Låt administratörerna ta hand om sin egen skit

Man ska ta hand om sin egen skit. Det är en av få eviga sanningar i Sverige, formulerad på det grovkorniga sätt som svenskar misstar för äkthet. Men hur ska man bete sig när ens egen skit alltmer blir någon annans?

Få civilister verkar bry sig om vad civilminister Erik Slottner gör. Om de gjorde det skulle de noterat ett tema. I åtminstone tre år har han siktat in sig på alla dessa ”kommunikatörer” inom statsförvaltningen. I januari förra året var det 32 myndigheter som ålades att redovisa ”kostnaderna och motiven för sin informations- och kommunikationsverksamhet”. I februari förra året talade han om risken med kommunikationsverksamhet som ”en amöba som bara delar sig fritt och växer utan någon form av insyn”. I höstas ville han ha en kartläggning av kommunikationsverksamheten i kommuner och regioner. I januari i år var det länsstyrelserna och nio andra myndigheter som ålades detsamma.

Om det resulterat i något, annat än att kommunikatörer fått något att göra när de måste sätta ihop rapporter om varför de behövs, är oklart. Men ansatsen är tydlig: mindre snack, mer verkstad. Sluta plåga menigheten med era kommunikationsplaner.

Lovvärt initiativ, eller hur? För det handlar inte bara om hur skattepengarna används. Alla dessa informatörer, formellt anställda för göra staten begriplig för medborgarna, blir ganska snart och lätt i stället en snårig skyddsvall av hala formuleringar. En tidskrävande undervegetation i vägen för det man söker.

Staten har en lång tradition av att konfiskera medborgarnas tid och arbete. Företagare har vetat det länge. Staten stiftar lagar som förutsätter att alla företag har en kader jurister och hela avdelningar med administratörer. New public management ställer till med något liknande för sjuksystrar och läkare, som får så fullt upp med att logga in i system och fylla i tabeller att de inte hinner med patienterna.

Administratörerna blir bara fler och fler och alla ska de hitta på något att göra på dagarna. Nästan allt de hittar på leder till att vi andra måste jobba gratis åt dem.

Och nu är vi framme vid skiten.

Jo, det blir en del sopor i ett normalhushåll. Plast och papper och glasflaskor och en och annan konservburk. Jag bestrider inte att det vi producerar här hemma av det slaget är min egen skit. Följaktligen mitt ansvar. Men låt mig lansera en idé: det finns en gräns för hur mycket någon annan kan engagera sig i mina sopor utan att de övertar ansvaret för soporna.

Vi har nu, likt många svenskar, fått två nya soptunnor med sammanlagt åtta fack. Det är en 100-procentig ökning av tunnor och en mastodontisk 400-procentig ökning av antalet fack. Att det ligger en oerhört komplicerad plan bakom alltihop vittnar inte bara den fackliga inflationen om, utan även det faktum att det nu behövs två sopbilar för att hämta soporna vid två olika tillfällen, samt att hundratals av de gamla kärlen samlats in och länge stod uppställda på en yta som motsvarade ett par hemman.

Att det rör sig om en oerhört komplicerad plan framgår också av sådant som att fackens storlek inte har det minsta att göra med mängden sopor i de olika kategorierna, att folk som bor i stadsmiljö inte har plats för alla tunnor och att matavfall kan bli liggande i två veckor och därmed förvandlas till kemiska stridsmedel. Kort sagt är projektet en ren skrivbordsprodukt påhittad av miljöadministratörer med fri dragningsrätt på medborgarnas tid, arbete, tålamod och möjligen hälsa.

Man ska ta hand om sin egen skit, javisst. Men det här handlar mer om att vi åläggs att ta hand om den skit som administratörerna fantiserat fram.

Det är antagligen för sent, men om Tidöpartierna gav Slottner fria händer att få administratörerna att ta hand om sin egen skit, skulle de åtminstone ha en sportslig.

***

Läs även: Johan Hakelius: Alltid ett dåligt tecken när väljarna efterfrågar en ”stark man”

Läs även: Johan Hakelius: En riktig härva av röda linjer