Jojje Wadenius: ”Musiken är mitt första språk”

Alla människor rymmer motsättningar men kanske bär musiker dem lättare än vi andra. Så tänkte jag en vinterkväll för några månader sedan då jazzklubben Fasching var knökfull.

Så stod också en gitarrhjälte på scenen med ett nytt band. Jojje Wadenius såg ut som den amerikanska stjärna han var. Svartklädd, cool, sanslöst välspelande och dessutom välformulerat självironisk i mellansnacken. Inte alls samme man jag hade sett förra sommaren då han suttit ensam på en liten scen och berättat om sin sorg efter hustruns död. Två människor i en kropp. Eller ännu fler?

Ja, så tänkte jag på Fasching och såg fram mot att få träffa ännu en upplaga av Jojje denna vår. Men så kom dödsbudet. Den evige musikern har faktiskt lagt ned gitarren. Är det ens möjligt?

Första gången vi träffades var på jazzklubben Gyllene Cirkeln där Made in Sweden spelade. Min replik var kort: tack för musiken! Jojje log, mumlade tack och klappade gitarren. På väg hem gick entrédörren igen för snabbt och jag hamnade på akuten med en blodig tumme. Det gjorde inget. Huvudet var fullt av Georg Wadenius musik.

Den historien berättade jag nog aldrig för honom. Det fanns så mycket annat att tala om. Nya skivor, nya ackord. Det dröjde innan Jojje gjorde musik av smärtan.

Livet är mer än bara musik. Titeln på Georg Wadenius skiva från 2025 är både rättvisande och felaktig. Rättvisande – för sångerna handlar om livets svårigheter. Missvisande – för fanns någon svensk artist som förkroppsligade musik var det Georg ”Jojje” Wadenius. En lysande musiker som aldrig gick i musikskola. En diskret person som syntes mer i amerikansk tv än någon annan svensk artist. En ekvilibrist som klagade på sitt eget spel.

Nu sägs han vara död. Men i musikens värld utfärdas inga dödsbevis.

– Musik är något speciellt – det går inte att jämföra med att skriva eller med något annat. Du vet… de där ögonblicken av eufori och lycka när man spelar ihop med någon som inspirerar en eller får idén till en ny låt. Musiken är mitt första språk, den uttrycker saker du inte kan säga i ord.

– Du kan höra en symfoniorkester spela en klang, eller en melodi mot en klang eller melodier mot varandra. Det väcker känslor jag inte har ord för. De sitter så djupt, är så stora – inte bara att man är sur, arg eller glad utan uppfylld av en eufori som i grunden kan vara ledsamhet – men den är underbar!

Medan han talade tittade han ofta på gitarren, som för att kolla om den ville lägga till något. Jojje, som han kallades, talade en högst personlig Stockholmsslang. Med gitarren talade han alla språk. Han spelade barnvisor som vuxna inte kan glömma. Fusionsjazz, rockmusik, blues, folkmusik – allt växte i Jojjes händer. Hans medverkan på en inspelning är en garanti för musikalisk kvalitet.

Det som blev hans sista skiva liknar inte något han tidigare var i närheten av. Dessa sorgens sånger blev till när Jojje Wadenius och hans hustru Brit fick reda på att hon var obotligt sjuk. Ur åren med Brit, sjukdomen, döden och sorgen destillerades Livet är mer än bara musik. Georg Wadenius skrev musiken, poeten Lotta Olsson texterna.

– På något sätt började jag sorgearbetet innan Brit gick bort. Jag och Lotta Olsson har tidigare arbetat ihop. Så blir hennes make sjuk när Brit redan är dålig. Och så kom Lotta och jag att prata med varandra vilket triggade Lotta att börja skriva texter. Arbetet hjälpte mig, ja, tröstade mig. Men när jag skulle sjunga in sången Vi sade att bara döden gick det inte. Jag grät i två veckor.

Jag minns kvällen när han ensam framförde sångerna från sorgeskivan. Den enkla restaurangen är full av helgfirare. Prat och klirr fyller rummet men när musiken börjat rör ingen besticken. Föreställningen är en kombination av oplanerad direkthet i talet och perfekt kontroll i spelet. Orden är enkla och musiken för oss vidare in i själens djuphavsgravar när Georg Wadenius i tal och sång berättar om sitt livs svåraste ögonblick. Efteråt säger han:

– Som du såg började jag nästan gråta i går när jag berättade om hur jag ville göra slut med Brit. Det var ett av de avgörande vägskälen i mitt liv. Jag ville vara kvar i mitt miserabla liv men hon bjöd in mig och insisterade på att hon älskade mig ändå, vilket gjorde att jag blev en bättre person.

När jag nu minns kvällen minns jag också vad man sade om gamla boxare: ”Gamla mästare dör aldrig, de bara tonar bort”. Solospelningen med sorgesångerna och framträdandet på Fasching var båda magiska. Wadenius musik var samtidigt igenkännbar och från en ny värld. Inte undra på att det är svårt att skriva hans minnesporträtt. Det fanns så många Jojje.

– Men har jag verkligen förändrats musikaliskt? Egentligen har jag varit mer gruppmusiker än solist. Det är olika perioder helt enkelt. De första åren utomlands var jag enormt kreativ. Den första Cleoplattan 1987 (funkmusik) var rolig men jag gillar också en form av vistradition. Att mina visor blir lite ovanliga beror på att man ska kunna ”snacka texten” och då kan det bli en vaggvisa i femtakt. De bästa melodierna har jag skrivit när jag har en text som inspirerar tempo, attityd och harmoniskt klanginnehåll.

Så långt i intervjun svarade Georg Wadenius inbjudande på mina luddiga frågor, men när det gällde högerhandsteknik, autotuner, synkoper, progressioner och harmonik tolererade han ingen oklarhet och accepterar inte att jag jämför med litteratur. Musik är musik och kan inte jämföras med något. Lika exakt var han när han berättade om sina många inspelningar som en av USA:s mest anlitade studiomusiker, ett yrke som enligt honom kräver tre saker:

– Nummer ett: du är alltid i tid, du har ett instrument som fungerar, du är pålitlig, du skapar inte problem utan du vet din roll och insisterar inte på att göra något producenten inte vill att du ska göra.

– Punkt två: du är så bra att du kan tackla väldigt olika typer av musik, olika tempon och genrer inom ramen för det som ska göras.

– Och så det sista som är mindre känt men viktigt: att du plötsligt hittar på en grej som överraskar och inspirerar producent och artist. ”Wow, det där måste vi ha med. Spela den idén!”

Nu är alltså denne öppna men också mystiska musiker borta. Visst, inspelningarna finns där, men alla de oskrivna sångerna. Var kan jag höra dem? Hur ska jag hantera gitarrens tystnad?

Själv skulle han nog ha sagt något om att livet är svårare än musiken. Något om överlevnad och smärta. Något om förälskelsen i Brit, de egna sveken och den segrande kärleken. Jag hör orden och minns hur han på scenen alltid såg lika stark ut som världsstjärnorna han spelade med. För att nu inte tala om säkerheten när han gjorde alla gitarrsolon på en skiva med Steely Dan. Längre kunde ingen studiomusiker komma. Var självsäkerheten eller självtvivlet viktigast?

– Jag var nog bra på att dölja det. Vi är ju olika personer i olika sättningar och min osäkerhet var i intima situationer med kvinnor eller nära vänner, framför allt det som hade med familj eller potentiell familj att göra. Å andra sidan var jag rätt så driven när det gällde att snacka själv med press och skivbolag.

I grunden fanns en känsla av övergivenhet, sade han. Modern (med artistnamnet Marie Adams) var pianist och genom arbetet borta långa perioder, vilket gjorde Georg Wadenius till ett ensamt barn. Och när han för första gången tog med gitarren till en fest stod inte flickorna i kö. Så han satte sig ensam i ett rum och övade på bossa nova ”och hade det rätt bra”. Så fortsatte det till den sista konserten i Karlstad.

Nu är det vi som är övergivna. Jag tänker på bilderna jag tog. I sökaren såg han både gammal och ung ut. Och glad. Det sista han sade till mig var.

– Får jag bara hålla på med musik så blir jag glad.

Jag tror gitarren nickade och tar det som uppmaning att lyssna vidare. Något annat skulle Jojje aldrig acceptera.

***

Läs även: Virna Lindt: ”Man ska inte veta för mycket”

Läs även: ”I nästan alla europeiska städer blir det färre rum för scenkonst”