säga det, med det övergripande syftet att så snart som möjligt bli lämnad i fred.

Ett av de starkaste styckena i boken är när Kampusch lyckas fly. Det kräver en nästan övermänsklig ansträngning att slita sig loss från de psykologiska bojor som åtta års hjärntvätt slagit omkring barnet och hennes enda »vän« i livet. Hon springer ut från gården i ett obevakat ögonblick och hon springer samtidigt ifrån allt hon känner till och alla de små skärvor som skapat hennes minimala trygghet.

Hon hamnar så småningom på polisstationen, omgiven av de första främmande människor hon talat med som vuxen människa.

Ändå lyckas hon hålla huvudet kallt och ber förhörsledarna att inte tala med pressen. Hennes oro skrattas bort av lokalpolisen som känner sig långt ifrån nyhetsflödet, men ett par dagar senare har de alla talat ut i tabloiderna.

Natascha Kampusch är besviken, men inte förvånad.

En annan kvinna som är aktuell med sin berättelse om övergrepp och frihetsberövande är Ingrid Betancourt, den colombianska politiker som satt fängslad hos Farc-gerillan i sex år.

När jag läser deras biografier efter varandra lägger sig en obehagskänsla i magtrakten. Likheterna handlar inte bara om att de lyckas bevara sitt motstånd trots ständiga kränkningar. De handlar också om att båda ständigt tvingas förhålla sig till omvärlden. Fängelset slutar inte vid den låsta dörren, det fortsätter ut i världen. Våra förväntningar på offer är utan nåd.

Natascha Kampusch blir med åren alltmer oroad över hur medmänniskorna i friheten ska komma att se på henne och vilken roll hon kan tvingas in i.

För Ingrid Betancourt är världen högst påtaglig redan under gisslantiden. Hon följer bevakningen av sitt eget fall över radion och hennes vardagshelvete består av konflikter med medfångarna och deras hatiska utfall, som grundar sig i att endast Betancourt uppmärksammas i media.

Obehaget dyker upp för att det alldeles för mycket liknar interaktiv dokusåpa. Publiken blir inflytelserika medspelare i det grymma spelet. Vi tidningsläsare och tv-tittare, vi som funderar och analyserar, vi som projicerar och eventuellt agerar. Vi som tar del av den mediala berättelsens sagostoff. Vi är med och petar historien framåt, får den att utvecklas och ta riktning.

Trots förberedelserna hamnar Natascha Kampusch genast i tv-soffor och tidningar. Hon tvingas försvara sig, eftersom hon inte känner igen historien som reproduceras igen och igen världen över.

Hon har vuxit upp i en sjuk mans källare, det finns vid en första anblick ingen tvekan om var sympatierna ligger. Men det räcker med en månad i frihet för att hon ska få en stor del av österrikarna emot sig. Hennes tillförlitlighet ifrågasätts, det spekuleras i om mamman varit med på kidnappningen och om att pappan sålt henne till ett sexnätverk. Också polisen tvivlar på hennes historia. Kanske var Natascha till och med aktiv i affären? Det sägs att hon har tjänat 12 miljoner på sina intervjuer.

När Ingrid Betancourt återförenas med sina två barn och sin mamma en julidag 2008, har hon världens tv-kameror riktade mot sig. Scenen innehåller det goda, svartvitt enkla. Vi står alla på hennes sida.

Men skvallret tar snabbt fart. I latin­amerikanska tidningar har sedan dess med jämna mellanrum medfångar gått ut och anklagat Betancourt för egoism, arrogans och svek, vilket spunnits vidare till en allmän misstrogenhet. När jag för ett par veckor sedan intervjuade henne, frågade jag om kärleken. Jag hade i flera spanskspråkiga tidningar läst om hur Betancourt inlett en relation med någon annan från gisslangruppen.

»Vem av dem?«, svarade Betancourt med trött blick. »Jag har anklagats för att vara ihop med de flesta. För en av dem har det förstört livet, hans hustru har tagit ut skilsmässa.«

I skvallerforum beskrivs Kampuschs instängda liv som en sadomasochistisk orgie och förövaren som ett sexmonster, vilket inte alls sammanfaller med hennes egen berättelse.

Betancourt å sin sida, målas upp som en lössläppt mansslukerska med två skilsmässor som huvudargument.

Flickan i den österrikiska källaren insåg tidigt metalogiken i att vara ett offer. Hon förutsåg risken att den väntande friheten kunde innebära att på nytt tappa kontrollen över livet. Denna gång eftersom berättelser om den onda och den goda har få möjligheter till nyanser.

Andra har landat i samma fälla. Den mördade Englas mamma Carina Höglund skrev nyligen en bok som bara till hälften handlar om brottet och Engla. Andra halvan är till stor del en kritik av mediernas hantering av familjen. Hon upplever att hon har drabbats av en allvarlig kränkning på grund av att hennes dotter är mördad, och hon tycker inte att det är ett godtagbart skäl.

I Arbogamamman Emma Jangestigs biografi »Varför gråter inte Emma?«, är huvudtemat omvärldens ifrågasättande av hennes sorg. Med två små barn som knivmördas inför öppen ridå, är det inte okej att skratta in i kameran. Jangestig skriver en bok för att förklara att hon visst har varit ledsen, även om hon inte visat det för alla oroade medmänniskor hela tiden.

Offret har en smal väg att vandra, och det är lätt att kliva fel. Allmänhetens aggressioner har utlösts när offret vägrat spela sin offerroll. Eller ännu värre – när offret profiterat på sin olycka. Det vill säga har tagit betalt för intervjuer, stämt staten, sålt filmrättigheterna eller skrivit boken.

När det stod klart att Natascha Kampusch skulle släppa sin självbiografi hettade det till i kommentarsfälten, många inlägg går i stil med den här brittiska mannens:

»Jag tycker bara inte att det är rätt att tjäna pengar på en sådan här bok. I USA kidnappades Elisabeth Smart när hon var 15 år och våldtogs dagligen i nästan två år. Ingen bok där! Bara en värdig tystnad och numera ägnar hon sig åt välgörenhet.« (Kan tilläggas att Elisabeth Smarts story ändå har blivit både bok, skriven av föräldrarna, och tv-film.)

När man botaniserar bland inläggen kan man få för sig att Natascha Kampusch lät sig misshandlas och stängas in för att få material till en bestseller. Hon har själv berättat att hon dagligen tar emot brev med liknande insinuationer.

I sin bok beskriver hon allmänhetens inställning:

»Jag hade trotsat all själslig misär och alla dunkla fantasier hos Wolfgang Priklopil. Jag hade inte låtit mig knäckas. När jag tagit mig ut var det just detta man ville se: en knäckt och bruten människa som aldrig någonsin kommer att resa sig, för evigt hänvisad till andras hjälp och välvilja. I samma ögonblick som jag vägrade att bära kainsmärket för resten av livet skedde en omsvängning.«

Psykologerna som Natascha Kampusch mötte efter sin rymning rådde henne att byta namn och gå under jorden. Själv ville hon till inget pris förlora sin identitet än en gång.

I stället valde hon att berätta sin egen mänskligt komplicerade historia i en bok. Det är hennes sätt att tala till punkt och själv formulera sina upplevelser.

Insikten efter läsning är att omvärlden utgör en stor del av Kampuschs historia, liksom av Betancourts och alla andra uppmärksammade offers. Ansvaret för deras liv faller också på oss.

Det är jag som intervjuar, det är du som läser, det kommer snart en ny skandal. Det är vi som tycker att det är olustigt att Pigge Werkelin skaffar ny familj så snabbt efter tsunamin. Det är vi som tycker att Carina Höglund är mediekåt när hon låter SVT sända Englas begravning. Det är vår gemensamma bild av offret som fjättrar dem som faktiskt överlevt.

Natascha Kampuschs sista mening i »3096 dagar« lyder: »Först nu, när jag med dessa rader sätter punkt, kan jag med rätta säga: Jag är fri.«

Det ligger en grym ironi i den slutsatsen. Hon är för alltid fast i andras ögon.

I varje mytologi beskrivs ett offer som en gåva som frambärs till en högre makt, för att uppnå större harmoni. Något man avstår för att den stora massan ska må bättre.

Kampusch är en symbol för ondskan som visserligen existerar, men inte just här. Förutsättningarna hon upplevde var absurda, ingenting var likt den vardag vi kan relatera till. Att Natascha Kampusch fortsätter vara ett offer är en gardering för att ondskan inte drabbar oss, den håller ju till i hennes källare.

Fakta | Böckerna

Natascha Kampusch
»3 096 dagar«
Albert Bonniers förlag

Ingrid Betancourt
»Även tystnaden har ett slut«
Norstedts