Lotta ut friskoleplatserna

Den sociala segregationen av landets skolor har ökat under lång tid. Nu krävs ett nytänkande hos politikerna.

Det finns inte ett sätt att organisera skolval på, utan många. Det ena sättet är inte uppenbart friare än andra, men vilket som används avgör vem som hamnar på vilken skola. Inte heller finns det ett sätt att fördela skolväsendets resurser på. När landets kommuner och skolor ska organisera undervisning för de nyanlända som flyr olika krishärdar är den utmaning detta innebär mycket ojämnt fördelad. Kanske detta kan väcka insikten att resursfördelningen till landets skolor och principerna för skolval bör göras om.

Kommuner som Kungsbacka och Vellinge tar emot en bråkdel av de nyanlända flyktingarna jämfört med kommuner som Avesta och Högsby. Sett över alla kommuner är det tydligt att de som har den socioekonomiskt starkaste befolkningen tar emot en mindre andel flyktingar än andra. Samma mönster finns mellan skolorna inom landets kommuner. Andelen nyanlända elever är väsentligt högre på skolor där föräldrarnas utbildningsnivå är låg och andelen elever med utländsk bakgrund redan är hög. Även friskolorna sticker ut: enligt Skolverkets SALSA-databas har de kommunala skolorna i snitt 3,8 procent nyanlända elever medan motsvarande andel bland friskolorna är 0,8 procent.

Anledningarna till det är flera, men det finns ett antal strukturella åtgärder som skulle kunna förändra situationen. Att sprida flyktingarna jämnare över landet är en möjlighet, men flyktingar flyttar och jämnt fördelade blir de aldrig. Statsbidragen till kommunerna bör därför i högre grad än i dag viktas efter elevernas socioekonomiska och språkliga förutsättningar. Kommunerna bör i sin tur enligt liknande kriterier tydligare vikta ersättningen till skolorna.

Antagningssystemet till främst friskolorna bör också ses över. I och med att kötid i dag är den dominerande urvalsprincipen är det i praktiken omöjligt för populära friskolor att ta emot nyanlända.

Friskolorna finansieras offentligt och alla familjer bör ha lika möjlighet att få en plats på dessa. Systemet med kötid gynnar däremot dem som är välinformerade, tidigt ute och inte flyttar under barnens uppväxttid. Ett rimligare sätt att fördela platserna vore att låta lotten fälla avgörandet bland de elever som står i respektive friskolas kö. Detta innebär också att de familjer som väntar med att välja skola till dess att de lärt känna sina barn inte missgynnas.

Lottning är inte ett perfekt system och flera länder arbetar aktivt för att med olika typer av kontrollerat skolval göra skolorna mer socialt blandade. En variant är att lotta inom elevgrupper som motsvarar respektive grupps storlek i kommunen. Detta kräver att elever på något sätt klassificeras utifrån sin familjebakgrund, vilket kan vara känsligt. Då liknande klassificeringar i dag ligger till grund för många kommuners skolpeng ska dock inte känsligheten överdrivas. Oavsett detaljerna gör emellertid lottning det möjligt för kommunerna arbeta aktivt med att exempelvis få nyanlända att ställa sig i olika friskolors köer.

Vad gäller de egna skolorna kan kommunerna arbeta med att placera skolor, rita upptagningsområden och använda sig av antagningsprioriteringar på sätt som minskar segregationen. Detta innebär en utmaning för de kommunpolitiker som ska genomföra åtgärderna. Motståndet mot en sådan politik kan vara starkt och risken finns att familjer använder sig av skolvalet för att välja bort blandade skolor. En plan för hur segregationen ska minskas måste därför omfatta alla skolor i kommunen. Staten måste i sin tur se till att regelverket inte förhindrar kommunerna att aktivt motarbeta skolsegregationen.

Grundskolans uppgift är knappast heller att tillhandahålla spetsutbildning inom musik, konst eller idrott. Att via antagningsprov gallra elever utifrån deras förmågor inom dessa områden är även det något som driver fram en ökad segregation. Skolor som väljer att profilera sig kan i stället vara öppna för alla och om skolan inte har plats för alla som söker så kan lotten fälla avgörandet.

Den sociala segregationen av landets skolor har ökat under lång tid och det har hittills varit svårt att skönja någon tydlig politisk vilja att vända utvecklingen. När nu det ökade antalet flyktingar förstärker tidigare segregationsmönster kan förhoppningsvis den akuta situationen leda till en bred politisk uppslutning kring nytänkande. Det är trots allt inte rimligt att landets socialt mest gynnade skolor kan stå fria från ansvaret att hjälpa nyanlända in i samhället.

För övrigt undrar jag hur regeringen ska se till att satsningar på lärarlöner faktiskt resulterar i högre lärarlöner. Staten är inte arbetsgivaren.

Jonas Vlachos är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och Institutet för näringslivsforskning.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!

2 comments

  • lg skriver skriver:

    Eller så kanske Vlachos borde fokusera på föräldrarna? Skaffar man barn kanske man får se till att lägga den tid som behövs för att hitta en vettig skola var tredje år eller så. Det är knappast raketforskning att undvika den sämsta tredjedelen av skolorna. Klarar man inte det, även som nyanländ, borde sociala myndigheter gripa in och hitta en lämpligare familj åt de utsatta barnen.

  • Birgitta Jonsson skriver:

    Min erfarenhet från MBL-förhandlingar (gamla, 1990-talet) är att hyrorna höjs med motsvarande summa. Fastighetskontoret (som aldrig går på knäna) lämnar sedan villigt ut pengar till OS.satsningar o.d.