Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Sarko mot Ségo

Vem som än vinner ddet franska valet blir det en outsider. Fransmännen törstar efter förändring.

Dagens sensation inträffar just som passagerarna ska placera sitt bagage på hyllan och slå sig ned på sina platser på TGV-tåget kl 15.06 från Paris Gare Du Nord till Lille. Längre bak i tågvagnen hör jag någon mumla »Förlåt … Tack … förlåt … tack så mycket … tack, tack«.Och så plötsligt är hon där, makligt på väg genom andraklassvagnen. Hon har en oklanderlig vit dräkt och, som vanligt, ett alldeles perfekt vitt leende, men i övrigt ser hon ut som vilken passagerare som helst. När hon passerat vänder sig en ung kille på andra sidan gången förbluffat till mig och viskar.

– Ursäkta mig, men var inte det där Ségolène Royal?

Ségolène Royal, hon som kan bli Frankrikes första kvinnliga president och som pryder omslaget på vartannat magasin i tidningskioskerna, är på väg till ett av sina största och viktigaste valmöten hittills.

Den unge killen är fortfarande lite chockad:

– Jag hade då aldrig trott att politiker som hon åkte tåg som alla andra … i andra klass.

Så skapas myten om Ségolène Royal, den nya typen av fransk ledare. En vacker, 52-årig fyrabarnsmor som åker andraklass. Framme i Lille håller Ségolène Royal ett helt innehållslöst tal. Men när hon avslutar besöket skanderar ungdomarna ändå »Ségolène président« tills de tappar rösten.

En ny tid närmar sig i Frankrike. I tre decennier har landet styrts av presidenter och partiledare, från François Mitterrand till Jacques Chirac, från en och samma politiska miljö, utbildade vid samma elit­universitet och som sedan dess slagits om makten. Alla tre presidenterna lovade runt men de slutade alla lika tunt, som ett slags världsfrånvända kungligheter, handlingsförlamade och fjärmade från en hopplös verklighet av massarbetslöshet och stagnation. Frankrike är fortfarande världens sjätte största ekonomi, men landet har stadigt halkat efter. Nu har fransmännen fått nog.

I april och maj 2007 stundar presidentval och väljarna tycks fast beslutna att rösta fram en helt ny typ av politiker. Mätningarna pekar på en duell mellan två verkliga outsiders. I ena ringhörnan Ségolène Royal, kvinnan som besegrade manschauvinisterna. I den andra Nicolas Sarkozy, mannen som vill vända upp och ner på den franska ekonomiska modellen.

– Det här är en kampanj olik alla andra och därför vet ingen hur den kommer att sluta, säger Catherine Pégard, erfaren politisk kommentator på nyhetsmagasinet Le Point.

I många år låg socialisten Ségolène Royal stadigt i toppen på popularitetsmätningarna. Men när hon i fjol lanserades som presidentkandidat fnyste de gamla så kallade »elefanterna« i socialistpartiet åt henne.

– Vem är hemma med barnen, hånade rivalen Laurent Fabius.

Det Fabius syftade på var att Royal lever i ett av storpolitikens märkligaste förhållanden. Hennes sambo, fadern till hennes fyra barn, är ingen mindre än socialistpartiets generalsekreterare François Hollande. I en politisk kultur där många kvinnliga ministrar varit kuttersmycken eller före detta älskarinnor till presidenten kunde de gamla männen inte fatta att det var hon, inte han, som var kandidaten.

– Gubbarnas manschauvinism gynnade henne något oerhört. De gick rakt i hennes fälla. Vanligt folk sympatiserade med henne. Genom media, inte minst indirekt via utländska media, spreds bilden av en slags martyr, som står på folkets sida, mot politikereliten, säger Aymeric Mantoux som granskat Royal i en ny biografi.

Hon lät pressen fotografera henne i baddräkt med familjen på stranden och hon rappade med filmstjärnor i underhållningsprogram på tv. Sen satte hon in dödsstöten. Den mjuka, miljövänliga feministen Royal började tala om kärnfamiljen, om lag och ordning, fler poliser på gatan och varför inte militärer i problemskolor som kan lära värstingarna att veta hut. Hon angrep plötsligt sina manliga rivaler samtidigt från höger och vänster.

Enda problemet är att ingen riktigt vet var hon står i Frankrikes absolut viktigaste fråga, kampen mot den höga arbetslösheten och den ännu högre ungdomsarbetslösheten.

– Hon har talat väl om Tony Blairs marknadsvänliga politik, men samtidigt går alla hennes förslag ut på nya regleringar för företagen, säger Aymeric Mantoux.

På stormötet i Lille ger sympatisörerna Alain, 47, och Alexandra, 39, samma svar varför de vill ha »Ségo«: »Hon är ny och hon är kvinna.«

En av ungdomarna i publiken, 20-åriga Thomas, tänker i själva verket inte alls rösta på Royal.

– Jag är här för att jag är nyfiken, men jag tänker inte rösta på henne. Det är ju bara tomt prat. Jag ska rösta på »Sarko«.

»Sarko« är Nicolas Sarkozy. Enligt ryktet kallas han »dvärgen« eller »den lilla rackaren« av president Chirac och hans premiärminister Dominique de Villepin, som tillsammans gjort allt för att stoppa honom. Men Nicolas Sarkozys 165 cm ser inte särskilt lite ut när han dagen före Royal håller ett ännu större valmöte i sydliga industristaden St. Etienne.

»Rupture!« – »uppbrott!« – är det ord som Sarkozy dundrar ut om och om igen i sitt tal. Det understryks av svepande gester med båda armarna. Han formligen studsar på podiet av energi.

– Fransmännen vill inte längre smickras med tomma ord, de vill att vi säger dem sanningen!

Sedan följer en frontalattack på det utbredda bidragsberoendet, på fackföreningar som lamslår kollektivtrafiken, på hela det »franska undantaget«.

– Vi behöver inte jobba mindre, vi behöver jobba mera, och tjäna mera. Socialisternas 35-timmarsvecka minskar köpkraften och minskar sysselsättningen.

Men han är knappast någon renlärig liberal. I samma tal brinner han lika mycket för att statssubventionera »nationella flaggskepp« i industrin. Han kan tänka sig positiv särbehandling.
– Han är nog ingen fransk Thatcher, men han kommer att sätta i gång många reformer om han blir president, säger Catherine Pégard som följt Sarkozy i över ett decennium.

Sarkozy låter som vore han i opposition. Ändå är han inrikesminister i den sittande regeringen, borgmästare i Neuilly, Paris motsvarighet till Täby, sedan 1983. 30 av sina 51 levnadsår har han varit aktiv inom den franska högern.

Men till skillnad från högerns andra ledare har han aldrig gått på någon elitskola och det hörs. Han är en »vanlig advokat« som medvetet låter som han talade över disken på den lokala bistron. Det saknas både takt och ton, och ibland, verkar det, respekt. Som när han under förortskravallerna för ett år sedan talade om att med »högtryckstvätt« rensa förorterna från »slödder«.

På ett plan är han verkligen i opposition; mot president Chirac, och det sedan tolv år tillbaka. 1994 svek Sarkozy sin gamle mentor Chirac och stödde en annan högerkandidat i presidentvalet. Men Chirac vann och har sedan dess obönhörligt bekämpat Sarkozy i det tysta, ömsom genom att frysa ut honom, ömsom genom att ge honom hopplösa uppdrag i regeringen. Men varje nytt uppdrag som Sarkozy fått har han tagit sig an på samma hyperaktiva sätt, och bara blivit ännu mer populär. Till slut har Sarkozy tagit kontrollen över Chiracs högerparti UMP vars partiledare han nu är.

När Paris förorter skakades av kravaller för ett år sedan trodde både franska och utländska media att hans stenhårda attityd som inrikesminister skulle stå honom dyrt. Inte alls; Sarkozys tuffa ord och order befäste bara hans popularitet. I mätningarna ligger han lite före Royal.

– Jag skulle aldrig vilja ha honom som vän, han är otroligt jobbig. Men han är Frankrikes sista hopp. Han är den enda till höger som vågar leda, säger Jean-Pierre Friedman, psykiatriker som skrivit en populär biografi av Sarkozy.

– Allt beror på hur starkt mandat han får, om han nu vinner. Det kan bli jämnt, varnar Catherine Pégard.

Precis som andra erfarna bedömare vet Pégard att franska valkampanjer sällan slutar som de börjar. 1995 var det Chiracs osannolika comeback. 2002 var det högerextremisten Jean-Marie Le Pen som chockade landet genom att klämma sig förbi vänsterns Lionel Jospin och möta Chirac i en avgörande andra omgång – vilket räddade Chirac kvar vid makten.

Hotet från Le Pen är ännu inte avvärjt, han ligger faktiskt bättre till i opionsmätningarna nu än han gjorde vid samma tid 2002. Men hur det än går lär Frankrike inte bli sig likt efter maj 2007.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera