Vilka är de tre sämsta åtgärderna i regeringens budgetproposition?

De sämsta med en budget är reformerna som uteblir. Makt utövas ofta som icke-handlingar. Underfinansiering av välfärden, underlåtelse att reformera jord- och skogsbruket för ökad biologisk mångfald och minskade utsläpp, en enögd nedmontering av politik som skulle möjliggöra snabb utbyggnad av vindkraftproduktionen, noll kraftsamling mot arbetslivskriminalitet, segregation och djup ojämlikhet och vägran att följa bred folkvilja, all tillgänglig kunskap samt färdiga reformförslag när det gäller att avmarknadisera vården, skolan och omsorgen.

Men av de reformer som faktiskt aviseras i budgetpropositionen finns också några riktiga bottennapp.

Sänkningen av bensin- och dieselskatten bedöms minska statens skatteintäkter med 6,7 miljarder kronor, varav det mesta hamnar i storstädernas rika villaförorter och hos bensinbolagen. Samtidigt minskar det incitamenten att bryta fossilberoendet och ställa om till mer hållbara transporter, och kommer att öka transportsektorns utsläpp. På denna punkt har Socialdemokraterna i stället föreslagit en tankrabatt som ger mest pengar till den med normala inkomster som bor i glesbygd och på kort sikt har svårast att hantera de kraftigt stigande bensin- och dieselpriserna. Det är fråga om en engångssumma som tillfaller bilägare och fördelas med hänsyn både till bostadsort och inkomst. Inte en krona skulle gå till den som tjänar över 50 000 kronor i månaden.

Uppräkningen av inkomstgränsen för statlig inkomstskatt med prisbasbeloppet innebär att staten avstår från ca 13 miljarder kronor från dem med högst inkomster, jämfört med vid oförändrad skiktgräns. Socialdemokraterna föreslår oförändrad skiktgräns. Här skulle man ju kunna tänka sig ett parallellt universum där konservativa politiker också såg det som rimligt att i synnerhet höginkomsttagare ska vara med att finansiera de kraftiga utgiftsökningarna för militärt försvar och rättsväsende, men icke.

Därtill har vi det tidigarelagda stoppet av det statliga investeringsstödet till byggande av hyreslägenheter med rimligare hyresnivå som kommer att lämna många ansökningar om startklara byggprojekt ohanterade hos Boverket. Socialdemokraterna föreslår istället bemyndigande till regeringen att bevilja stöd baserade på redan inkomna ansökningar upp till ytterligare 8 miljarder kronor. Att avskaffa den enda formen av stöd till nybyggnation i ett läge där konjunkturen är brant nedåtgående och byggandet i synnerhet ser ut att minska mycket kraftigt är anmärkningsvärt dålig politik. Regeringen står helt utan bostadspolitik i en pågående bostadskris.

Gemensamt för dessa bottennapp är att de gör Sverige ännu mer ojämlikt, minskar utvecklingskraften i ekonomin och struntar i statens ansvar för klimatmålen och bostadsförsörjningen.

Är allt i denna slottsproposition dåligt? Nej. Någonstans mellan snapsen och cigarren så släpper man fram höjd skatt på investeringssparkonto och avskaffar den illa utformade och av Riksrevisionen utdömda subventionen till elslukande serverhallar. Även Jimmie Åkesson och Elisabeth Svantesson förtjänar beröm när de gör rätt, även om det inte precis var dessa reformer som lyftes fram på valaffischerna i höstas och faktiskt inte heller i Tidöavtalet. Men så jobbar den avgrundspopulistiska högern i vårt land. Svag koppling mellan vad man säger före respektive efter val, mellan vad man säger när Expressen spelar in eller när man tror att Expressen inte gör det, och ingen som helst koppling mellan uttalade mål och handling.

Det finns ingen anledning att hysa illusioner om de förändringar en nytillträdd regering, som på tre veckor ska presentera sin budget, kan åstadkomma på utsatt tid. Därför är det mer relevant att titta på ansatser inom avgörande politikområden, och fråga sig i vilken grad som regeringen Kristersson förmått att sätta sin prägel på skrivningarna och också distansera sig från regeringen Anderssons omvärldssyn.

Finns det således något, för att använda detta missbrukade begrepp, "paradigmskifte"?

Även i det senare perspektivet bör man vara illusionsfri – men bara till en viss gräns, relativt illusioner om vad som kan åstadkommas. Budgetens skrivningar om biståndspolitiken är ett sådant kapitel där denna snävare gräns för illusionsfrihet överskrids rejält.

Då ska tillägas att när jag efter valsegern samtalade med några politiker som senare på olika nivåer skulle bli regeringsföreträdare eller regeringsunderlag, framkom det att biståndspolitiken var en av stötestenarna i partiförhandlingarna. Varpå jag framhöll att om den nya regeringen fick bukt med frågor som energiförsörjningen, migrationspolitiken och kriminaliteten, kunde jag som skattebetalare stå ut med att över 50 miljarder per år kastades bort i den meningslösa biståndspolitiken.

Men då menade jag ändå inte att budgetpropositionens skrivningar skulle bli så såsiga och i vissa fall så falska som i Utgiftsområde 07, Internationellt bistånd, Prop. 2022/23:1:

"Sammanfattningsvis drar regeringen slutsatsen att den biståndspolitiska inriktningen varit i huvudsak adekvat och att den, i enlighet med det av riksdagen fastlagda övergripande målet, under 2021 bidragit till att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck."

Men ingenstans anförs det något som helst belägg eller hänvisningar till belägg på att det skulle förhålla sig så. Texten säger i stället att regeringen "bedömer", "anser" eller "konstaterar". Och de enda, förment systematiska, utvärderingar som görs av det svenska internationella biståndets effekter, genomförs av den myndighet som ansvarar för administrationen av detta bistånd – Sida.

Ty om Sidas utvärderingar skriver Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) följande i en tämligen färsk studie:

"En övergripande slutsats i studien är också att bedömningarna av måluppfyllelse i Sidas decentraliserade utvärderingar förmodligen inte är tillförlitliga, framförallt då utvärderarna sällan lyckats visa att det är just insatsen som bidragit till eller åstadkommit observerad förändring. Utvärderarna använder sällan ny kvalitativ eller kvantitativ utvärderingsmetodik. Metodologin för besvarandet av måluppfyllelsefrågan beskrivs inte på ett transparent sätt och anpassas sällan ordentligt till den enskilda utvärderingsfrågan." (EBA 2:2021, Markus Burman, Målbild och mekanism: Vad säger utvärderingar om svenska biståndsinsatsers måluppfyllelse?)

EBA är en statlig kommitté vars verksamhet finansieras över biståndsbudgeten. Dess insikter är alltså dels sanktionerade av statsmakten, dels bara en klick bort på vilken regeringskanslidator som helst.

Det är en sak att regeringen för den inre borgfredens skull inte har kunnat tumma på den absurt stora och i mångt och mycket bortkastade biståndsbudgeten på grund av Liberalernas och Kristdemokraternas okunnighet och politiska låsningar. Det är en annan sak att regeringen, mot bättre vetande, anammar och återger vänsterpolitikens inbillningar om biståndet som framgångsrikt.

Inget paradigmskifte här inte.

Läs även: Vem vinner valet – och varför?

Läs även: Behövs inget miljödepartement?