Satsar allt på ett kort

Arbete brukar vara regeringens svar på det mesta. I integrationsfrågan är arbete allt. Definitionen. Problemet. Lösningen.

Frågan stod högst på listan över Anders Borgs fokusområden när han presenterade vårbudgeten i april. Fast att det handlade om integration berättade finansministern endast muntligen. På hans powerpoint-presentation kallades det bara »Fler i arbete på en inkluderande arbetsmarknad«.

Definitionen: arbete är vägen till integration. En integrerad arbetar. Problemet: med det måttet är Sverige riktigt dåligt på integration. Här är sysselsättningsgapet – skillnaden på hur stor andel av de inrikes och de utrikes födda som arbetar – störst i OECD:s senaste mätning. Det tar i genomsnitt sju år för en utlandsfödd att få ett jobb, enligt regeringens beräkningar.

Så när Trosa kommun firar förstaplatsen i Fokus integrationsrankning, är de bäst i det sämsta landet.

Lösningen då, ja den låter enkel. Alliansen presenterade den till exempel i sitt manifest inför förra valet. I »9 punkter för bättre integration« fanns satsningar på språk, skola och nystartszoner. Alla hade samma mål. Fler ska jobba.

När Erik Ullenhag blev integrations-minister efter Nyamko Sabuni flyttade han in på arbetsmarknadsdepartementet och blev ansvarig för det som regeringen kallar en historisk integrationsreform. Den handlar också om arbete och innebär att nyanlända hamnar hos arbetsförmedlingen direkt, i stället för hos kommunerna.

Socialdemokraterna tycker att den är bra. Visst har de kritik mot olika detaljer i etableringsreformen, men på det stora hela tycker de att regeringen gör rätt. Sedan Luciano Astudillo åkte ur riksdagen har inte partiet någon integrationspolitisk talesperson längre. De debatterna brukar tas av Ylva Johansson, arbetsmarknadspolitisk talesperson.

Precis som alliansen tycker hon också att det viktigaste är att man tar ett jobb, vilket som helst.

– Man ska inte tacka nej till det första man erbjuds, även om det inte utnyttjar hela kompetensen. Arbetet är det viktigaste steget in i Sverige. Men har man högre utbildning så ska arbetsförmedlingen fortsätta med kontakten tills man hittar rätt jobb, säger hon.

Arbete, arbete, arbete. Så har det inte alltid låtit i integrationspolitiken. I mitten av 2000-talet handlade det framför allt om två ord, som inte nämns alls i alliansens niopunktsprogram för integration: diskriminering och rasism.

Mona Sahlin var profilerad integrationsminister och sa att hon själv och andra hade haft fel fokus i integrationsdebatten. De hade sökt förklaringarna till bristande integration hos dem som inte pratar tillräckligt bra svenska, eller inte vet hur man söker jobb. I stället borde fokus ligga på majoritetssamhällets strukturer. Hon ville hellre prata om antidiskrimineringspolitik än integrationspolitik.

Mona Sahlin tog initativ till Centrum mot rasism, talade om positiv särbehandling och lyfte fram personer med utländsk bakgrund på viktiga poster. Än i dag är hon hatad av högerextrema, som gett henne namnet Mona Muslim.

Två integrationsutredningar tillsattes också, en med Masoud Kamali som huvudutredare och en med Paul Lappalainen. De lämnade sina slutbetänkanden med ett års mellanrum och båda beskrev ett rasistiskt och diskriminerande Sverige. Båda föreslog hårdare krav på samhällets diskrimineringsarbete. Paul Lappalainen ville ha antidiskrimineringsklausuler i upphandlingsprocessen och Masoud Kamali ville se kvotkrav på tjänster i statliga företag och myndigheter och förtur till offentliga jobb för människor i utsatta områden.

Och båda utredningarna fick mycket skarp kritik, Lappalainen för att ställa orealistiska krav, Kamali för politiserad och ovetenskaplig forskning. Men de drog samtidigt i gång en debatt om strukturell diskriminering.

Sedan blev det regeringsskifte.

I dag brukar det ges flera förklaringar till att sysselsättningsgapet är större i Sverige.

Hit kommer en större andel flyktingar med skyddsbehov, en grupp som är svår att sysselsätta över hela världen. De som kommer kan inte språket, till skillnad från i länder som Frankrike och England. En annan förklaring är att arbetsgivare är rädda för att anställa överhuvudtaget. Eller att många jobb som kräver lägre kunskaper har flyttat utomlands. Ytterligare en är att Sverige inte har varit tillräckligt bra på att översätta utländska utbildningar.

Få av dem som utrett sysselsättningsgapet framhåller diskriminering och rasism som en viktig anledning, åtminstone i första andetaget. Tvärtom argumenterar en del för att bilden av det diskriminerande Sverige är överdriven. De hänvisar till World Value Survey, som visar att svenskar i lägre utsträckning tycker att man ska prioritera inrikesfödda vid anställningar, och SOM-institutets undersökningar, som säger att svenskarna blir mer och mer positiva till utlandsfödda.

Den inkluderande arbetsmarknaden som Anders Borg pratade om i budgetpresentationen handlar inte heller om diskriminering, utan om att sänka trösklarna på arbetsmarknaden med hjälp av till exempel nystartsjobb.

Utredaren Paul Lappalainen, som i dag är senior rådgivare på Diskrimineringsombudsmannen, tycker att det egentligen alltid har varit arbetslinjen som har dominerat i integrationspolitiken.

– Men det fanns en annan retorik för tio år sedan. Nu finns inte ens retoriken. Man vill inte ta i de svåra frågorna, som diskriminering, eftersom det är för känsligt att sätta beteendet hos arbetsgivare och fack i fokus.

– Hans utredning innehöll femtio förslag, men de flesta ledde inte till något. Den här veckan träffar han motsvarigheten till DO i USA, ett land som han tycker har lyckats bättre, genom att sätta press på arbetsgivarna med krav på mångfald och antidiskrimineringsplaner. Sådana förslag som han själv hade.

– Arbetslinjen i dag och i går betyder att politikerna är nöjda om invandrare har arbete, vilket arbete som helst. Detta framställs som integration. Men signalen till individens barn och andra är att samhället är nöjt bara invandraren inte är i vägen. Budskapet är inte att du ska bli allt du kan bli.

Paul Lappalainens utredning »Det blågula glashuset« står i bokhyllan på Erik Ullenhags kontor. Men när ministern beskriver integrationsstrategin som regeringen håller på att ta fram, är vi tillbaka i arbetslinjen igen.

Föräldraförsäkringen ska ses över, eftersom den retroaktiva föräldraledigheten kan leda till att kvinnor som kommer till Sverige med barn stannar hemma, särskilt om kommunen har ont om förskoleplatser. Den som har socialbidrag och får ett deltidsarbete ska till skillnad från i dag få behålla hela bidraget. Strategin handlar också om nystartszoner i fattiga, invandrartäta områden, med skattelättnader för företag som vill etablera sig där. Om hur man bättre kan översätta utländska examina.

Förhoppningen är att Anders Borg ska släppa in allt i höstbudgeten.

– Integrationen har både lyckats och misslyckats i Sverige. Vi har 600 000 utrikesfödda som går till jobbet varje dag, vi har 70 000 som driver egna företag och i de företagen anställs 250 000 människor. Å andra sidan har vi alla som inte kommer in på arbetsmarknaden. Därför gör vi en ganska bred genomgång, i synnerhet med fokus på jobb, säger Erik Ullenhag.

Han börjar berätta om de fel han ser i den tidigare integrationspolitiken: för mycket grupptänk, som har missat de individuella förutsättningarna för människor som kommer till Sverige, och en tycka synd om-mentalitet som han kallar typisk svensk och som har lett till att människor inte kommer i arbete tillräckligt tidigt.

Sedan avbryter han sig själv.

– En sak som jag inte nämnde, som jag brukar påpeka och som är helt central: en annan huvudutmaning är att Sverige klarar att fortsätta vara öppet och tolerant. Jag är rätt bekymrad över ett Europa som är på väg i fel riktning. Vi kommer aldrig att klara integrationen ifall vi inte klarar kampen mot främlingsfientligheten. Även arbetet mot diskriminering. Där har jag diskrimineringslagstiftningen som verktyg, säger Erik Ullenhag.

Han talar oftare om diskriminering än sin föregångare Nyamko Sabuni, som hade fullt arbetslinjefokus och tog fram den nya etableringsreformen. Sabuni sa visserligen att hon trodde att det kunde vara svårare att vara invandrare än infödd svensk, men också att hon inte trodde på strukturell diskriminering.

Men när Erik Ullenhag pratar diskriminering kommer det ofta in som ett tillägg. De politiska förslagen handlar om annat. Samtidigt ges mindre pengar till Antidiskrimineringsbyråerna, som ger stöd åt privatpersoner runt om i landet. Diskrimineringsombudsmannen vittnar om att det förebyggande arbetet har blivit svårare efter att de fem myndigheterna slogs ihop till en 2009.

Mona Sahlin försökte vända på perspektivet i integrationspolitiken. Som ansvarig minister (2000–2004) ville hon hellre tala om antidiskrimineringspolitik.

En kommun som har haft anledning att fundera över om arbetet verkligen är nyckeln till integration är Gnosjö. Två år på rad kom de etta i Fokus integrationsrankning. Hemligheten var sysselsättningen, både den höga bland antalet utlandsfödda och den lilla skillnaden till dem som var födda i Sverige. 2009 hade Gnosjö som enda svensk kommun högre andel av de utlandsfödda än de svenskfödda i arbete.

Men så började den lilla småländska kommunen dala på listan. Förra året hamnade den på plats 133.

En del i Gnosjö var förvånade över förstaplatsen, och lika förvånade när de tappade placeringar. Kommunen hade aldrig arbetat med integrationsfrågorna, utan utgått från att arbetsmarknaden skulle sköta det. När krisen kom och många av industriarbetena flyttade de utomlands, slog det hårdare mot de utlandsfödda. Då kom tankarna på vad integration egentligen är.

– VI har haft en situation i Gnosjö där invandrare har haft arbete, men inte varit integrerade ändå. Man håller sig till sina landsmän. Så gjorde Karl-Oskar och Kristina också. Tittade man på arbetsplatserna satt gruppen jugoslaver för sig och gruppen vietnameser för sig, säger Christian Bagan, kommunsekreterare i Gnosjö.

I år har Gnosjö klivit upp på listan igen och hamnar på plats 48. Christian Bagan är en av tjänstemännen som arbetar med att ta fram ett integrationspolitiskt program. Den här gången ska kommunen titta på fler områden än jobben.

– Egenförsörjning är jätteviktigt både för den enskilda och för samhället. Men integration handlar om mycket mer egentligen, säger Christian Bagan.

Han räknar upp. Utbildning, föreningsliv och politiskt deltagande till exempel. Bostadsmarknad, hälsofrågor. Sådant har kommunen inte tänkt på med ett integrationsperspektiv tidigare.

I och med regeringens etableringsreform ska kommunerna få mindre betydelse för nyanländas etablering. De har hand om SFI och samhällsorientering, men det är arbetsförmedlingen som har det samordnade ansvaret.

Den gör i praktiken generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist till ansvarig för integrationen i Sverige. Hon är uppe i varv efter att just ha talat inför 300 arbetsförmedlare på en konferens i Upplands Väsby, norr om Stockholm. Integrationsuppdraget beskriver hon som »oerhört vackert« och sig själv som »en lösningsmänniska, en optimist«.

– Du är välkommen. Vi vill att du kommer till Sverige, men vi förväntar oss också att du ska komma ut på arbetsmarknaden. Det handlar om att värdera människors kraft och förmåga, säger hon.

Hon tror också på att arbete är nyckeln till integration, och säger att det är arbetet som gör en till svensk.

– Det normativa i vår kultur är lite Luther. Jobba tills du dör. Var med och bidra. Var med och producera. Det är olika i olika kulturer. Här blir du inkluderad först när du har ett jobb.

Tanken är att vägen till arbetsmarknaden ska bli kortare, när alla som kommer till Sverige går direkt till arbetsförmedlingen och får en individuell etableringsplan för två år framåt.

Hittills har reformen beskrivits som ett misslyckande i medierna. Kommuner som har arbetat upp goda kontakter med näringslivet har tvingats lämna över verksamheten till privata lotsar, en slags coacher. Det har å andra sidan inte funnits tillräckligt många lotsar, enligt kritikerna, som också menar att de lotsar som har funnits inte har hållit tillräckligt hög kvalitet och att de omkring 600 av 9 600 som har kommit i arbete är för få.

Övergående problem, som kommer att skruvas åt allt eftersom reformen utvärderas, tycker Arbetsförmedlingen. Dessutom, menar Angeles Bermudez-Svankvist, är det för tidigt att titta på antalet arbeten. Reformen har bara varit i gång sedan december 2010. Det är långt kvar innan det går att se om sjuårsgenomsnittet sänks.

Angeles Bermudez-Svankvist har vunnit pris för sitt tidigare chefsskap inom folktandvården, där hon byggde upp organisationer med stor mångfald. Nu ska hon få resten av Sveriges arbetsgivare att tänka likadant.

– Vi är på god väg och många har förstått att mångfald är en överlevnadsfråga i vår globaliserade värld.

Samtidigt, hon tycker att det behöver pratas mer om diskriminering.

– Jag tycker att politiker och makthavare ska våga säga att vi har det problemet. Sedan kan vi börja jobba med hur vi ska lösa det. Alla makthavare måste ta sitt ansvar. Inte politisera kring detta och skylla på varandra. Vems ansvar är det? Mitt eller ditt eller kommunens eller skolans. Nånannanismen är enorm.

Angeles Bermudez-Svankvist tror på etableringsreformen.

– Den kommer att lyckas, absolut, om jag får vara kvar i sex år till.

Hon är optimist.

Det är inte integrationsministern.

– Jag kan inte lova att sysselsättningsgapet kommer att suddas ut, säger Erik Ullenhag.

Han tittar bort, tänker.

– Det beror helt på vilka som kommer hit. Har vi en flyktinginvandring med få som talar språket, så kommer vi att ha en viss skillnad. I den bästa av världar skulle människor inte behöva fly, men så länge vi inte har en sådan värld så har vi en medmänsklig skyldighet att ställa upp.