Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

I Mugabes skräckvälde

Humanitär katastrof. I dagens Zimbabwe är åtta av tio arbetslösa och medellivslängden är under 40 år.

Simon är rädd. Men han vill gärna berätta sin historia, under förutsättning att vi stannar i hans bil på en stor och välfylld parkering. Hans svarta skor blänker, slipsen är välknuten. Simon är lärare och har de senaste fem åren arbetat på en skola i huvudstaden Harare. I början av förra året gick han med i fackföreningen Progressive Teachers Union of Zimbabwe. Den 23 april samma år väntade fyra män på honom när han gick från sin skola, släpade med honom till polisstationen, drog in honom i ett mörkt rum och plockade fram en kniv. Sedan började misshandeln.

– De sa att jag var deras fiende och att jag ville störta regeringen. Mitt huvud var intryckt under ett lågt bord och jag trodde att jag var på väg att dö. Då plockade de fram elkablarna. När det gått nästan fyra timmar sa de till mig att ta en taxi hem och att inte berätta vad jag varit med om, berättar Simon.

Det finns många med liknande berättelser i Zimbabwe. Landet där regeringskritiker kidnappas, torteras och dumpas i vägrenen. Utländska journalister nekas inträde i landet och får låtsas skriva ett turistreportage från Victoriafallen för att bli insläppta.

I Harare trängs Mercedesbilarna framför lyxhotellen, vita villor skymtar bakom färgglada bougainvilleabuskar och landets glasprydda centralbank ligger på en vacker aveny. En bedräglig bild eftersom Zimbabwe ligger i ruiner. Inflationen närmar sig 8 000 procent. Medellivslängden är 34 år om du är kvinna, 37 om du är man. Av landets 13 miljoner invånare är en miljon föräldralösa barn. Arbetslösheten uppgår till 80 procent. Tre miljoner människor har flytt landet, och enligt FN skulle mer än en tredjedel av dem som blivit kvar vara i behov av katastrofhjälp i form av mat.

– Vi befinner oss mitt i en humanitär katastrof som är värre än den i Afghanistan, kanske värre än Darfur, säger David Coltart, en av de få oppositionspolitikerna i partiet MDC (Movement for Democratic Change).

Telefonerna har slutat fungera, elen är avstängd största delen av dygnets timmar. På flygplatsen i Bulawayo, landets näst största stad, är det inte ovanligt att passagerarna får checka in i skenet av stearinljus. Piloten? »Han hittar vägen ändå«, förklarar flygplatspersonalen.

Dagens Zimbabwe befinner sig ljusår från det en gång, med afrikanska mått mätt, välmående landet med sina guldgruvor och tillgången till krom och platina. Jordbruket producerade så pass mycket att det täckte åtta procent av Europas behov. I dag återstår inte mycket av Afrikas kornbod.

Hjärnan bakom katastrofen är Robert Mugabe. 83-åringen har klamrat sig fast vid makten under 17 års tid, som ledare för sitt parti Zanu-PF. Det verkade faktiskt inte så tokigt till en början. Robert Mugabe, den före detta läraren som uppfostrats av jesuiter och talade med en fin brittisk accent, ingav stabilitet. Men lugnet varade bara tio år. Sedan kom förändringen. År 2000 förlorade han valet, men erkände sig inte besegrad. Det blev början till diktaturen.

Mugabe beslutade sig för att en gång för alla göra sig av med resterna av det brittiska kolonialstyret genom att fördriva alla vita jordbrukare från deras ägor.

2007 har hittills varit det mörkaste året på länge. Den 11 mars kablades bilderna på den svårt misshandlade oppositionsledaren för MDC, Morgan Tsvangirai, ut över världen.

– Jag trodde faktiskt inte att regimen var så sadistisk och hatisk, erkänner han när han med tofflor på fötterna tar emot i sin taggtrådsomgärdade trädgård.

Han är inte ensam om att ha fått betala för att ha vågat kritisera regimen. De senaste fyra månaderna har Robert Mugabe fängslat mer än 500 av sina kritiker. Nattliga tillslag mot både universitet och bostadsområden hör till vanligheterna. Den 24 april i år greps 55 kvinnor och fem barn efter att ha protesterat mot att strömmen ständigt stängs av. En av dem var 26-åriga Angela.

– Jag blev slagen av en polisman hela kvällen samtidigt som tre andra stampade på min kropp. Det slutade med att jag fick missfall, berättar Angela.

Till sin hjälp har Robert Mugabe agenterna i CIO (Central Intelligence Organisation), den mäktiga underrättelseorganisationen som en gång skapades av östtyska Stasi. Och så förstås de tiotusentals unga indoktrinerade milismännen, kallade green bombers. Arrangerade bilolyckor och fabulerade komplotter hör till vardagen, och nu stoltserar regimen med ett sprillans nytt kinesiskt avlyssningssystem. I förra veckan lade Mugabes regering fram ett lagförslag som går ut på att endast infödda, svarta zimbabwier ska få äga ett företag.

De som tror att 83-åringen börjar tappa kraften tror fel. Han har för avsikt att fortsätta som president efter 2008 års val. Zimbabwes president har alltså ingen brådska att lämna sitt palats. Där lever han ett asketiskt liv, stiger upp i gryningen, praktiserar yoga och dricker te hela dagarna. Hans diet består av sadza, den lokala maträtten gjord på majsmjöl. Han lämnar sitt 25-rumspalats, som kostade 28 miljoner dollar att bygga och ligger i utkanten av Harare, endast i nödfall, omgiven av största tänkbara säkerhetspådrag.

Samtidigt svälter folket. Ett besök i en av snabbköpskedjan Makros butiker i Bulawayo ger en inblick i vidden av tragedin. Med en genomsnittslön på två miljoner zimbabwe-dollar (cirka 10 kronor) i månaden kan en hungrig konsument välja mellan 30 glödlampor, tre kycklingar, två plasthinkar eller en flaska sydafrikanskt vin. Och så en elektrisk gräsklippare som kostar motsvarande 30 månadslöner. Vem kan köpa den här?, frågar jag affärsbiträdet.
– En minister, svarar mannen tyst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera