Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Redaktionsbloggen

Att researcha makten

Victor Bernhardtz researchade makthavarankningen. Här berättar han om hur det gick till.

Hur gör man research som syftar till att bena ut vem som är mäktigast och vilka som är mäktigare än andra?

I andra texter i tidningen och på wikin finns bra redogörelser över vad som har vägts in när rankingen är gjord, men hur väljer man råmaterial? Det funkade liksom inte att bara kasta in alla riksdagsledamöter, ett par hundra förtroendevala i kommun/landsting, medie- och kultureliten, regeringen och halva deras kansli, samt alla VD på Attract 40 och alla andra viktiga i deras styrelser. Och många fler.

Vi var tvungna att skära redan innan. Även om det oftast kändes som en initial process av "hellre ja än nej, just nu" blev det diskussioner om exempelvis vilka riksdagsledamöter som är viktiga. Urban Ahlin till exempel, känns ju tung i (s), men hur tung är han jämfört med Karin Pilsäter, i Sverige? Ska vi ha med Kalle Larsson, Per Westerberg, Annika Qarlsson? Under arbetet med bruttolistan drabbades jag då och då av panik, inför rädslan att missa någon sådär riktigt självklar. Vaknade en lördagnatt och insåg att jag glömt bort både Hans Blix och Susanna Popova. Panik, inför rädslan att missa någon jag inte alls vet vem det är, typ Svante Pääbo (som visade sig stå med på TIME:s top 100-lista).

Vilka fanns då med på bruttolistan, 702 namn? En väldig massa journalister, och gräddan ur kultureliten, bland andra. På top 100 var de nästan helt borta. Borta var också de flesta fackbasarna, religiösa företrädarna, frivilligorganisationerna, bloggarna, forksarna och pr-konsulterna. Och sist men inte minst - Kung Carl XVI Gustav, omsprungen av både sin hustru och sin äldsta dotter, på en lista med 70% män.

Det är lite synd om Kungen, och att han inte är med är i mina ögon den största överraskningen. Kollar man in plats 91-100 känns det dock som att Kungen inte riktigt når fram. Kanske har att göra med att folk i allmänhet gärna skämtar om honom, kanske rackar ner på hans dyslexi, som om den vore hans eget fel? Vet inte, men han har har inte samma helgonstatus som Silvia. Drottningen kan idag vara beskyddare för alla möjliga organisationer och verksamheter, alla politiska, utan att få ett knappt uns skit för det.

Slutligen, ett par ord till om kulturmaffian. Att de vita kulturmännens makt över hur vi tolkar vår samtid är stor är det ingen tvekan om, men det säger en del att de enda av dem, som kan sägas ha någon sorts öppen kontakt med andra maktsfärar, är Lukas Moodysson och Horace Engdahl. Cissi Elwin står med en fot i kulturen och en i politiken, men inte heller där räckte poängen till. Följaktligen har också kulturutskottet i särklass lägst status i riksdagen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera