Det kungliga klippet

Text: Johan Bahlenberg

Det är i slutet av november förra året. Barnen viftar med flaggor, Carola sjunger och mannen i röd slips klipper vant av bandet. Han vet hur en slipsten ska dras. Kung Carl XVI Gustaf gör mer än 300 framträdanden per år. Just denna dag är det varuhusinvigning i värmländska Töcksfors. Om ett par veckor är det Konserthuset i Stockholm och Nobelprisutdelning.

I statsbudgeten finns en utgiftspost med den föga upphetsande beteckningen 90:1; i år är anslaget 97,5 miljoner kronor. Det är de samfällda pengarna som går till kungen. 51 procent, eller 49,7 miljoner, går till Hovstaten. Det är dessa pengar som kallas apanaget och som kungafamiljen reser och representerar för. Resterande 49 procent av utgiftsposten går till Slottsstaten, som ansvarar för driften av de kungliga slotten.

Så, vad får vi då för pengarna?

– Vi får väldigt mycket; all offentlig representation, alla resor utom och inom landet och löner för ett 60-tal personer, säger riksmarsalk Ingemar Eliasson, den högste tjänstemannen vid hovet, hovets vd om man så vill.

Ett annat sätt att se på saken är att titta på vad vi egentligen får i form av framträdanden och bandklippningar. Ett än bredare angreppssätt är att försöka kvantifiera vad kungen ger landet i form av marknadsföring och internationell uppmärksamhet. Varumärkesforskaren Mats Urde gick ut i media för några år sedan och hävdade att ett sätt att beräkna värdet är att se vad det medieutrymme kungahuset genererar utomlands skulle ha kostat om det i stället köpts in som annonser. Mellan en halv till en miljard var hans bud. Dagens Industri lät för några år sedan varumärkeskonsulterna Audumbla Pilots räkna på varumärket kungahuset. De tyckte att kungahuset skulle tillskrivas en halv promille av exporten för alla företag med fler än 200 anställda. Värdet av det var 300 miljoner kronor år 2002. Enligt dessa beräkningar är alltså kungahuset en utmärkt affär som ger skattebetalarna flerdubbelt tillbaka.

I år får vi för första gången ta del av en mer detaljerad redovisning av vad kungen använder apanaget till. Tidigare har pengarna inte redovisats alls.

Verksamhetsberättelsen för 2005 kommer inte förrän i maj, men Ingemar Eliasson berättar att vi kommer att få läsa om antalet resdagar för kungafamiljen, antalet gäster i representationssammanhang, få veta mer om kostnaderna för hovstallet samt en uppdelning av kostnaderna på de olika organisatoriska enheterna inom hovstaten.

– Det är något fler frågor som ska besvaras och det gör vi, men Hovstaten ska även i fortsättningen redovisas översiktligt, säger Ingemar Eliasson.

De som suktar efter kungligt skvaller har alltså inte alltför mycket att hämta i den kommande verksamhetsberättelsen.

Förutom apanaget har kungen även en liten sidoinkomst på några hundra tusen kronor per år från Kungliga Djurgårdens förvaltning, som förvaltar Djurgården i Stockholm och har hyresintäkter från bland andra friluftsmuseet Skansen och nöjesfältet Gröna Lund.

– Det är tjänster som utförs av riksmarsalksämbetet för Kungliga Djurgårdens räkning, säger Ingemar Eliasson.

Någon lön för sitt arbete som statschef får kungen inte. Det är därför något märkligt att det i statsbudgeten klart och tydligt står att apanaget inte får användas för levnadsomkostnader som är av privat karaktär och inte är direkt kopplade till statschefens funktion. Om kungen blir sugen på en hamburgare, vilka pengar ska han ta av då? Måste han ta av sin privata förmögenhet?

Det är enligt Ingemar Eliasson ingenting som hovet har funderat närmare över.

– Det är närmast för KU (Konstitutionsutskottet) att precisera innehållet i den formuleringen. Kungen måste ju leva och ta sig fram med hjälp av apanaget.