Omstridd vård av sexdömda

Text: Björn Lindahl

Foto: Scanpix

Mordet på den tioåriga svenska flickan från Stjärnsund i förra veckan har satt ny fart på debatten om hur man ska behandla vålds- och sexualförbrytare. De som förgripit sig på barn fördöms hårdare än någon annan sorts brottslingar. Inget straff är tillräckligt hårt, anser många, både utanför och inuti fängelserna. Men de dömda plågas ofta av sin sexfixering, som inte ger dem ett ögonblicks ro.

»Det är en befrielse att slippa sextankarna. Porr och sex har malt runt i huvudet på mig 24 timmar per dygn under 15 år«, säger en fånge som fick hormonbehandling i ett norskt fängelse.

Det finns få nordiska utvärderingar av effekten av att använda hormoner för att behandla sexualförbrytare. I Norge har Trondheims fängelse erbjudit frivillig hormonbehandling för fångar i kombination med 100 timmars psykoterapi under åtta månader. En studie gjordes av tre fångar som gått igenom hela behandlingen.

– Det finns ingen dokumenterad bestående effekt av enbart hormonbehandling. Jag anser att de också måste behandlas med kognitiv terapi, säger rättspsykiatrikern Jim Aage Nöttestad på Trondheim sjuhus, som ledde studien.

De fångar som gick igenom behandlingsprogrammet hade dömts till i genomsnitt tolv års fängelse för sexualbrott. De beskrev att de hade påträngande sexuella tankar nästan hela dagen. Inte en timme gick utan att de tänkte på sex. En av de tre sa att han inte kunde kontrollera tankarna alls, de två andra hade en viss kontroll.

Den hormonbehandling de tre fick var ämnet leuprorelin, som används som behandling vid prostatacancer och för tidig pubertet. Det hämmar kroppens produktion av könshormonet testosteron ned till vad som kallas kastrationsnivå.

Under behandlingen miste fångarna allt sexuellt intresse och aktivitet. De fick efter några veckors behandling ingen erektion alls. Men ingen av de tre upplevde bortfallet av sexuallivet som något de saknade. Det fanns vissa biverkningar, men enligt forskarna var de inte allvarliga under den tid projektet pågick. På längre sikt kan emellertid bensubstansen försvagas.

Två av fångarna upplevde att de blev »varma i huvudet« och fick blodvallning, ungefär som kvinnor i övergångsåldern. En hade inga biverkningar alls och fortsatte behandlingen. De två andra avbröt behandlingen och fick efter en månads tid tillbaka sin sexuella lust och aktivitet.

Även om norska fängelser har erbjudit psykoterapi för sexualförbrytare sedan 1988 är den frivillig. Men för att den ska ha effekt måste de som deltar kunna koncentrera sig på den och inte vara fördjupade i sexfantasier. Många fångar väljer hellre att inte delta.

En sammanställning som Nettavisen gjorde för ett år sedan visade att det då satt 200 personer dömda för sexualbrott i norska fängelser, som inte mottog någon behandling alls, medan 65 dömda deltog i terapi. Två har nu släppts och deltar frivilligt i fortsatt behandling. Nöttestad känner inte till något land som tvångsbehandlar med hormoner, men det förekommer som en del i en uppgörelse om begränsat straff.

Men forskningen kring hormonbehandling av sexualförbrytare är fortfarande bristfällig. Jim Aage Nöttestad säger att det inte finns något entydigt samband mellan testosteron och sexuella brott, tvärtom uppvisar många förövare lägre testosteronnivå än normalt. Han menar att man också måste träna de dömda att kontrollera sina handlingar.

– Jag har aldrig mött någon sexualförbrytare som inte planerat sitt brott. Även om den som erkänt mordet på den tioåriga svenska flickan säger att det var en impulshandling ser man att hans tidigare sexuella brott var planerade. Han befann sig på mörka platser där han visste att kvinnor skulle passera, säger han.

Även i Sverige finns det fängelser där frivillig hormonbehandling ges i kombination med psykoterapi.