Fortfarande lite jetlaggad efter en kort sejour i superstaten för dagen, Kalifornien, närmare bestämt i San Francisco, som visade sig vara en stad där man kan promenera runt en hel vecka utan att stöta på en enda republikan. Däremot många Sverigefantaster (utbytesstudenter, affärsresenärer, m.fl.), som alla undrade ”Oh, but who do you think I should vote for?” Svårt att svara på, men ”Um, well, I was kind of fond of Edwards’ agenda…” funkade fint både på spårvagnen och i baren. Sen följde (alltid) en diskussion om det icke-existerande välfärdsystemet.
Givetvis finns det säkert en och annan elefant i San Fran, men det stora intresset för välfärdsfrågorna speglar något både skrämmande och inspirerande: Politik på liv och död. Eller, att man i alla fall kan se det så. I den konsensusmysiga svenska rikspolitiken hör man visserligen ett och annat domedagsord om regeringens politik, men det är få som på allvar menar att Fredrik Reinfeldt genom sina reformer gör sig skydlig till att människor dör. I krig, utanför en stängd sjukvårdsdörr, eller som offer för väpnat rån.
Inför det senaste presidentvalet andades åsnesympatisörerna politisk apati. Det var mycket ”If Bush wins again, I’m fucking moving to France”. Det vann man inte val på. Samma apati gror i de konservativa leden. Folk hotar till och med att proteströsta på Clinton. Den vinner man nog inte val på. Med andra ord måste republikanerna i höst tänka om kring sitt sätt att se på det politiska läget, hur man berättar om vad som står på spel, annars lär det vara kört oavsett vem demokraterna släpper upp i ringen.
