Idrottsprinsen ombytt och klar
Officiellt hette det »Idrottens dag i Hagaparken«, ett stort prova-på-evenemang med mer än 30 idrotter representerade och över 500 barn anmälda till ett knattelopp. Solen sken när de sprang i kapp i söndags, men vissa idrottsledare muttrade om att allt bara var en kunglig 40-årspresent. Kronprinsparets bostad tronade i bakgrunden, prins Daniel var på plats. Prinsen vars namn prydde knatteloppet. Prinsen som tagit initiativ till hela dagen och fått alla andra att skapa den.
Det brukar ibland sägas att svensk idrottsrörelses historia är dess konungars och överstars, men frågan är om inte prinsarna har betytt mest och förknippats starkast med Sveriges nu största folkrörelse. Det är de som verkligen engagerat sig för fysisk fostran, idrottsliga lekar och svenska idrottsframgångar. De har funnits i kulisserna, längst fram vid inmarscher och på årsmöten, ofta i uniformer – militära under första delen av 1900-talet, blågula träningsoveraller under den senare delen – och hetat Gustaf, Gustaf Adolf och Bertil.
Men blåblodiga namn och officersgrader i all ära: ingen prins har haft bättre förutsättningar för att bli idrottens kungliga fanbärare än en tjänstemannason från Ockelbo.
När kvällstidningarna skulle ge sina läsare berättelsen om Olof Daniel Westling, mannen som uppenbarligen var mer än bara god vän med kronprinsessan Victoria, fylldes spalterna med bollar, puckar och skivstänger. Han spelade golf. Han åkte skidor. Han var enligt barndomskamraterna »en riktig idrottskille«. Någon internatskola i Värmlands skogar hade han inte gått, men väl fritidsledarlinjen, med idrottsinriktning, på Gymnastikförbundets folkhögskola Lillsved. Och det var ju på gymmet, där han arbetade som personlig tränare, som han och kronprinsessan hade lärt känna varandra.
Samma dag som Daniel Westling och kronprinsessan blev »Victoria & Daniel«, och relationen tränare-adept avslutades, gömdes dock allt som hade med Daniel Westlings liv som träningsinstruktör och idrottsman undan. En prins av riket, särskilt en som en dag ska ikläda sig rollen som statschefens äkta hälft, bär inte truckerkeps och bekväma träningskläder. Han kan inte ägna sig åt träning på heltid eller ha det som försörjning.
»Daniel Westling byter gymmet mot prinsskolan« var rubriken på en artikel i Expressen i februari 2010. Hovreportern Johan T Lindwall berättade att kronprinsessans fästman »gav upp hela sin karriär och yrkesliv samma dag som han förlovade sig med kronprinsessan Victoria«. Gymverksamheten blev ett minne blott. Med hovets och inhyrda pr-konsulters hjälp förvandlades Daniel Westling till en kostymklädd representant för kungahuset.
Denna klädsel var förstås helt korrekt en söndag i maj i år, när prinsen, som skjutsats direkt från svägerskan Madeleines lysning, satte sig bredvid statsminister Fredrik Reinfeldt på vip-läktaren i Globen. Prinsens uppdrag: representera kungahuset vid VM-finalen i ishockey och dela ut medaljerna.
Detta VM blev förvisso ett ekonomiskt fiasko, men Tre Kronor tog hem guldet och ingen verkade gladare än mästerskapens officielle beskyddare, prins Daniel. Reprisbilderna i tv på hans high-five med statsministern visades in absurdum och varje spelare fick motta kungliga gratulationer. Dagen efter VM-finalen var prinsen, kronprinsessan och kungaparet värdar för en mottagning för de nyblivna världsmästarna. Om inte klädseln hade avslöjat honom hade det varit lätt att tro att han var en del av lagledningen.
Drygt tre år efter att Daniels Westlings dagar som gymägare definitivt tagit slut stod en ny idrottsprins på slottet. Accepterad av både folket och svärfar, upptränad av pr-byrån JKL och på jakt efter marknadsandelar i den representationsbransch som svenska kungligheter verkar i. Kampanjen för att återupprätta idrottsprofilen håller nu på att nå sin kulmen. Och finns det något bättre sätt att kombinera idrott, entreprenörskap och representation än genom att arrangera en egen idrottsdag, i sin egen kungliga park? Enligt Patrik Wigelius, marknadschef på Riksidrottsförbundet, som tidigt tog på sig att samordna aktiviteterna på prins Daniels idrottsdag, kan det mycket väl bli » ett återkommande evenemang«. Det saknas dock inte lopp, matcher och mästerskap för kungahusets färskaste prins att synas på. Bara det senaste året har prins Daniel varit beskyddare för ishockey-VM i Globen och EM i fotboll, besökt friidrotts-VM i Moskva och övervakat invigningen av fotbollens nya nationalarena i Solna. Ingen kunglighet har ägnat så mycket tid åt att delta vid idrottsrelaterade evenemang som kronprinsessans make, och om de boende i Falun undrar varför det kungliga hovstallets bilar dyker upp i kommunen så finns det en enkel förklaring. Prins Daniel sitter med i organisationskommittén för skid-VM i Falun 2015, där han arbetar tillsammans med tunga näringslivsföreträdare som Marcus Wallenberg och Gunnar Brock.
Guldglans. När Abeba Aregawi firade sitt VM-guld på 1 500 meter under friidrotts-VM i Moskva i somras var prins Daniel på plats. Foto: Scanpix
Det är inte det enda sammanhang där prinsen får ägna sig åt styrelsearbete och träffa det svenska näringslivets toppskikt. I februari 2011 skapades insamlingsstiftelsen »En frisk generation«. Stiftare var Kenneth Bengtsson, dåvarande styrelseordförande för Svenskt Näringsliv, Mekonomens koncernchef Håkan Lundstedt och professor Claude Marcus vid Karolinska Institutet. Även Riksidrottsförbundet och Friluftsfrämjandet engagerades, precis som LO.
På det stiftelseförordnande som lämnats in – där det slås fast att stiftelsen ska arbeta för att »utveckla och offentliggöra arbetsmetoder för aktivering av utsatta barnfamiljer i såväl fysiskt som socialt avseende« – har såväl Kenneth Bengtsson som Karin Mattsson Weijber (ordförande för Riksidrottsförbundet) och dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin satt sina namn. Arbetsgivare, arbetstagare och lite folkrörelse på det. Blågulare kan det inte bli, särskilt inte med tanke på att stiftelsen står under prins Daniels beskydd.
Prins Daniel har aktivt deltagit i stiftelsens styrelsearbete och undan för undan har hans roll blivit mer utåtriktad. Beskyddarskapet är officiellt – inte enligt hovets hemsida, men väl enligt stiftelsens – och styrelsemöten sker nu på Slottet.
Nu på söndag firar kung Carl Gustaf 40 år på tronen. En present till honom får tydligen kosta ett par miljoner – riksdagens konsert till statschefens ära går loss på 1,3 miljoner, Stockholms stad spenderar mer än det dubbla på en ordentlig fest – men vad får en 40-årspresent till en idrottsprins kosta?
– 35 olika idrotter, via föreningar och specialidrottsförbund, har arbetat med »Idrottens dag i Hagaparken« och vi på Riksidrottsförbundet tog på oss en samordnarroll. Att låta barn och ungdomar testa olika grenar och få upp ögonen för idrott ligger ju helt i vårt uppdrag. Någon större kostnad tycker jag inte att man kan tala om. Solna kommun och Hagastaden, samt ett antal samarbetspartners, står för det mesta, förklarar Patrik Wigelius.
– Och initiativet kom från prins Daniel och hovet. Han är ju som bekant väldigt idrottsintresserad och det här finns på hans agenda.
Det initiativet förvånar Jan Lindroth, professor emeritus i historia vid Stockholms universitet och nestorn bland Sveriges idrottshistoriker.
– Kungligheterna har sedan Gustaf V:s tid som kronprins varit väldigt engagerade inom idrotten, men det är lite uppseendeväckande att kungahuset tar den här typen av initiativ. Det brukar vanligtvis vara så att det är idrotten som kommer till hovet, inte tvärtom.
När idrottsrörelsen dykt upp har det svenska kungahuset oftast gett sin välsignelse, tagit på sig beskyddarskap eller accepterat ordförandeposter. När idrottsrörelsens centralorganisationer, Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (1897) och Riksidrottsförbundet (1903), grundades var prinsarna involverade. Kronprins Gustaf (sedermera Gustaf V) och arvprins Gustaf Adolf (senare Gustav VI Adolf) svingade ordförandeklubborna i respektive organisation. Den senare efterträddes som ordförande för Riksidrottsförbundet av sonen Gustaf Adolf, och när denne förolyckades 1947 fick den yngre brodern Bertil axla manteln.
– De skänkte legitimitet åt organisationerna och åt idrotten som företeelse. Man ska komma ihåg att idrotten var starkt ifrågasatt från många håll och var inte i närheten av den status den har i dag, säger Jan Lindroth.
Ifrågasatt monark. Carl XVI Gustaf firar 40 år på tronen samma dag som prinsen fyller 40 år. I samband med jubileet har debatten om när kungen ska kliva av fått nytt liv.
Som monark har Carl Gustaf i alla år haft Silvia vid sin sida. Hans naturintresse har kompletterats med hennes engagemang för barns rättigheter. I framtiden, när Victoria tagit över som statschef, kommer hon att ha en idrottsprofilerad make. Helt betydelselöst är det nog inte. Om Stockholm ska försöka bli OS-stad 2022 lär prins Daniel garanterat få en roll i spelet. Han kommer dock aldrig att få inviga några spel. Ett OS ska invigas av statschefen, och 2022 kan det vara Victoria som innehar den positionen; europeiska vanor når Sverige efter ett tag, och det gäller kanske även seden att monarker abdikerar till förmån för yngre generationer.
Men kanske kommer det att vara prins Daniel, likt dåvarande kronprins Gustaf Adolf i början av 1900-talet, som hjälpt till att få ett OS till Stockholm? Sin hustrus tremänning, den danske IOK-ledamoten kronprins Frederik av Danmark, borde han väl kunna övertala. Idrottsprinsar emellan.
Bakgrund | För idrotten – i tiden
Prins Gustaf (senare Gustaf V)
Var som kronprins 1897 med vid bildandet av Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (då Sveriges Allmänna Idrottsförbund), den första centralorganisationen i svensk idrott. Blev känd för sitt stora tennisintresse.
Prins Gustaf Adolf (senare Gustaf VI Adolf)
Anses tillsammans med sin far, Gustaf V, ha spelat en väldigt viktig roll för genomförandet av olympiska spelen i Stockholm 1912. Var Riksidrottsförbundets första ordförande och hade den posten i 30 år (1903–1933). Han var också Sveriges Olympiska Kommittés första ordförande från bildandet 1913 och 20 år framåt.
Prins Gustaf Adolf
Var ordförande för Riks-idrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté. Den kunglighet som haft de största idrottsframgångarna med OS-deltagande i hästhoppning 1936 och ett flertal SM-guld, både individuellt och i lag, i fäktning.
Prins Bertil
»Idrottsprinsen« med hela svenska folket hade en särskild förkärlek för motorsport. Tog över som ordförande för både Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté efter brodern prins Gustaf Adolf.
