Dagens politiker ska inte kompensera medborgare för sina företrädares misstag.
I varje tid sitter vanliga medborgare såväl som förtroendevalda och förundras och förfäras över tidigare generationers beslut. Inte låta kvinnor rösta. Låta dem rösta men inte få behålla arbetet efter giftermål.
Mäta skallar och utnämna undermåliga raser. Tvångssterilisera genetiskt defekta, vanartiga, oförbätterliga lösdrivare, svårt kriminella och alkoholiserade. Aga den man älskar och den man tagit som fosterbarn för pengarnas skull. Knipsa av lite i hjärnan för att bota psykiska sjukdomar. Invandringsförbud för vissa grupper. Ordningsstadgor i kommuner som förbjuder mer än tre veckors bosättning för resande och att ge dem fast bostad – glöm det.
Det är så lätt att uppröras över det mor- och farföräldragenerationen gjorde och tyckte. För att inte tala om gänget före dem. Men att i efterhand försöka ställa till rätta genom att utge skadestånd är inte välbetänkt.
Jag gissar att kommande generationer kommer att fråga sig vad det var för ena stollar som levde runt år 2000. Vilken tro på omnipotens, de skulle inte bara fixa nu och sedan utan också förr. Och inte för att de kunde redovisa några sakliga skäl för det utan för att det kändes rätt. Emofjolls liksom.
Eller som kristdemokraten Caroline Szyber twittrade om regeringens beslut att inte betala skadestånd till omhändertagna barn som farit illa mellan 1920 och 1980: »Fel inte följa utredningen. Den ek ersättningen ett erkännande av misstag säger de berörda, deras känsla viktigast.«
Nej, känslan hos den som varit utsatt för en oförrätt kan inte vara avgörande. Om man alls – och det ska man enligt mitt förmenande inte – ska ge sig in på att kompensera historiska hemskheter med skattemedel, då måste man vara obönhörligt logisk. För det är många individer som har all känslomässig rätt att kräva upprättelse och kompensation.
De svenskar som steriliserats under direkt eller indirekt tvång fick rätt att söka ersättning. Övergreppen var fasansfulla. Men vi får inte glömma att dilemmat och det indirekta tvånget kvarstår, fast det nu handlar om p-piller eller stavar. Samhällets inställning till utvecklingsstörda kvinnors barnlängtan är minst sagt dubbel. Släktingar, omsorgspersonal och politiker tycker oftast inte att det är någon bra idé. Tvång förekommer sällan, men manipulationen för att nå avsedd effekt är inte subtil.
Tvångssteriliserade fick ersättning. Men inte tvångslobotomerade. Och räknat i antal per invånare låg Sverige i världstopp. Men till skillnad från steriliserade kunde de inte tala för sig. De blev utan här, trots att Norge givit ersättning.
Norge anförs som positivt exempel när det gäller barn som tvångsomhändertagits och fått stryk, glåpord och tvingats arbeta hårt. Processen påstås ha varit rättvis och rättssäker. Det anser inte de norrmän som blev utan, 800 av 3 400 sökande.
Det är oomtvistligt att omhändertagna farit illa. Men det är också så att barn som inte omhändertagits farit illa hos missbrukande, psykiskt sjuka eller allmänt inadekvata föräldrar. Ibland hade det varit bättre om staten ingripit när den inte gjorde det. Dessutom, förr lämnades barn bort utan allmänhetens inblandning. Enligt utredningsförslaget kan de inte komma i fråga, även om de utsattes för övergrepp.
På tal om att råka illa ut genom statliga och kommunala begrepp. En bit in på 1960-talet hade kommuner ordningsstadgor som sa att den som inte hade fast bostad inte fick stanna mer än tre veckor.
Och sökte dessa zigenare och tattare, som reglerna i praktiken gällde med dåtidens terminologi, fast bostad fick de nobben. Utan bostad ingen moderspenning, inget barnbidrag, ingen ordentlig skolgång.
Utredningen om romer och resande, dagens begrepp, föreslog inte individuella skadestånd. Delvis med hänvisning till att somliga drabbade redan hade fått ersättning, för tvångssterilisering.
Det är inte rimligt att sätta livmodern före hjärnan. Det är inte rimligt att sätta den ena vanvårdade före den andra. För övrigt är livet för dagens omhändertagna ingen idyll.
Det enda vettiga är att låta politiken arbeta för nuet och framtiden. Det kommer att bli fel ibland. Men om man lägger energin på att kompensera för historiska oförrätter blir det garanterat tokigt. Oavsett om det blir en bred överenskommelse i riksdagen eller inte.
***
För övrigt tror jag att kommande generationer kommer att förundras över att det varit straffbart att vara narkotikapåverkad. Men dömda som farit verkligt illa av straffet kommer inte att få »upprättelse« av staten. Sorry, Ola.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Malin Siwe ståndpunkt – att man INTE retroaktivt ska ersätta människor för illgärningar som staten begått mot dem – innehåller två stora luckor som gör den helt orimlig:
1. Många av de historiska kränkningar som Siwe tar upp, som t.ex. lobotomeringar och tvångssteriliseringar, hade stöd i lagen. Det gör inte övergreppen mindre fruktansvärda, men de skedde alltså inte pga slarv eller inkompetens, utan för att det ansågs vara bäst. De omhändertagna barnen däremot, skulle skyddas från övergrepp, men istället blev de på grund av statens misstag UTSATTA för övergrepp. Detta är en enorm skillnad i ansvar som Siwe helt struntar i.
2. Med hjälp av Siwes snillrika metod skulle staten ALDRIG behöva betala ut skadestånd till någon medborgare hur illa den än har blivit behandlad. För oavsett om man utan rättegång blir utlämnad till CIA-tortyr, om man förlorar sjukersättningen trots att man har cancer eller om man blir misshandlad av polisen under en fredlig demonstration så är det ju ändå alltid MER synd om den som blivit lobotomerad. Ergo: ingen ersättning. Det rimliga måste vara att man i varje fall av övergrepp avgör om de utsatta har rätt till ersättning. Annars blir den enskilda människan rättslös och statliga myndigheter kan bete sig hur som helst.
För övrigt tror jag, tvärtemot Siwe, att kommande generationer kommer att tycka att det är fullt rimligt att betala ut retroaktiv ersättning till dem som drabbats av statliga övergrepp. Det är nämligen näst intill omöjligt att ersätta dem i förskott.
Det här måste vara något slags nytt journalistiskt lågvattenmärke. Att på fullaste allvar jämföra upprepade sexuella övergrepp på barn subventionerade av staten med att döma narkotikabrukare till bötesstraff måste vara svenskt rekord i logiska felslut.
[...] – dels frågan om dagens politiker ska sona forna politiska beslut såsom Malin Siwe idag tar upp i Fokus [...]
Nej nej, Malin Siwe har tidigare i en artikel i DN (minns ej när) uttalat och ifrågasatt foster och barnhemsbarns lidande.
En synnerligen märklig inställning. Om ersättning inte kan ges retroaktivt, när ska den då ges? I förskott? Analogt med artikelförfattarens ståndpunkt så ska staten alltså inte heller agera mot medborgarna för sådant som hänt för ett antal år sedan. Det torde innebära en del förändringar avseende preskriptionsregler.
Såå jätteklokt skrivet. Fantastiskt Malin Siwe – all heder åt dig för att du analyserat detta på ett objektivt sätt. Och en sådan total fadäs av regeringen att backa. Så får inte en regering agera tycker jag som är en borgerlig väljare.
Hej,
du har visst även gått på KÄNSLAN själv?
För din kännedom känner jag ingenting. Problemet med godtyckliga övergrepp på kropp och själ är att man blir duktig på att ”överleva” – men på avstånd från andra människor.
Det som jag mest imponeras av i din artikel är att du, som politisk vardagsfilosof, verkar tro på att man kan leva i nuet och i framtiden utan att dåtiden inte berör en. Därför kan vi skrota även rättssystemet samt Mänskliga rättigheter. Billigt och bra, så kan du få mer pengar i plånboken. Din stackare, som inte fick det utlovade skatteavdraget?
Nu kände jag visst… Fast ärligt talat: jag skiter i pengar. Lycka är ett större begrepp. T ex att kunna vakna utan att känna sig rädd och otrygg. Det som jag närmast kan beskriva det som. Observera att ”rädd” och ”otrygg” är känslor, men sprungna direkt ur faktiska övergrepp i samhällsvården.
Dock: jag har varit så duktig att jag har hållit tyst om detta i ca. 35 år. Ingen risk alltså då jag inte släpper in någon i mitt liv.
Grattis till din samhällsvision. Men hur många barn kommer att allvarligt skadas i ditt samhälle? Du kanske inte vet att barn och unga aldrig lever i framtiden utan här och just nu.
En sak är i alla fall tydligt; med ditt resonemang kan övergrepp, i ytterst Statens namn, få fortsätta utan all sans då det inte behöver kosta en krona. Sanningen är den att det gör det också.
Inger Olsson
PS Man kan skippa ceremonin och ersättningen så du med gelikar inte slösar så mycket tid på de stora frågorna. Det är allt för krävande för hjärnan. Lättare att pragmatiskt diskutera restaurangmoms och könskvotering t ex. Sen kan man alltid göra godtyckliga pudlar. Kostar heller inget numera. DS