När Kristersson lämnar börjar striden om M

Historien har som bekant en tendens att upprepa sig. Skräckscenariot för Moderaterna när valdagen kryper närmare, och opinionssiffrorna inte lyfter, är ett resultat i nivå med Bo Lundgrens katastrofval på 15,3 procent 2002. När desperationen sprider sig hamnar partiledaren i fokus. Ulf Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra möttes först av anonyma avgångskrav när hon efter stor tvekan öppnade för samarbete med SD i januari 2017. Under våren förbyttes det i öppna krav. När det växte till orkanstyrka ett par månader senare tvingades hon ge slaget förlorat.

– Hon insåg att en stor del av partiet inte backade upp henne, säger Lars-Ingvar Ljungman, mångårig ordförande i Moderaterna i Skåne och ordförande i valberedningen både 2014 och 2017 när efterträdare till först Fredrik Reinfeldt och några år senare Anna Kinberg Batra skulle utses.

Nu riskerar Ulf Kristersson drabbas av samma öde som Kinberg Batra. Ett skäl är självklart opinionssiffrorna. Ett annat är ett jäsande internt missnöje med statsministern personligen. ”Det finns ett växande tryck på en exit”, säger en anonym moderat företrädare till Expressen.

Under mandatperioden har M varit upptaget med att regera landet. Interna motsättningar har lagts åt sidan och partiet har slutit upp bakom statsministern. Men när regeringsmakten nu ser ut att gå förlorad bubblar den undertryckta kritiken mot Kristersson upp till ytan. Haveriet med barndomskompisen Henrik Landerholm, som tvingades lämna posten som nationell säkerhetsrådgivare efter pinsamt slarvande med hemliga papper, är inte glömt. Turerna kring hustrun Birgitta Eds stiftelse Fållökna med volontärarbete på en herrgård i Sörmland i utbyte mot ”ett bra nätverk” stänker också på Kristersson.

Kravet på att bygga ett hönshus vid statsministerns landställe på Harpsund och dyr inredning i Sagerska palatset har inte heller stärkt Kristerssons aktier. Det tyder på dåligt omdöme och har gett oppositionen med S i spetsen chansen att tala om ”en fiffelkultur”. Och politiskt verkar uppgörelsen med Jimmie Åkesson om att dela ut tunga ministerposter till SD om Tidöpartierna vinner valet vara ett sänke i opinionsmätningarna. Timingen bakom det beskedet kan ifrågasättas. Ansvaret faller på Kristersson.

Den stora skillnaden mot när Anna Kinberg Batra tvingades bort är att Ulf Kristersson är sittande statsminister och att valdagen närmar sig med stormsteg. Att försöka avsätta partiledaren i det skedet är inte att tänka på. Frågan är mer vad som händer efter valet. Gör Moderaterna ett dåligt val kommer Kristersson inte att ha mycket att sätta emot. Redan som det är slipas knivarna.

För egen del riskerar han ett tredje val av tre som partiledare med fallande väljarstöd. Under hans första val 2018 backade partiet till 19,8 procent (-3,5). Och 2022 sjönk stödet ytterligare till 19,1 procent. I dag finns inte mycket som tyder på att M kan nå upp till den nivån den i september. Valberedningens förre ordförande Lars-Ingvar Ljungman pekar på likheterna mellan processerna vid Moderaternas tidigare partiledarskiften efter Reinfeldt och Kinberg Batra. De interna förväntningarna i partiet var att det skulle gå undan.

– Det som var kännetecknande i båda fallen, och väl alltid är det i alla partiledarprocesser, är att det finns en brådska. När det väl händer att någon avgår vill alla att det ska gå så fort som möjligt att utse en ny person i ledningen. Ingen vill leva med en situation där det är oklart vem som styr partiet, säger Ljungman.

Vid valet 2014 meddelade Fredrik Reinfeldt att han skulle avgå både som statsminister och partiledare redan under valnatten. Enligt Lars-Ingvar Ljungman ”uppstod en sorts vakuum”. Reinfeldt hade lett partiet under ett drygt decennium och varit statsminister i åtta år. Valberedningen fick skrida till verket utan dröjsmål.

Det fanns några mer naturliga kandidater än andra. Anna Kinberg Batra var en av de som var aktuella, men jag skulle inte säga att hon var självskriven redan från början.

När Kinberg Batra sedan själv kastade in handduken väntade Ulf Kristersson på sin chans i kulisserna.

– Det första valberedningen gjorde var att spika någon form av tidsplan för hur processen skulle gå till. Även om tiden är knapp finns det en medlemsdemokrati där man hör av sig till föreningar och kretsar för att få in deras synpunkter.

Hur många kandidater fanns det den gången?

– En handfull med någon form av gradering, man vill inte utesluta någon på en gång heller.

Vad kommer att hända när Ulf Kristersson avgår?

– Jag tror att det blir ganska snarlikt som när Fredrik Reinfeldt avgick. Det finns en dynamik i den här processen, alla vill att det ska ta slut kvickt.  

Både när Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra avgick kretsade det i olika avseenden kring Moderaternas komplicerade förhållande till Sverigedemokraterna. Reinfeldt ville inte regera med stöd av SD. Kinberg Batra föll på internt motstånd när hon orienterade sig i den riktningen. Även under Ulf Kristerssons snart nio år som partiledare har förhållandet till SD varit en röd tråd. Efter valet 2018 var han beredd att bli statsminister med stöd av SD – alltså det som i en mildare version fällde Kinberg Batra. Fyra år senare blev det verklighet när Tidöpartierna tog över makten. Blir det mot förmodan en fortsättning kommer SD in i nästa regering. I annat fall får M börja leta efter en ny partiledare.

Någon självskriven efterträdare finns i dagsläget inte inom synhåll. Det öppnar i sin tur för en hård kamp om makten över partiet. Moderaterna har en lång historia av uppslitande inre stridigheter som kan väckas till liv igen när partiledarposten står på spel. De hetaste kandidaterna återfinns dock bland dem som i dag är ministrar i kombination med att de har plats i partistyrelsen. Dessa är:

• Elisabeth Svantesson, vice partiordförande och tvåa i partihierarkin, ekonomisk-politisk talesperson i opposition och finansminister under regeringstiden.

• Gunnar Strömmer, justitieminister och ett av regeringens mest profilerade och produktiva statsråd. Tvingades dock nyligen backa från att sätta 13-åringar i fängelse.

• Maria Malmer Stenergard, före detta migrationsminister, numera utrikesminister. Fick lite av ett genombrott på UD och har stärkt sin ställning internt i partiet.

• Johan Forssell, migrationsminister och ordförande för Moderaterna i Stockholms stad. Har dock fått klä skott för det hårt kritiserade förslaget om tonårsutvisningar.

• Karin Enström, partisekreterare efter valet 2022, innan dess bland annat försvarsminister i Alliansregeringen. En trotjänare med sju mandatperioder – 28 år – som riksdagsledamot.

• Benjamin Dousa, biståndsminister, tidigare ordförande i ungdomsförbundet MUF. Syns, hörs och räds inte konfrontationer. Ett starkt kort om partiet satsar på ett generationsskifte i ledningen.

Urvalet är som synes begränsat. Något överraskande namn har inte uppenbarat sig än så länge.

– Det finns ingen riktig outsider, det står mellan ett halvdussin välbekanta personer i partitoppen. Gör en bruttolista på de tyngsta ministrarna så hittar du rätt namn där, säger en partikälla.

Om historien upprepar sig vet vi däremot redan nu vem som efterträder Ulf Kristersson när hans tid är ute. De tre senaste partiledarskiftena har följt ett bestämt mönster och slutat på samma sätt. Fredrik Reinfeldt var partiets ekonomisk-politiske talesperson när han tog över efter Bo Lundgren 2003. Anna Kinberg Batra kom från samma uppdrag när hon valdes till ordförande efter Reinfeldt 2015. Och när hon avgick 2017 föll valet på Ulf Kristersson, ekonomisk-politisk talesperson. Den som står på tur om historien går igen även denna gång är Elisabeth Svantesson.

Saila Quicklund, riksdagsledamot från Jämtland, är vice ordförande i Moderaternas valberedning. Hon är försiktig i sina kommentarer om vad som väntar efter Kristersson.

– Vi jobbar för fullt för en valseger och för att fortsätta regera. Det är vår målbild.

Har valberedningen diskuterat vad ni ska göra om det inte blir så?

– Skulle det mot förmodan hända är det inget vi lägger energi på nu.

Vem som än går segrande ur partiledarstriden kommer Ulf Kristerssons efterträdare att ha en lång väg att vandra för att återta statsministerposten efter en valförlust.

***

Läs även: Johan Hakelius: Betraktelser i Almedalen – Rikt, rimligt, rättvist

Läs även: Kristersson satsar på att locka över Centern vid en valförlust