Trustorgängets brist på karisma är skakande

Jag brukar berömma mig av att inte vara lättchockerad, men det håller bara så länge man inte stöter på något verkligt chockerande. Karin af Klintbergs dokumentär om Trustorhärvan har rört upp en del damm. Själv tycker jag att hon gjort ett bra jobb. Jag begriper den gamle orubblige murveln Gunnar Lindstedts invändningar om att det gullas med brottslingarna, särskilt när man hör om Thomas Jisanders stjärnuppträde på premiären. Men att jag förstår Lindstedt betyder inte att jag håller med honom.

Ett skäl är att det alltid krävs något slags förhandling och kompromiss om man ska locka ut folk som har mycket att förlora på att tala. Ett annat att jag tror att Lindstedt missbedömer effekten av att Jisander är så väldigt mycket Jisander i dokumentären. Lindstedt tror att skurken heroiseras, eller åtminstone tillåts vara en kul clown som vinner tittarnas hjärtan. Jag tror tvärtom att Jisander, genom att vara Jisander, gör klart för alla tittare med en halv hjärna eller mer att han är en ohjälplig, inte särskilt intelligent tönt med total avsaknad av själsdjup. Ett tredje skäl är att det finns ett drag av moralism i det Lindstedt säger – han var trots allt maoist ett par år, tills han besökte Kina – och sådant skär sig alltid med mina anarkistiska reflexer.

Det var just detta med gärningsmännens pinsamma banalitet som chockerade mig med dokumentären. Man inbillar sig att tjuvar och banditer, särskilt om de håller på med bedrägerier och lurendrejeri, ska ha ett visst mått av fantasi, karisma och social förmåga. Att upptäcka att de kanske största svenska svindlarna i vår livstid – hittills, kanske man bör gardera med – är så platta att man skulle kunna skjuta in dem under en stängd dörr, är uppskakande. Har man sett Rivierans guldgossar förväntar man sig något mer.

En så obehaglig insikt ger dessutom ringar på vattnet. För om man kan sno åt sig ett tiotal miljoner, trots att en halvdöv, enögd, socialt inkompetent och underbegåvad person som uppfostrats av vargar kan se att man är en fjantig tönt, säger det något om hur lättlurade vi är.  

Det är någonstans där jag blir verkligt chockerad. För tänk om det är jag, inte Gunnar Lindstedt, som missbedömer den breda publiken. Tänk om Lindstedt har rätt i att Jisander från och med nu kommer att vara en grisch-ikon som en hel generation penninghungriga små finansråttor vill efterlikna.

Det Jisander säger om sig själv är genant nog. Det han kanske säger om oss är direkt förnedrande. Finns det en kader unga män därute som blir imponerade av ett fult champagnekylskåp i ögonhöjd? Finns det en hel stam unga töntar som drömmer om sin egen kaviarkyl på balkongen?

Jag har ägnat en betydande del av mitt vuxna liv åt att läsa och skriva om excentriker, ibland i lagens utmarker, som alla tar för givet att regler – oavsett om de är sociala konventioner eller parlamentsbeslut – är rekommendationer, i det fall att de alls uppfattar rekommendationerna. Jag begriper varför det kan locka. Men om det här är den nivå av excentricitet som vår tid förmår producera är vår civilisation antagligen dödsdömd. Och vi kommer inte ens att kunna skratta på väg mot undergången.

Tänk om Thomas Jisander inte hade bott i en låda i Monaco, utan hade köpt sig ett trevligt lantställe, där han färgade duvorna i grälla karamellfärger, bjöd hästar på te, åkte runt på sina ägor iförd en grismask och byggde ett utsiktstorn, så att de självmordsbenägna bland lokalbefolkningen skulle ha någonstans att hoppa från.

Men de här regelbrytarna är inga lord Berners. De bryter bara mot god redovisningssed, börsordningen och skattelagstiftning. I precis allt annat, inklusive sin standardiserade lyxfetisch, är de så konventionella att det är direkt oanständigt.

Karin af Klintberg har gjort ett bra jobb. Jag önskar att jag aldrig hade sett det.

***

Läs även: ”Trustorhärvan” är en dokumentär i världsklass

Läs även: Johan Hakelius: Vem är det som fjärrstyr Thand Ringqvist?