Släpp förnuftet loss

Ett rimligt mål för kriminalpolitiken borde vara att den ska syfta till färre brott. Varje beslut om straffsatser eller olika vårdinsatser borde fattas med en huvudfråga ständigt närvarande: Hur minskar vi kriminaliteten? Ändå visar Fokus reportage att det inte fungerar så. Det gjorde det inte på 70-talet när humanisering av kriminalvården och halvtidsfrigivning var honnörsord, och det gör det inte i dag när det ropas på hårdare tag.

Inom andra områden, till exempel ekonomi, har politiker för vana att, om än motvilligt, lyssna på vad experterna har att säga. När det gäller kriminalpolitiken hänvisar politiker hellre till »den allmänna rättsuppfattningen«. Det är ett minst sagt luddigt uttryck. Lite förenklat och ovetenskapligt kan det sägas vara vad en majoritet av svenska folket tycker om relationen mellan brott och straff.

När Lena Nyman sjöng »Släpp fångarne loss det är vår« i Tage Danielssons film med samma namn var det en bild av den allmänna rättsuppfattningen 1975. Den andra strofen i refrängen, »var mänska i sin själ vill väl« speglade nog ganska väl vad en majoritet av svenskarna tyckte om kriminalitet och kriminalvård. Orsakerna till brottsligt beteende söktes bland otrygga uppväxtmiljöer. Den som haft en »taskig barndom« skulle inte lastas för resultaten av densamma. Politiken svarade upp med halvtidsfrigivning och generösare regler för permission.
Det är svårt att säga exakt när omsvängningen kom. Klart är att medieintresset kring allvarliga brott har ökat lavinartat. Kriminaljournalistiken, som under lång tid främst utgjorts av pliktreportage i herrtidningar, har blivit en födkrok för ­såväl kvälls- och morgontidningarna som etermedierna. Rapporteringen har också ändrat inriktning, gradvis började brottsoffren lyftas fram. I stället för »samhällets olycksbarn« är det nu mamman till den ihjälslagna pojken och det anonyma våldtäktsoffret som står i centrum för intresset.

När väl pendeln satts i rörelse slog det över med full kraft. I dag aldrig mycket den ­typen av politiska utspel som var vanliga på 70-talet. Ingen justitie­minister, sittande eller aspirerande, skulle begå det politiska självmordet att propagera för kortare straff.

En tydlig bild av den allmänna rättsuppfattningen i dag går att se nere till höger på det här uppslaget. När Fokus lät Gallup fråga svenska folket vad de anser om längden på fängelse­straffen svarar 73 procent att de är något för korta eller alldeles för korta. Och de tycker så trots att den tid som intagna verkligen sitter inne har ökat dramatiskt de senaste 10–15 åren. Politiken har lett till att Sverige är det land som har ökat antalet personer i fängelse snabbast av alla västländer.

Allt beror inte på politikerna. Även domstolarna verkar ha påverkats av ­opinionen och dömer till allt längre straff. 180-graderssvängen är fullbordad.

Här finns inte någon tydlig höger- eller vänsterdimension. På 70-talet tävlade moderaterna och socialdemokraterna om att vara mest human. Max 500 personer i fängelse, sa socialdemokratiske justitie­ministern Lennart Geijer. Högerledaren Jarl Hjalmarsson svarade med att anmäla sig som kontaktperson åt notoriske bankrånaren Lars-Inge Svartenbrandt. I dag tävlar regeringen och oppositionen om att komma med de mest handfasta förslagen om superfängelser och hårdare straff.

Ingen stannar upp och frågar sig – leder de nya åtgärderna till minskad kriminalitet? Det är mycket möjligt att hårdare straff är det enda som är effektivt mot vissa typer av brottslighet. Men det är också högst troligt att en fungerande ­rehabilitering och drogavvänjning minskar risken för återfall när den kriminelle släpps utanför fängelsets murar. Problemet är att dessa frågor inte ställs i dag.

Mindre fokus på opinionsundersökningar och mer lyhördhet gentemot de som ­verkligen vet vad som fungerar vore bra för såväl brottsoffer som dem kriminella, och kanske så småningom också för den allmänna rättsuppfattningen.

Text: