Sveriges underrättelsetjänst flyttar in i politiken

Den har kallats ”Eurovision Spy Contest”, den franska tidningen L’Express uppmärksammade ranking av Europas underrättelsetjänster, där 60 initierade personer från 25 länder – bland dem Yossi Cohen, tidigare chef för israeliska Mossad – röstade fram brittiska MI6 som den allra skickligaste. Sveriges underrättelsetjänst placerade sig också högt, på sjätte plats, vilket ”C Must” Thomas Nilsson firade med att posta nyheten på LinkedIn tillsammans med en gul bicepsemoji.

Om Nilsson även gladde sig åt att publiceringen av rankingen råkade sammanfalla i tid med riksdagsbeslutet den 13 augusti – att juridiskt etablera en ny svensk underrättelsetjänst – vore det förståeligt. Beslutet har nämligen motiverats med att Must har tappat stinget. Liksom både tvåan och femman i Europatoppen, franska DGSE och tyska BND, förutsåg Must inte den ryska invasionen av Ukraina 2022. Tidöregeringen och dess utredare Carl Bildt samt ett enigt utrikesutskott i riksdagen anser att liknande politiskt genanta ”underrättelsemisslyckanden” kan förhindras i framtiden genom att Sveriges utrikes underrättelsetjänst – Und – inrättas direkt under utrikesministern. Enligt en källa till Fokus fick Sveriges presumtiva statsminister efter valet, Magdalena Andersson, tidigt i processen en möjlighet att berätta om hon tänkte riva upp alltsammans vid ett maktskifte, men avstod från att lägga in sitt veto.

Tidöregeringen, riksdagspolitiker och internationella medier har framställt Und som någonting helt nytt i Sverige. ”Sweden launches its own MI6”, skrev nyligen den brittiska tidskriften The Economist med hänvisning till utrikesminister Maria Malmer Stenergard, och påstod vidare att Sverige hittills har saknat en motsvarande utrikesunderrättelsetjänst som svarar inför regeringen. Men det är felaktigt. I själva verket har Sverige sedan 1939 haft just en sådan civil underrättelsetjänst – successivt dold inom försvarsstabens sektion II, Op5 och Must – vars avnämare är dels Överbefälhavaren personligen, dels regeringen. Den kallas än i dag informellt för ”firman”.

I sin första form existerade firman som C-byrån, som improviserades fram vid andra världskrigets utbrott, då underrättelseväsendet länge legat för fäfot i Sverige. I brist på intresserade officerare – vilka ansåg att underrättelsetjänst var ett jobb för glasögonormar – blev bibliotekarier, arkivarier och museitjänstemän ”viktiga krafter vid uppbyggandet av C-byrån”, för att citera en tidig studie av verksamheten. De användes bland annat till att i skepnad av turister och passkontrollanter samla underrättelser från det ockuperade Danmark och Norge.

En av de tongivande medarbetarna i C-byrån, som dessutom ratats för sedvanlig militärtjänstgöring, var religionshistorikern Thede Palm. Efter kriget blev han chef för efterföljaren T-kontoret som, enligt historikern Michael Fredholm, fick betydligt högre betyg av KGB ”än sentida svenska kommentatorer har kostat på sig”. Palm kvarstod i denna hemliga funktion fram till mitten av 1960-talet, då firman – efter en olycklig sammanslagning med försvarets inrikesspionage med dess beröringsytor med det socialdemokratiska partiet – återigen bytte namn till IB.

Sedan IB-affären 1973, då existensen av Sveriges underrättelsetjänst först blev allmänt känd, har den gått under olika andra akronymer: Gbu, Ssi och i dag Ksi. Men i allt väsentligt har det rört sig om en och samma struktur, som genomgående har ägnat sig åt att inhämta exklusiv information om utlandsförhållanden med bäring på svenska skyddsvärden och intressen för vidare bedömning inom särskilda analysfunktioner.

Från första januari nästa år inordnas denna struktur i Und i stället för i försvaret. Det verkligt nya i underrättelsereformen är alltså inte Und som sådant, utan att firman, för första gången i sin historia, blir en del av en politiskt styrd organisation som gör sina egna bedömningar, det vill säga Utrikesdepartementet.

Som Jörgen Holmlund – en av de 60 experterna i L’Express – har påpekat (Spionpodden 22/6), kan den svenska underrättelsetjänstens analys av Rysslands intentioner med truppuppbyggnaden vid Ukrainas gräns under vintern 2021–22 mycket väl ha färgats av dåvarande utrikesminister Ann Lindes synsätt: att ”det mest realistiska” scenariot var allt annat än en konventionell invasion. Risken för följsamhet till politiska viljeinriktningar, liksom till yrkesdiplomaters förförståelse av länder och regioner, minskar knappast av att firman flyttar in i Arvfurstens palats.

I riksdagsdebatten om etableringsbeslutet den 12 augusti hävdade Liberalernas Fredrik Malm – som gjorde sin sorti efter fem mandatperioder och i avskedspresent av V fick en guidad rundtur i Skp:s gamla lokaler, köpta med pengar från det sovjetägda Naftasyndikatet – att Und kommer att vara ”fristående”. Men tvärtom kommer regeringen genom denna reform sannolikt att få ett större inflytande över underrättelsetjänsten än tidigare, som överträffar Socialdemokraternas dåtida, informella kontakter med IB. Mot den bakgrunden kan oppositionen ha en poäng i att den demokratiska kontrollen av den så kallade direktåtkomst som Und får till bland annat enskildas personuppgifter hos – och i sin tur ger till – säkerhetspolisen, försvaret och signalspaningsunderrättelsetjänsten FRA behöver bli omfattande.

Utrikesministern fick slutordet i debatten. Hon förutsåg en kraftigt förbättrad svensk underrättelseförmåga. Den som lever får se. Eller kanske rättare sagt i sammanhanget: förhoppningsvis inte se.

***

Läs även: Sebastian Scheiman: Underrättelsemyndighet bäddar för nytt kaos

Läs även: Sverige ska få ny underrättelsetjänst