”Det fanns inga fillers, vi tjejer såg olika ut”

– Jag hade två stora bröst och en fin figur. Det var mitt enda kapital.

Christina Lindberg var i slutet av 60-talet och under hela 70-talet Sveriges mest kända utvikningsmodell. Nakenbilder i svenska tidningar ledde till en internationell karriär och till filmroller som sågades av kritikerna men som gjorde henne till en kultperson. Och när Quentin Tarantino ville träffa henne för att berätta att hennes roll i svenska filmen Thriller hade inspirerat honom till Darryl Hannahs roll i Kill Bill-filmerna blev Christina Lindberg kult även internationellt.

Nu sitter vi i Nordic House i Cannes och talar om hennes liv och om de 55 år som förflutit sedan hon här i Cannes mycket lättklädd sänktes ner från en helikopter till glädje för väntande fotografer. Hon skulle göra reklam för den svenska filmen Exponerad.

I slutet av 60-talet och under hela 70-talet hade herrtidningarna Lektyr och FIB-Aktuellt mycket stora upplagor, inte minst beroende på fotografierna av lättklädda kvinnor. Annika Salomonsson, Marie Ekorre, Isabella Kaliff och Christina Lindberg var ständigt återkommande, men även skådespelerskor som Christina Schollin och Monika Ekman lät sig fotograferas mer eller mindre nakna. Tiden var annorlunda.

Christina Lindberg växte upp i Göteborg under enkla förhållanden. När hon var 17 upptäcktes hon av en fotograf som engagerade henne som modell, först för baddräktsbilder, snart också nakenbilder.

Hon gick fortfarande i skolan när hon började vika ut sig. Då kallades hon upp till rektorn. Andra elever hade då tejpat upp utvikningsbilder i skolans entré.

– Rektorn frågade om jag var seriös med skolgången. Och det var jag. Jag ville ta studenten. Mamma hade inte kunnat göra det, så hon ville att jag skulle göra det. Så jag koncentrerade mig och gjorde det. Och två dagar efter studenten tog jag min resväska och flyttade upp till Stockholm.

Regissören Jan Halldoff sökte en ung kvinna till sin kommande film Rötmånad – producenten Bengt Forslund såg några nakenbilder och bad Christina provfilma. Hon fick rollen och gjorde sålunda filmdebut mot bland annat Carl-Gustaf Lindstedt och Ulla Sjöblom och bodde i ett par månader på hotell Reisen.

På filmens affisch syntes Christina helnaken.

– I ärlighetens namn var ju jag försäljningsobjektet i den filmen. Affischen var uppseendeväckande, det var två stora bröst bara. Och så var det väl med många av de filmer jag gjorde senare.

Vad hade hänt om du inte halkat in på modell- och filmkarriär?

– Jag var otroligt intresserad av egyptologi. Så jag funderade på att läsa arkeologi och jag lyckades till och med skriva in mig på Uppsala universitet. Men det kom av sig.

1971 kom hon till Cannes med exploitationfilmen Exponerad. Den driftige PR-mannen Henrik Sidoli arrangerade något som inte skulle kunna hända i Cannes i dag – Christina sänktes ner från en helikopter, mycket lättklädd, och fotograferna blev själaglada.

Hennes filmkarriär består mestadels av titlar om Wide Open, Young Playthings och Swedish Wildcats, filmer där hon skulle vara naken och som kritikerna skoningslöst sågade.

– Men de finns ändå kvar. Och det är väl också ett sorts filmarv.

Filmentusiasten Rickard Gramfors ligger bakom filmsajten cultfilm och distributionsbolaget Super 8. Han har dessutom publicerat två coffee table-böcker baserade på svenska bioaffischer, Do You Believe in Swedish Sin?” (bokens omslag är självfallet en bild på Christina) och Filmer som går! Filmer som slår!. Han har gett ut en rad av Christina Lindbergs filmer på Bluray, han har rest runt med henne till olika festivaler och det är han som ligger bakom hennes besök i Cannes nu 55 år efter den där helikopternedsänkningen.

I Sverige blev utviken alltmer vågade och pornografiska. Detsamma gällde filmerna och Christina Lindberg sa absolut nej till pornografiska scener.

– Jag hade bestämt mig från början. När det gällde utvik och film skulle jag inte gå för långt. Jag ville känna respekt för mig själv och gå vidare i livet helt enkelt. Det var jag väldigt klar över. Jag har alltid haft en förmåga att hålla ganska mycket distans till folk och jag hade också en förmåga att stänga av. Det skrevs väldigt mycket skit om mig, men jag kunde gå vidare.

Hon sticker inte under stol med att hon under de tidigare åren i Stockholm festade rätt ordentligt och var med i kändissvängen – hon hade en aldrig officiellt bekräftad fling med kronprins Carl Gustaf. Men hur behandlades hon av männen – möttes hon av attityden ”du visar dig ju naken, dig är det lätt att få omkull”?

– Nej, jag har ju alltid haft förmågan att hålla folk på avstånd. Men det är klart att jag råkade ut för väldigt farliga situationer ibland. Jag fick stänga in mig på hotelltoaletten när jag var ute och plåtade för Lui. Jag var lite naiv och trodde gott om folk, så jag fick ju påhäng av män där jag hamnade i farliga situationer. Och det florerade minst lika mycket knark och sprit på den tiden.

– Jag har prövat lite av varje, men jag var inte predestinerad att bli missbrukare.

1973 fick hon huvudrollen i Bo Arne Vibenius film Thriller – en grym film. Det är en så kallad rape and revenge-film – Christina spelar Freya, som är stum efter ett sexuellt övergrepp. Hon kidnappas av en hallick, tvingas till prostitution men lär i hemlighet upp sig både i kampsport och vapenhantering och tar blodig hämnd. Det finns hårdpornografiska scener i filmen, men det är inte Christina Lindbergs kropp som syns där. Filmen blev totalförbjuden i Sverige och släpptes senare i en hårt nerklippt version.

Quentin Tarantino såg den, gillade den och Freya, med ögonlappen, blev en inspiration för Darryl Hannahs karaktär i Kill Bill.

– Tarantino var i Stockholm och de ringde från filmbolaget och sa att han ville träffa mig. Så jag tog med mig lite grejer och åkte till Grand Hotell och han kramade om mig och på DVD-utgåvan av Thriller skrev han ”thank you for the inspiration, I’m your biggest fan”. Det kändes stort. Och sen var det visning av hans film och han tog upp mig på scenen och presenterade mig som ”the coolest actress in Sweden”.

– I dag ser man Thriller som en feministisk film, om en utsatt kvinna som slår tillbaka, en stark kvinna som tar saken i egna händer. Här har det gått åt andra hållet, en film som hatades då har blivit kult.

– En svensk journalist, som intervjuade Tarantino och som kom att tala om mig, sa att i Sverige ser man på mina utvik som skräp. Quentin sa ”jag ser dem som konst”. Jag kände mig aldrig exploaterad, jag kände mig aldrig som ett offer.

Christinas utviknings- och sexploitation-karriär slutade i mitten av 1970-talet (då hade hon också blivit stjärna i Japan efter filmerna Sex and Fury och The Kyoto Connection). Hon hade också gjort en rad ”i bastun”-intervjuer där hon naken fotograferades med bland andra Ricky Bruch, Frank Andersson och väderpresentatören John Pohlman (!).

Vi talar om hur samhället blivit mer puritanskt, Christina säger att hon tycker synd om alla flickor som i dag lever under press att se likadana ut.

– De likformar sig. Vi utvikningstjejer – Marie Ekorre, Annika Salomonsson, jag – vi såg alla olika ut. Kropparna var lite hit och dit. Jag kan se en tjej på röda mattan och känna att det här är jättehemskt. På min tid fanns inga fillers, och vi tjejer såg olika ut. Och det var ju egentligen fint. Man kände att det var på riktigt.

Under många år levde Christina med journalisten och fotografen Bo Sehlberg, som hon i efterhand säger var mycket kontrollerande. Han var chefredaktör för Flygrevyn och efter hans död tog Christina över det jobbet. Numera lever hon ett lugnt liv på landet, engagerar sig i svampplockning och alla de fåglar som finns på hennes gård.

– Det är mina barn. Jag har valt bort familj. Jag är nördig på natur. Jag har bott där i 28 år, det finns inga besprutningar, det är så rent som det kan bli. Och jag känner att det här är min mission i livet, det här är bidraget jag kan ge som människa.

Fast filmkarriären är inte helt över. Hon har en liten biroll i Biodlaren, som gått på bio nu i år, och hon spelar ”en crazy cat woman” i den kommande Slynglarna. Och efter hemkomsten från Cannes ska hon läsa ett manus som utvecklats av Kelly Stormare, dotter till Peter Stormare. Långfilm eller kortfilm? Inte klart ännu.

– Jag ska plocka ut de mörkaste sidorna av min personlighet, säger Christina Lindberg, 76-årig ikon, och förbereder sig för att gå på den mytomspunna röda mattan vid festivalpalatset i Cannes. Ingen nedsänkning från helikopter denna gång.

***

Läs även: Så hamnade ”Fäbodjäntan” på Sveriges nationalscen

Läs även: Christina Schollin: ”Det här blir mitt år”