plast2

Konstgjord kamp

Är det verkligen nödvändigt att utrota alla hemmets kemikalier? Det beror på vem man frågar.

För snart två år sedan föddes Alicia, och hennes pappa, den 40-årige varumärkesstrategen Magnus Kähler, var utom sig av lycka. Men likt många nyblivna förstagångsföräldrar var han också orolig. Framför allt bekymrade han sig för den miljö Alicia skulle växa upp i. Halvvägs in i graviditeten hade nämligen Magnus Kähler snubblat över en artikel om hur giftiga kemikalier kunde skada fostret. Han blev upprörd. Varför hade inte mödravårdscentralen informerat honom om detta?

Så när Alicia var några månader gammal, och hennes pappa skulle köpa en badanka till sin dotter, läste han först noga på förpackningen. Där stod: ftalatfri. Så bra, tänkte Magnus Kähler som visste att ftalater, en slags kemikalie som gör plasten mjuk, kan påverka hormonerna i kroppen.

Ett par veckor senare läste han en ny artikel. Där stod att man bör undvika helt att ge mjuka plastleksaker till sina barn, eftersom riskbedömningen kring ftalatsubstitut är oklar.

– Jag som så gärna ville göra rätt val, hade ändå gjort så fel. Jag kände mig otrygg och insåg att jag som förälder inte kunde utgå från att det som säljs i en vanlig leksaksbutik är bra för mitt barn.

Badankan blev droppen för Magnus Kähler. Efter felköpet intensifierade han sitt faktainsamlande. Han började läsa böcker om plast, skummade forskningsrapporter och frågade företag vad deras produkter innehåller förutom det som står på förpackningen.

Det idoga efterforskningsarbetet har gett avtryck i familjens hem, en liten tvåa i närförorten Hammarbyhöjden i Stockholm. Alicia har inga leksaker i plast, gosedjuren är av ekologisk bomull och hennes lakan och kläder likaså. Sängmadrassen är gjord av naturgummi och tallrikarna och besticken som barnet äter med är gjorda av bambu och rostfritt stål.

– I början fick vi mycket plastleksaker från bekanta. Men med tiden har vi blivit bättre på att tacka nej, säger Magnus.

Magnus Kähler är inte ensam om att oroa sig för hur hans barn påverkas av kemikalier. De senaste åren har flera böcker publicerats i ämnet, »Den onda badankan«, »Den flamsäkra katten«, »Handla rätt för en giftfri barndom« och »Makt, plast, gift och våra barn« för att nämna några exempel. Därtill har det skrivits hundratals artiklar om de farliga kemikalierna som finns i våra hem.

Även organisationer har uppmärksammat frågan. Exempelvis startade Naturskyddsföreningen förra året ett samarbete med bloggande småbarnsföräldrar. Bloggarna har låtit analysera damm från barnens sovrum för att »ta reda på vad som gömmer sig i luddet under sängen«.

Bloggaren Underbara Clara, som driver en av Sveriges mest lästa bloggar, skrev under rubriken »Årets viktigaste blogginlägg«: »Självklart ville jag skicka in mitt damm – även om det kändes ruskigt läskigt att få resultatet. Hur mycket gifter har Bertil egentligen i sin barnkammare? Den plats på jorden som ska vara hans tryggaste. Och vilken skuld har jag i det?«

Så hur farligt är då dammet? Det beror på vem man frågar.

2011 publicerade Naturskyddsföreningen rapporten »Home sweet home? – gifter under sängen«. Med hjälp av samarbetsorganisationer i tolv länder samlades damm från sovrum ihop och skickades till Sverige för att analyseras.

Uppskattningar över hur mycket damm barn oavsiktligt får i sig varje dag beräknas ligga på 20–200 milligram per dag. Naturskyddsföreningen valde att använda det högsta värdet – 200 milligram – i sina beräkningar, med argumentet att man i riskbedömningen ville ta hänsyn till de allra känsligaste individerna. Dessutom utgick man från att 100 procent av kemikalierna i dammet tas upp av kroppen – »en förenkling av verkligheten, men samtidigt en säkerhetsfaktor i beräkningen«. Till sist tog man till ytterligare en säkerhetsåtgärd eftersom »Naturskyddsföreningen är tveksam till hur riskvärdena sätts«: Man sänkte gränsen för riskindex – alltså gränsen för när det inte föreligger någon känd påtaglig risk för människors hälsa – från 1 till 0,8.

Vad kom man då fram till? Det visade sig att dammet från samtliga länder låg under gränsvärdet. Det svenska dammet innehöll inte ens en promille av den mängd kemikalier som skulle behövas för att uppnå gränsvärdet. Barn skulle alltså behöva äta kilovis med damm för att få i sig kemikalier på en hälsoskadlig nivå. Inte heller de bloggande småbarnsmammorna visade sig ha några halter av kemikalier att tala om i barnens sovrum.

Ändå rekommenderar Naturskyddsföreningen på sin hemsida att man ska dammsuga och våttorka golven en eller flera gånger i veckan, just på grund av det giftiga dammet.

– Det stämmer att gifterna vi hittade låg under gränsvärdena. Men vi fann också hormonstörande ämnen och de kan vara farliga även i väldigt små mängder, säger Ulrika Dahl, avdelningschef för miljögifter på Naturskyddsföreningen.

Ulrika Dahl har inte fel när hon säger att hormonstörande ämnen kan vara farliga i låga doser. Men några bevis för att hon har rätt finns inte heller.

Det finns nämligen inga gränsvärden för hormonstörande ämnen eftersom forskarna inte vet vid vilken dos ämnena kan vara farliga. Faktum är att man överlag inte vet särskilt mycket om kemikaliernas skadeverkningar.

– Vi vet att vissa typer av sjukdomar ökar, där vi inte kan förklara ökningen med till exempel genetiska faktorer eller ökande ålder. Alltså tror vi att ökningarna beror på något i vår miljö, säger Christina Rudén.

Forskare har sett vad kemikalier kan ha för effekter i labbförsök på råttor och möss. På så vis kan man anta att kemikalier ligger bakom ökningen av vissa sjukdomar.Det handlar alltså än så länge om indicier.

plast2

Kemikalieinspektionen är den myndighet i Sverige som ansvarar för bedömningen och utvärderingen av kemikalier. Numera styrs myndighetens arbete av det EU-samarbete som startade 2007. Då inrättade den europeiska kemikaliemyndigheten ECHA. Samtidigt sjösattes nya regler för registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier, kallat Reach. Tanken är att företagen själva ska registrera information om de kemikalier som man säljer inom EU. För en del ämnen krävs även en riskbedömning där företagen måste visa att de kemiska ämnen som de använder inte är farliga för människor eller miljön. De cirka 30 000 kemiska ämnen som finns på den europeiska marknaden ska vara registrerade till år 2018.

De allra flesta av dessa kemikalier vet vi än så länge väldigt lite om.

– Det är inte så att vi tror att alla kemikalier är farliga. Men många är testade så dåligt, att om de vore farliga så skulle vi inte veta om det ändå. Till exempel krävs inga tester för att identifiera hormonstörande kemikalier i dagsläget, säger Christina Rudén.

Andra ämnen är väl undersökta. Men det betyder inte att forskningen är entydig. Ett känt exempel är bisfenol A, som finns i bland annat plastförpackningar, tryckfärger och kopieringspapper. I januari, efter att ha gått igenom 450 forskningsrapporter, kom den europeiska kemikaliemyndigheten fram till att den dagliga dos bisfenol A vi får i oss inte är skadlig för hälsan. Men långt ifrån alla forskare menar att beslutet var rätt.

En annan omdiskuterad aspekt är den så kallade cocktaileffekten. Forskarna tittar främst på hur vi påverkas av ett enskilt ämne, trots att vi aldrig utsätts för en kemikalie åt gången. Man kan tänka sig att kroppen påverkas mer än summan av effekterna från de enskilda ämnena. Men det behöver inte vara så. Tar man till exempel en för stor dos Panodil, riskerar man leversvikt. Men tar man en lagom dos Panodil och en lagom dos Ipren, så riskerar man inte leversvikt. En stor mängd olika kemikalier i låga doser behöver alltså inte vara farligt.

Just oklarheten kring kemikaliernas farlighet har fått läkaren Cecilia Chrapkowska, en av skribenterna bakom bloggen Barnakuten, att reagera. Hon är kritisk till informationen som riktar sig till småbarnsföräldrar och tar skriften »Kemikalier i barns vardag« från Kemikalieinspektionen som exempel. På en sida varnar myndigheten för nya bokhyllor och tapeter kan släppa ifrån sig farliga ämnen, på en annan sida skriver myndigheten om faran om ett barn får i sig kaustiksoda.

Problemet är, menar Cecilia Chrapkowska, att det inte framgår särskilt tydligt vad som är mycket farligt, lite farligt eller bara kanske farligt.

– Kaustiksoda ger frätskador i strupen. Men ingen har bevisat att barn blir friskare eller lyckligare av att man våttorkar under deras sängar.

Hon tycker inte det är fel i sig att köpa en nappflaska i glas i stället för i plast. Samtidigt ser hon risker med att böcker och rapporter om farliga kemikalier tar energi från något annat.

– Risken är att föräldrar ägnar helgen åt att rensa sitt hem från plast i stället för att göra roliga saker med sina barn.

Småbarnspappan Magnus Kähler anser att alla borde plastbanta sina hem för att skapa en hälsosammare hemmamiljö. Han är övertygad om att giftminimering är en del av det moderna föräldraskapet, vare sig man vill eller inte.

– Jag menar att man som förälder måste ta med det här i beräkningen. Sedan har jag full förståelse för att man vill gå olika långt.

I våras startade han bloggen Kemikaliepappan där han med jämna mellanrum delar med sig av informationen han tagit till sig och ger läsarna råd om hur de ska »giftminimera« sin vardag. Och i oktober gav han sig ut på en föreläsningsturné till 15 städer i landet, där han förmedlar »den viktiga omställningen till det giftfria/giftminimerade, ekologiska, naturliga och medvetna.«

– Mammor, för oftast är det mammor, berättar för mig om hur de upplever sig som jobbiga när de tar upp frågor om kemikalier på dagismöten. Vi som engagerar oss är fortfarande i minoritet. Men jag hoppas och tror att attityden kommer förändras.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

2 comments

  • […] och bisfenol A. Det finns många ämnen i plast som kan vara farliga på olika sätt. Enligt den här artikeln är de enskilda ämnena i olika plaster kanske inte så farliga var och en för sig. Men, vilket […]

  • lg skriver skriver:

    Jag spyr på (miss)bruket av ordet trygg. Livet går inte ut på att vara ”trygg”. Skaffa er lite tjockare skinn och gör något farligt istället.