Det efemära Paris – upplev den flyktiga staden innan hösten kommer

Någonstans skriver Kerstin Ekman om en roddtur som var som att skeda i kalvbuljong.
Jag kom att tänka på det när jag äntligen kom ned till Seine. Jag hann tänka på Cora Sandels Alberte också (det är en bit att gå), hur vi rinner nedåt mot vattnet i de rännor som är gator. Rue de Rennes: Tu viens? Viskar en man till Alberte, och tar henne för en gatflicka. Hon blir förskräckt, kanske snuddar hon vid tanken, men nej!

Fast hon kan inte låta bli att köpa violer för sina sista slantar.

Seine var förstås mörkare, men blank och mossgrön på ett sätt som bara Seine är. Som om vattnet stod stilla. Jag började fundera på om det vore möjligt – en sorts jättefördämning? – och fick lust att kasta i en barkbåt eller pinne för att se efter. Fast sen kom ett löv som liksom majestätiskt gled förbi. 

Det jag var ute efter var bron. Installationen 40 år efter Christos inpackning av Pont Neuf i tyg. I dag heter konstnären JR och det ska se ut som ett berg och inuti vara en grotta med ljudinstallation. 

Häromdagen restes skalet enligt pressen och jag vill se den.

Gick och gick och började tro att det var fake news. Men så låg berget där ändå som en spräcklig jättemaräng. Grottan öppnar dock först den 6 juni, stänger den 28.

Jag får gå dit igen.

Väl nere vid flodens band är det numera lätt att promenera längs bilfria kajer. Från Pont Neuf går jag uppströms på vänstra stranden ser andra efemära institutioner. Jo, faktiskt, något som är tillfälligt kan ju samtidigt vara återkommande? Bouquinisternas lådor till exempel. De ligger där, mörka och kistlika på murkrönen runt Cité-ön, fulla med böcker och gamla kartor. Man hyr ”tomten” av staden och det finns ett strängt regelverk för hur allt ska gå till. Men en sak är helt upp till innehavaren: öppettiderna, vilket gör att de avgörs av väderleken. Öppna lådor = vår i luften, lite som tussilago hos oss.

Vill man kan man bada i Seine också. Från och med juli enligt stadens hemsida, invigningen skedde förra året efter stor tvekan. Jag rekommenderar det inte, men en anläggning ligger mellan Saint Louis-ön och norra stranden. Man ska vara vuxen och kunna simma väldigt bra (inget plaskande här inte). Själva badet är snävt inhägnat, antalet samtidigt badande begränsat och man måste knyta fast en boj kring midjan så att det stora antalet badvakter ser inte bara en själv, utan också bojen! 

För oss som är vana vid att släntra ned i badrock till stranden och ensamma simma en kilometer är det värdelöst. 

Men det går. Och efemärt är det, håller nyckfullt öppet i någon månad. Sedan förmodar jag att hela kommunen pustar ut.

Något de är bättre på, och som jag har börjat tycka mycket om, är de efemära barerna nedanför Mitterandbiblioteket, också de på vänstra stranden. Någon gång, kanske i april (kylan kan hänga kvar i luften, men ljuset är redan där) så börjar de sätta upp dem på den stora flacka stenytan. De byggs av containers, segelduk och skrot. Möblemangen är udda liksom dekorationerna. Jag tror att man kan använda begreppet shabby chic på ett adekvat sätt här.

Sedan tar man en öl eller en paraplydrink halvliggande i en randig däckstol och tittar på sjöfarten i form av pråmar eller livräddningssällskap som övar. Men det gäller att sno sig på, för till hösten är alltsammans borta igen. 

Hem är det förstås uppförsbacke, och jag köper en jättemaräng till efterrätten i ett av de flotta bagerierna vid rue Monges fot.  Den ser ut som ett berg i miniatyr och vi kommer äta upp den. Det gäller att fasta på det efemära.