Rond två för Ségo

Text: Michel Revol

Foto: Scanpix

I november väljer de franska socialisterna ny partiledare. En av huvudkandidaterna, Ségolène Royal, ger i en exklusiv intervju sin syn på framtiden, filosofi och ­skandinaviska förebilder.

Som vanligt är hon sen. Sätter myror i huvudet på dem som ska organisera releasepartyt för hennes nya bok. Men när evenemanget väl är i gång, klockan 13 på långfredagen, tar hon publiken med storm, en rockstjärna i kjol och läderstövlar.

Fotograferna sträcker sig fram mot henne. Några viskar »Ségolène présidente«. Man trängs om de bästa platserna. Sittande på en liten estrad omgiven av fyra säkerhetsvakter trollbinder hon åhörarna under den två timmar långa presentationen av »Ma plus belle histoire, c’est vous« – »Ni alla är min vackraste historia«. Efteråt är det några som vågar sig fram och ber om en signering; andra säger att de är stolta över henne, uppmuntrar henne, smickrar henne, kindpussar henne. Härnäst är det några som ger henne ett kuvert, ett foto, en jobbansökan, en påskkyckling vilande på en bädd av chokladägg.

Har den franska vänstern äntligen hittat sin ledare? Ségolène Royal visar tydligt att hon är beredd. Hon har en plan, och hon har ett team som ska hjälpa henne. För snart ett år sedan var hon socialistpartiets kandidat i presidentvalet. Hon gav Nicolas Sarkozy, favoriten, en match där hennes främsta tillgångar var tv-personlighet, entusiastiska medhjälpare och en filmstjärneaura.

Hon har starkt bidragit till socialistpartiets framgångar i de nyligen genomförda kommunalvalen. Nu väntar valet till partiordförande i november, och det kommer att bli en hård kamp. Mot sig har hon ett helt kompani av män som stöds av socialistpartiets olika fraktioner.

François Hollande, partiets nuvarande ordförande; som hon var gift med under tjugo år innan de separerade i fjol; Laurent Fabius, ett före detta underbarn från eran Mitterrand; Bertrand Delanoë, en renlärig och respekterad socialist som ogillar hennes villighet att samarbeta med centern; och så Lionel Jospin, som talar om behovet att välja en ledare med djup förankring i partiet.

En kvinnlig motståndare har hon också: Martine Aubry, borgmästare i Lille, som stöds av många inflytelserika partimedlemmar.

Kort sagt, Ségolène Royal kommer att behöva allt stöd hon kan få från sin ex-make för att få förtroende som partiledare. Som reservplan måste hon kanske välja att associera sig med en trojka av mer traditionella socialister.

Vem är då Ségolène Royal? Hon är 55 år, gammal nog för att tillhöra 68-generationen, revolterade tidigt mot sin stränga och konservative far, en artilleriöverste i kolonial tjänst. Hon är begåvad, hennes akademiska karriär är lysande. Hennes anföranden är fyllda av hänvisningar till de stora tänkarna, från Montesquieu till Michel Foucault. Som så många andra i politikens och statsföretagens översta skikt är hon skolad i elitens Ecole Nationale d’Administration. Hon har varit minister i flera av Mitterrands och Jospins regeringar. Hon är ordförande i regionen Charente-Poitou och medlem av nationalförsamlingen.

Siktar du på att ta över som ordförande i socialistpartiet?

– Jag vill inte gå händelserna i förväg. Först och främst vill jag tillsammans med mina partikamrater skapa ett gemensamt mål, ett lag och en ledare. Jag tror också att väljarna insett att Nicolas Sarkozys ekonomiska initiativ är i spillror och att orättvisorna är större än någonsin. Men jag känner att jag får stöd från fler och fler inom partiet. De utsåg mig till presidentkandidat i fjol och jag har på partiledningens begäran åkt landet runt för att hjälpa till i lokalvalen. Överallt har jag känt av fransmännens ilska gentemot makten.

Vilka är dina förebilder inom socialismen?

– Jag är stolt att vara efterföljare till förebilder som Jean Jaurès, som vågade hävda individens rättigheter i Dreyfus-målet, Léon Blum, som tidigt förutsade Sovjetdiktaturens sönderfall, och Francois Mitterrand som avskaffade den nationella säkerhetsdomstolen och dödsstraffet. Alla som hävdat de individuella friheterna och som motsatt sig marknadsekonomins påstådda dygder för att i stället eftersträva en kombination av allmännytta och privata intressen.

Gäller inte debatten i dag framför allt socialism kontra liberalism?

– Vilken sorts liberalism? Den politiska liberalismen är oskiljaktig från socialismen. De verkligt liberala är de som förstått att de grundläggande friheterna är ömtåliga, att demokratin, som de Tocqueville säger, inte går att uppnå om inte människors villkor är någorlunda jämlika!

Men den ekonomiska liberalismen?

– Jag accepterar globaliseringen, jag vill se en modern marknadsekonomi. Men jag ogillar stödet från makthungriga byråkrater till storföretag, på bekostnad av våra små och medelstora företag, där jobb och exportmöjligheter skapas. Jag vill att samhällets auktoritet ska respekteras, i samma mån som jag värnar om ­familjens. Men jag vill fokusera på den moderna ekonomins dilemma.

Hur ska vi i dagens läge omdefiniera relationen mellan stat och individ, deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, så att individens frihet att forma sitt liv inte blir ett privilegium för några få utan en rättighet för alla?

Inom partiet anklagar de dig för att dra åt höger.

– Det är mot framtiden som jag vill driva partiet. En sak är säker; den kris vi har i banksystemet och skandalerna i näringslivet, vittnar båda om högerns ideologiska sammanbrott. Socialismen behöver förnyas, men måste vara sitt syfte trogen. Våra skandinaviska vänner har varit de första att förena en öppenhet mot konkurrenskrafterna med en förstärkning av den nödvändiga solidariteten. De har gett företagen behövlig handlingsfrihet samtidigt som de anställda fått anställningsvillkor som gör att de inte behöver uppleva rörlighet och rationaliseringar som ett drama. En social dialog har förts som tillåtit att förändringar i samhället kunnat ske i samråd Det är alldeles klart att avregleringarna i Sverige långtifrån varit en succé, jag tänker speciellt på energiområdet. Det finns alltså inte något enkelt recept på hur man skapar den moderna ekonomin, men vi kommer att fortsätta dialogen med socialistpartierna i övriga Europa. Spanien är ett bra exempel, där görs stora framsteg under Zapateros styre.

Är du fortfarande för en allians med centerpartiet Mouvement Démocratique?

– Ja, därför att det visar en vilja att samarbeta med alla som inte känner sig hemma i högerpolitiken. Men det är inte fråga om några nya allianser eller något köpslående om åtgärdsprogrammen.

Vilka filosofer och tänkare står dig allra närmast?

– Montaigne och hans pluralistiska syn på identiteter; Montesqieu för att han lade grunden till rättsstaten genom sin maktdelningsprincip; Durkheim, för att han nästan obstinat letade efter ett sätt att förena den moderna individualismen med social sammanhållning; Hannah Arendt, som på ett upplysande sätt definierade ansvarsfördelningen mellan människor. Så måste jag även nämna Michel Foucault och Albert Camus och en hel rad samtida forskare: ekonomer, historiker, sociologer och filosofer, som förnyar analysen av vår tids orättvisor och de risker och möjligheter som globaliseringen innebär.

Vad läser du just nu?

– Patrick Savidan, en ung fransk filosof, som tar läsaren på en fantastisk vandring i idéhistorien. Det är slående hur allas konkurrens med alla riskerar att spränga civilisationen i småbitar snarare än att skapa ett harmoniskt samhälle. Vad blir det av begreppet lika möjligheter och rättvisa när det ska förenas med den moderna individualismen? Den frågan är central i dag, från skolan till arbetsplatsen.

Bearbetning och översättning: Gösta Westring och Anna Ritter.

Läs mer på fokus.se: Om Sarko och Ségo, om Sarko, om Ségo.