Ekonomi

Is i magen

Fokus avslöjar rävspelet och knepen bakom budgetuppgörelsen mellan regeringen och samarbetspartierna.

Två gånger per år, vår och höst, laddas det för match. Förhandlingarna mellan regeringen, miljöpartiet och vänsterpartiet inleddes 1998 och har pågått i femton ronder.

Vanligtvis brukar finansministern i god tid före förhandlingarna lägga pannan i djupa veck och säga att det ekonomiska läget är bekymmersamt. Syftet är att hålla tillbaka förväntningarna på nya reformer. Miljöpartiet och vänsterpartiet går i sin tur ut med kravlistor – i år innehållande bland annat en satsning mot hemlöshet och höjt studiemedel. Det liknar proffsboxares rituella hotande och häcklande av varandra före match.

I år är det valår, och dessutom går ekonomin som tåget. Därmed såg inledningen av förhandlingarna också lite annorlunda ut – framtiden har denna gång målats i ljusa toner. De goda tiderna i kombination med behovet av vallöften har resulterat i att vårens holmgång blivit dyrare än vanligt – och lugnare. Ytterligare en skillnad från tidigare omgångar är nämligen att det nu finns gemensam fiende, den borgerliga alliansen.

Efter uppvärmningen sätter själva matchen i gång. Då har partierna på respektive håll gått igenom långa förberedelseprocesser där förhandlingskrav har tagits fram och förankrats med riksdagsledamöter och partistyrelser.

Själva förhandlingstiden varar ungefär en vecka. Den största delen av den tiden tillbringas inte i ett gemensamt rum, om det var någon som trodde det. Träffas gör man i verkligheten ganska sällan. Största delen tillbringas dels med att ta fram nya bud, dels i förhandlingar med de egna partivännerna. Att övertyga de egna om att acceptera de förslag som motståndarna kommer med, är i själva verket kanske den svåraste uppgiften för förhandlingsdelegationerna.

Första ronden inleds med att regeringen lämnar ett bud till samarbetspartierna. Sedan skickas bud som innehåller större eller mindre positionsförflyttningar fram och tillbaka mellan partierna. Oftast är det ett par omgångar in i utväxlandet av bud som det börjar kärva, och läckorna tilltar. »Läckor« är i själva verket ett missvisande ord – snarare handlar det om medvetna utspel från partierna till utvalda journalister, med syfte att markera mot motståndaren samt visa för de egna att förhandlarna jobbar och sliter. I år har kontakterna med media snarare haft karaktären av gemensamma utspel – som till exempel beskedet om en utökad begränsningsregel i fastighetsskatten, som kom tidigt under förhandlingsveckan – ytterligare bevis för att valtemperaturen håller på att stiga.

Partierna har historiskt valt lite olika strategi i förhandlingarna. De första omgångarna efter valet 2002 lyckades dåvarande finansministern Bosse Ringholm genom ren uttröttningstaktik få ner samarbetspartierna för räkning. Därefter har miljöpartiet lärt sig utnyttja sin vågmästarroll, och under hot om att avbryta samarbetet drivit igenom förslag som det tagit emot för regeringen att acceptera. Trängselskatterna, grön skatteväxling, friår, besparingar på försvaret, och nu senast amnesti för gömda flyktingbarn är exempel på detta.

Förra våren ställdes strategin på sin spets när miljöpartiet ställde krav på förbud mot pälsdjursfarmning. Eftersom ett förbud mot en viss näringsgren är oförenligt med grundlagen, tvingades regeringen plocka fram ett förslag som ställde så pass höga krav på standarden för minkarna (egen swimmingpool) att ingen minkfarmare skulle ha råd att fortsätta.

Vänsterpartiet kan inte trovärdigt hota med att fälla regeringen, och har i stort sett heller inte fått igenom något i förhandlingarna på egen hand. Endast då de tagit rygg på miljöpartiet, eller då deras önskemål har sammanfallit med regeringens – som årets satsning på plusjobb för unga – har de nått resultat.

När förhandlingarna är slutförda och gonggongen ljuder hör det till att var och en höjer nävarna mot skyn och utropar sig till segrare – så även i år. Nu märks verkligen skillnaden mot en vanlig match. Vem som vann avgörs inte av domaren, utan av väljarna.

Skribenten har arbetat som politiskt sakkunnig på
finansdepartementet, bland annat med budgetfrågor.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera