Christer van der Kwast, Hannes Råstam och Björn Eriksson

bild

Åklagarkriget

Bortom bråken i tv-sofforna pågår en parallell process med rättsväsendets mäktiga doldisar i blickfånget.

Björn Ericson ser snäll ut med sitt grå hår och uppriktiga blå ögon. Innan han fick Quickärendet på sitt bord i Malmö hade han, som chef för Riksenheten för polismål, gjort sig känd i poliskritiska kretsar som »nedläggningsåklagare Ericson«. Detta bland annat då han, enligt Sveriges Radio, bara hade lyckats ta ett enda av 478 ärenden mot misstänkta poliser till åtal.

Men när överåklagare Ericson i maj 2012 levererade rapporten med den blodfyllda titeln »Redovisning av ett uppdrag« kunde ingen beskylla honom för att hålla sina egna bakom ryggen. Rapporten var en intern granskning av den brottsutredning som lett till att Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, hade dömts för åtta mord.

Genom det torra byråkratspråket framtonade en skarp kritik mot den ansvarige åklagaren Christer van der Kwast för att han exempelvis »underlåtit att på ett professionellt sätt ifrågasätta uppgifter« och »underlåtit att närmare utreda eller redovisa omständigheter som talade för att Bergwalls uppgifter inte var korrekta«.

Den enorma medieuppmärksamhet som fallet fått sedan dess beror till stor del på boken »Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare«, som häromveckan publicerades, skriven av av den bortgångne journalisten Hannes Råstam. Men en hel del av uppståndelsen kommer också av att det arbete som Björn Ericsons inledde 2009 nu får sitt resultat.

Ett arbete som i skrivande stund har lett till att Sture Bergwall friats från tre av morden. Resning är beviljad för ytterligare två mord, där åklagaren väntas ge besked om eventuell nedläggning den 28 september. I de sista tre fallen utreder hovrätten om resning ska beviljas. Om så sker och åklagarna lägger ned även de utredningarna, finns därmed inte längre några morddomar alls mot Sture Bergwall.

Björn Ericsons och hans åklagares arbete har inte bara lett till friande morddomar. Det har också utvecklats till en självrannsakan för den egna kåren och har ställt åklagare mot åklagare i en exempellös uppgörelse.

Denna åklagarnas tvekamp inleddes med att Hannes Råstams första del i dokumentären om Sture Bergwall sändes på bästa sändningstid i Sveriges Television i december 2008. Programmet slog ned som en bomb i åklagarvärlden.

– Det är klart att jag blev väldigt bekymrad. Det innehöll ju graverande uppgifter om utredningarnas brister, säger till exempel vice chefsåklagare Bengt Landahl, en i Björn Ericsons grupp vid Riksenheten för polismål.

Formellt inleddes processen genom att en polisanmälan lämnades in mot Christer van der Kwast och den ansvariga polisen Seppo Penttinen om grovt tjänstefel. Ärendet hamnade då på riksåklagarens bord – landets högsta åklagare och chef för åklagarmyndigheten.

Efter att riksåklagaren kommit fram till att de eventuella brotten var preskriberade eller tidigare avgjorda av justitiekanslern, skickade man vidare frågan om resningsförfarande till Riksenheten för polismål i Malmö. Där samlade Björn Ericson en särskild grupp som skulle ta ställning till frågan om resning för var och en av domarna mot Sture Bergwall.

Resning är den mycket begränsade möjlighet som finns att angripa en dom som har vunnit laga kraft. Det beviljas enbart i de fall när det finns nya bevis eller omständigheter och innebär att den gamla domen upphävs, en ny åklagare bedömer utredningsmaterialet och det kan bli en ny rättegång. Resning kan ske på begäran av den dömde eller av åklagare.

Parallellt med Björn Ericsons grupp började Sture Bergwall och hans advokat Thomas Olsson också att förbereda resningsansökningar, i april 2009 lämnade de in den första.

Att de ägnade sig åt samma sak hade ingen större betydelse för åklagarna – de var ändå tvungna att gå igenom varje fall och lämna yttrande till domstol. I Björn Ericsons uppdrag låg också att gå igenom hur polis och åklagare genomfört utredningarna, det som ledde till rapporten som publicerades i juni.

Under tiden har resningsprocessen fortsatt. I dagsläget befinner sig Sture Bergwall en handfull beslut ifrån att vara frikänd ifrån samtliga åtta mord som han har dömts för.

Händelser i Quickfallet har gett upphov till en hätsk debatt inom åklagarkåren.

I en sändning i Sveriges Radio förra veckan deltog presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som under 2004 till 2008 var riksåklagare och van der Kwasts högste chef. Nu hade han beviljat ett av fallen resning.

– Vår bedömning var att tingsrätten inte riktigt hade fått en fullständig bild av bevisläget. Om [vissa uppgifter] hade redovisats under förhandlingen hade bevisläget varit lite annorlunda.

Christer van der Kwast själv har hela tiden vidhållit samma ståndpunkt, att hans utredningar skett helt i enlighet med reglerna, att Bergwall är skyldig till de mord han dömdes för och att det är den nuvarande processen som är full av felaktigheter.

– Jag har haft allvarliga invändningar mot åklagarsidans sätt att hantera resningsfrågorna. Man undviker att göra en ny prövning och missar också ursprungliga fakta som domstolarna dömde på. Det innebär också att hovrätterna har fattat beslut på oriktiga grunder. Resningsbesluten är tunna som vatten, sa han till Svenska Dagbladet i början av augusti.

Quickfallet kastar ljus på åklagarskrået. Vad gör de? Vilka är de? 900 personer spridda över landets 39 åklagarkammare som för det mesta lever en ganska undanskymd tillvaro. Den typiska åklagaren är kvinna, i yngre medelåldern, med svensk bakgrund. Den kvinnliga andelen har ökat stadigt genom åren och är nu uppe i 56 procent. Medelåldern är 44 år och männen tappar kraftigt ju yngre de är. Över 50 år är männen i majoritet, under 40 år är kvinnorna mer än dubbelt så många som männen. 8 procent av åklagarna är utrikes födda eller har föräldrar som båda föddes utomlands.

Den som vill bli åklagare ska ha juristexamen, fullgjord tingstjänstgöring och svenskt medborgarskap. Med en lön på

30 000 – 40 000 kronor i månaden, hög arbetsbelastning och måttlig status har åklagarmyndigheterna inte lätt att locka de skarpaste hjärnorna. De duktigaste tingsnotarierna brukar spås en framtid inom domstol och de vinningslystna dras till affärsjuridiken.

Väl inne på åklagarbanan är vägen i alla fall klart utstakad – från åklagaraspirant till assistentåklagare till kammaråklagare till specialiståklagare till chefsåklagare. Numera finns även stora möjligheter att specialisera sig på olika områden – från ekobrott eller miljömål till internationella mål.

Åklagaren ska leda brottsutredningen och föra statens talan i rättegången. Åklagarna ska också utreda brott och fatta beslut om åtal när de bedömer att det finns bevis för att brott har begåtts och vem som begått det. De leder förundersökningen med hjälp av polisens utredare men står ensamma när viktiga beslut ska fattas. I rättsstatens begynnelse bedrev domstolarna inkvisitoriska rättegångar, vilket innebar att domarna hade en utredande roll med målet att bevisa skuld. I det moderna, svenska systemet har åklagaren fått rollen att utreda och driva brottsmål. De nordiska länderna har liknande system, men i vissa europeiska länder ser det helt annorlunda ut. Där finns särskilda förundersökningsdomare för att tydligare separera den utredande och anklagande rollen.

En åklagare måste dessutom skilja på den utredande och drivande rollen i rättsprocessen. Centralt under utredningen för åklagarens arbete är den så kallade objektivitetsplikten, det vill säga att åklagaren måste förhålla sig helt neutral och även utreda sådant som talar till den misstänktes fördel. Men när fallet går till domstol upphör den skyldigheten att gälla. Då ska målet vinnas. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet:

– Det kan tyckas vara märkligt att åklagarna ska vara neutrala hela vägen fram till rättegången – och sedan pang bom inta statens anklagande roll. Men så ser systemet ut, säger han.

Objektivitetsplikten är central i Quick-fallet. För medan åklagaren ska förhålla sig neutral och även utreda sådant som talar till den misstänktes fördel, anklagas Christer van der Kwast av sina åklagarkolleger för att ha undanhållit uppgifter som talade emot Sture Bergwalls erkännanden och berättelser.

– Det är inte sant. Den som närvarade under förhandlingarna vet att vi redogjorde för detta i dagar, sa Christer van der Kwast i Sveriges Radio förra veckan.

Christer van der Kwast har sagt att han hade mycket god statistik med fällande domar innan han började med korruptionsbrott i början av 2000-talet. Som för alla andra åklagare var det viktigt för honom att vinna sina mål. De ska både vara objektiva och vinna sina mål. Samtidigt. När pressen uppifrån är hård – i början av 2000-talet förde riksåklagaren till och med en tio-i-topp-lista över landets mest »effektiva« åklagarkammare – finns det anledning att misstänka att åklagarnas inre vinnarskallar tar över.

– Jag har stor förståelse för svårigheten i att både driva ett mål och hålla tillbaka tyglarna. Åklagare ska både arbeta mot ett mål och försöka se alla sidor. Då är det högst möjligt att man vill ha framgång och komma framåt. Det är mänskligt, säger Petter Asp, professor i straffrätt vid Stockholms universitet.

Mårten Schultz håller med:

– Psykologiskt sett vill man ju vinna. Om det framkommer uppgifter om felaktigheter kan det hända att man omedvetet undertrycker dem, säger han.

Det är ännu inte klarlagt exakt vilka fel som begicks under Quick-utredningen. Den enda juridiska utredning som gjorts i sak hittills är justitiekansler Göran Lambertz utredning från 2006 som kom fram till att allvarliga fel inte begåtts. Oaktat Björn Ericsons hårda ord om utredningens brister så utgjorde den rapporten inte någon rättslig granskning med särskild juridisk status.

Det är inte heller möjligt att säga generellt hur många medvetna eller omedvetna fel som begås inom åklagarväsendet, eller hur ofta åklagare klandras eller anmäls av privatpersoner eller andra jurister, eftersom det saknas samordnad statistik.

Hela Quick-fallet med alla dess förgreningar upp i åklagarmyndighetens hierarkier visar i vart fall två saker. Åklagarna är mäktiga. Åklagarna är ensamma. Ingen har pekat på systemfel, men förre riksåklagaren Fredrik Wersäll har försiktigt uttryckt att man i stora utredningar som pågår under lång tid bör fundera över hur man får in färska ögon.

Om Sture Bergwall frias från samtliga mord han dömts för, vad återstår då? Jo, en dom på ett grovt rån som han begick 1990 och dömdes till sluten psykiatrisk vård för 1991. Sedan dess har han halvårsvis fått sitt fall bedömt av förvaltningsrätten i Falun som har att avgöra om han ska stanna på Säter, övergå till öppen vård eller släppas fri. I vilken mån resningsförfarandet kommer att leda till att Sture Bergwall släpps på fri fot är en öppen fråga.

– Vi bedömer om en person riskerar att återfalla i brott av allvarligt slag eller inte. Men den bedömningen gör vi utifrån diagnos och andra journaluppgifter som är sekretessbelagda, säger Säters verksamhetschef Ulf Cristoffersson.

 

Fakta| Sture Bergwalls väg mot frikännanden

Så långt har omprövningen av domarna kommit.  

Klicka på bilden för en större version.

 

 

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

2 comments

  • Cecilia skriver:

    Statusen i åklagaryrket har sjunkit kraftigt, och det har tagit mycket få år att åstadkomma detta. Hög arbetsbelastning som ständigt ökar, begränsade resurser, och effektivitetskrav som prioriterar höftskjutna beslut. Detta skapar icke-tänkande åklagare – Som att arbeta vid löpande bandet.

  • Ludvig skriver:

    För bövelen, finns det verkligen bara en enda akademisk jurist i hela Sverige som svenska journalister klarar av att ringa? Vad har en civilrättsprofessor att tillföra en artikel om svenskt åklagarväsende?

    För övrigt har nog skribentparet fått en hel del om bakfoten när det gäller statushierarkierna inom rättsväsendet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*