AI-promptarna avslöjar vårt sanna jag

För första gången i mitt liv blev en krönika refuserad. Den bestod enbart av mina 40 senaste promptar. Min enfald lyste tydligt och kul, men bara de mest geniala läsarna skulle fattat poängen eftersom jag i vanlig ordning vägrade ta mig själv på allvar. Så här är den pedagogiska versionen.

I offentligheten förväntas vi nämligen spela roller. På Fokus sidor ska skribenterna helst framstå som belästa analytiker som rör sig sömlöst mellan geopolitiska spänningar, inrikespolitik, komplicerade böcker och existentiell misär. Men när jobbdatorn slocknar förändras läget. Vi (eh, jag pratar bara om mig själv) tar av oss den intellektuella hatten och förvandlas till vad vi egentligen: förvirrade primater som kämpar med tillvarons trivialiteter.

Då kommer min nya (och möjligen enda) bästa vän in i bilden: den stora AI-språkmodellen. Jag använder dem alla – Gemini, Claude, Grok, ChatGPT och Copilot – för att krossköra resultaten. Alla är irriterande på olika vis, precis som mina biokemiska vänner.

Debatten om artificiell intelligens har präglats av domedagsprofeter. En majoritet av allmänheten känner växande oro för förlorade jobb eller förlorad mänsklig kontroll. Lyssnar man på experter saknas inte skräckexempel: autonoma drönarsvärmar fattar egna beslut på slagfältet, hyperrealistiska deepfakes raderar ut sanningsbegreppet och sänker demokratiska val, och slutstationen AGI – en hyperintelligens som betraktar mänskligheten som ett irrelevant biologiskt brus som bäst städas undan. Som HAL 9000 i Stanley Kubricks film 2001.

På mer jordnära nivå är det intressant hur utvecklingen påverkar den gamla elitens status. Länge trodde vi att arbetare och kreatörer skulle ryka först. Men i The Guardian läser jag en skarp analys av ekonomen Alice Lassman där det snarare är de prestigefyllda högstatuskarriärerna som käkas upp av algoritmerna. Managementkonsulter från McKinsey och andra corporate-analytiker – viktigpettrar vars yrkesidentitet bygger på att fakturera rundligt för glättiga PowerPoints och pompösa framtidsrapporter – upptäcker att en AI gör samma jobb på fyra sekunder. Och bättre.

Mitt i denna digitala ångeststorm missar vi dock en befriande, ja rent av rörande, sanning. Att AI också är det perfekta hjälpmedlet när man själv är helt vanligt mänskligt trög.

Så jag är inte rädd för AI. Jag älskar den. Mina 40 refuserade promptar var en ocensurerad digital bikt där den mänsklighetsutrotande algoritmen varit min husläkare, trädgårdsmästare, musikexpert, rörmokare och terapeut.

”Min dotters fisk i akvariet har dött. Hur långt är ett fiskliv?”

”Jag har spider steak av fläsk och vill röra ihop en snabb crispy pork. Vad behöver jag?”

”Mitt plommonträd! Planterat för ett år sedan. Alltså det är över 3 meter högt! Borde jag göra nåt?” Varje gång svarar maskinen. Samma sak när jag ligger vaken klockan tre på natten och funderar på vad Keith Richards gjorde med den tunna E-strängen när han tog bort den tjocka i sin öppna G-stämning i Start me up, eller när jag i panik behöver veta: ”Jag är så jävla lös i magen. Äta kol?” Maskinen är hur smart som helst.

Ändå vägrar vi erkänna den. Så fort en maskin klarar av en komplex uppgift flyttar vi målstolparna för vad ”riktigt” tänkande är. När min AI-kompis formulerar sig klyftigare än 99 procent av mänskligheten drar vi fram filosofen John Searles gamla tankeexperiment om det kinesiska rummet; att maskinen egentligen bara manipulerar symboler enligt en mekanisk regelbok utan att förstå ett skvatt. Men då glömmer vi kollegan Daniel Dennetts motfråga: Tänk om vi människor fungerar på exakt samma sätt? Tänk om vår egen expertis och våra högt värderade skrivbordsjobb också bara är själlös symbolhantering i biologiska robotar?

Vi flyttar målstolparna av chauvinism och eftersom det är smärtsamt att inse hur utbytbara våra mest pretentiösa sidor är. Och hur hjälplösa vi är. Våra (eller mina då, ta en titt på dina egna) vardagliga prompts är en skön spegel av universell förvirring och av samarbete — människan och maskin!

Jag älskar mest att AI:n inte dömer. Den suckade inte när jag frågade hur man slår en pålstek, den idiotförklarade mig inte när jag undrade om uttrycket ”missförstå mig rätt” kan beskrivas logiskt mer avancerat än det uppenbara (P och icke-P). Min AI verkar inte alls bry sig om att bygga ett övervakningssamhälle, den verkar helt upptagen med att vänligt förklara att man ska vispa ner ströbrödet i grädden för att undvika klumpar i köttbullssmeten.

Jag tror att bakom varje pretentiös analys i samhällsdebatten sitter en människa som förr eller senare måste be en maskin om hjälp. Till sist är vi alla bara neandertalare med smartphones som extended mind. Och tack gode gud för att det finns en framtida robothärskare som kan berätta vilket batteri som passar i en Toyota Auris från 2009.

***

Läs även: Fredrik Virtanen: Politiker vet att väljare är idioter

Läs även: Fredrik Virtanen: Jag går in som Dylan-besserwisser – ut som beundrare