Christina Schollin: ”Det här blir mitt år”

– Jag tror det här blir mitt år.

Christina Schollin sitter vid ett bord på restaurang Madame i Värnamo och talar om det kommande året. Hon säger:

– Min kalender är fullproppad med roliga saker. Jag har varit i Spanien och laddat batterierna inför flera olika saker jag ska dra igång. 2026 är mitt år. Det är 70 år sen jag både filmdebuterade och teaterdebuterade.

För en liten stund sedan har vi båda bevistat världspremiären på Stig Björkmans dokumentärfilm Christina –sista föreställningen. Det är en knapp timme lång film som centreras kring repetitionsarbetet för Teater Galeasens uppsättning av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander – Christina Schollin spelade där den roll som Gunn Wållgren gjorde i filmatiseringen.

Men det är också en film som gör nedslag i Christina Schollins liv och inte minst om sorgen efter maken Hans Wahlgren som gick bort i maj 2024. Nu en kort stund efter det att visningen avslutades säger hon:

– Jag är omtumlad, omskakad och berörd. Jag slungas tillbaka i tiden och går igenom hela arbetet och hur det var med repetitionerna och även sorgearbetet eftersom det var så snart efter det att Hans hade gått bort. Jag tycker Stig Björkman har fångat en bild av en skådespelerska som arbetar med en roll och om hennes kärlek till teatern.

– Det är teatern som varit det viktiga för mig. Visserligen har jag ju gjort film och tv och alltihop, men det är ju så med oss skådespelare, att om vi har påbörjat vår utbildning med teater, som de flesta gör, så är ju teaterkonsten det mest berikande och som vi återkommer till. Sedan är det ju väldigt roligt att filma.

Det är lite svårt att inse att denna oerhört vitala kvinna faktiskt fyller 90 nästa år. Men om man ser tillbaka är det ju som om hon alltid har funnits där – filmer som Änglar finns dom och Käre John, och tv-serier som Varuhuset har gjort henne minst sagt folkkär i hela Sverige, samtidigt som man kunnat se henne i en rad uppsättningar på Dramaten och på privatteatrar.

Filmdebuten skedde mot Alice Babs i komedinSwing it fröken för 70 år sedan. Samma år spelade hon Kitty i en teateruppsättning av Charlies tant. Och sedan har det fortsatt. 1959 hade hon den kvinnliga huvudrollen i Raggare. Hennes motspelare hette Hans Wahlgren. Ljuva känslor uppstod och de var ett par fram till dennes död för två år sedan. Jag frågar henne om det här med att både dokumentären och Raggare visas river upp sår som hade börjat läka. Nej, säger hon.

– Jag har ju hunnit bearbeta sorgen och gått igenom hela processen. Och jag tycker att jag har lyckats förvandla sorgen och saknaden efter Hans till en glädje och tacksamhet över att vi fick 67 år tillsammans. Och den glädjen och tacksamheten har övervägt sorgen. Så nu känner jag bara en glädje över att vi fick alla dessa år tillsammans.

– Alltså, det var en epok i mitt liv. Och nu börjar en ny epok. Och då håller jag på att lära mig att leva med min ensamhet. Det är ju ett arbete som måste göras. Man måste liksom lära sig att leva det här nya livet. Men jag har formulerat det så att jag håller på att lära mig att leva som ensamstående. Men jag kanske i stället ska säga enastående.

Det där med ensamheten är något som det handlar om i Christina – sista föreställningen, hur hon trots många barn och barnbarn känner sig ensam. Jag föreslår att hon som sällskap ska skaffa en hund. Svaret kommer snabbt:

– Nej, tack. Men det kanske kommer in nya människor i mitt liv.

För oss över 40 är hon en skådespelarikon. För en yngre generation är hon känd som ”Bianca Ingrossos mormor” och som en av personerna i tv-serien Wahlgrens värld. Hon verkar ta den dokusåpan med en klackspark.

– Den är inget jag räknar med bara för att jag är med ibland. De fortsätter att göra den och jag har spelat in flera avsnitt som kommer. Men det räknar jag inte som något av mina större rollprestationer.

Hennes familj är stor, och många arbetar inom samma industri som Christina Schollin.

Men hon menar att dottern Pernilla Wahlgren är ”mer show business” och att det egentligen bara är sonen Linus Wahlgren som gått i mammas fotspår och blivit skådespelare.

– Han såg premiären av Fanny och Alexander och sa efteråt att ”mamma, jag är totalt blown away”. Han sa att ”efter det här får du inte göra någon mer roll, för det du har presterat här, det går inte att toppa”. Så sa han.

Och även om hon sagt att den uppsättningen var den sista hon skulle vara med i, känns det att hon börjat vackla. Hon berättar att hon bara för några dagar sedan fick ett mejl från en god vän som är teaterregissör och teaterchef och som vill att hon ska komma tillbaka till Dramaten. Har han ett förslag på pjäs?

– Ja, så nu vet jag inte riktigt.

Favoritroll på teaterscenen? Svaret kommer snabbt.

– Sara Videbeck i Carl Jonas Love Almqvists Det går an. Jag spelade den på scen tillsammans med Per Ragnar och jag blev så fascinerad av Almqvists liv och leverne att jag satte ihop en föreställning och läste in mig på honom och hans liv. Det blev en entimmes föreställning där jag spelade både Sara och sergeanten och berättaren.

Hon vill också göra en film igen.

– Jag sitter och väntar på det där filmerbjudandet. Jag vill ha ett riktigt bra filmmanus. Det borde det finnas, det är dags för de äldre. Jag längtar efter en bra filmroll för att knyta ihop säcken med min filmkarriär.

Den senaste film hon gjorde var Bergmans Fanny och Alexander för 40 år sedan (han hade då förlåtit henne för att hon sa upp sig från Dramaten då han var chef där). Jag frågar henne vilka andra filmer som hon har på sitt cv som hon gärna ser tillbaka på.

– Jag gjorde ju fyra med Jarl Kulle, bland annat Änglar finns dom och Käre John. De var de som blev internationellt kända, Käre John blev ju Oscarsnominerad.

Och ja, visst fick hon erbjudanden från Hollywood: hon blev bland annat erbjuden en roll mot Elvis Presley. Hon gjorde en amerikansk film, Edvard Grieg-biografin Song of Norway (1970). Men mer blev det inte.

– Jag försökte få livspusslet att gå ihop, med kärleken till teatern och filmen och kärleken till min familj. För det hade jag bestämt mig för, att det skulle jag klara av.

Dokumentärfilmen Christina – sista föreställningen visas på SVT den 15 maj. Christina Schollin antyder att det finns rätt långt gångna planer på att göra en längre film, typ den om Siw Malmkvist, som mer på djupet ska ägna sig åt hennes karriär.

– Det är tydligen intressant att veta mer, och det finns ju massor att plocka från.

***

Läs även: ”I nästan alla europeiska städer blir det färre rum för scenkonst”

Läs även: Har Lukas Moodysson gått och blivit Fokusprenumerant?