Smälter Island?

Text: Lotta Engzell-Larsson

Foto: Scanpix

De går på offensiven nu. De har lämnat sina karga ö för att övertyga placerare världen över om att ön inte sjunker. En av Islands mäktigaste näringslivsprofiler, Kaupthing Banks ordförande Sigurdur Einarsson, var i Stockholm häromdagen för att få svenskarna att förstå att både Island och hans bank är i gott skick. Centralbankschefen David Oddsson anklagar offentligt internationella placerare för att försöka krossa Islands ekonomi. Oddssons kollega professor Hannes Holmsteinn Gissurarson har skrivit en debattartikel i Wall Street Journal där han slår fast att risken för att »Island ska smälta« är kraftigt överdriven.

Och statsministern Geir Harde säger att regeringen är beredd att gå in och stötta de fallande aktie- och valutamarknaderna. Det blåser snålt på Island.

Men det hela började egentligen i Stockholm för sex år sedan. Närmare bestämt på dåvarande fondkommissionären Aragons kontor på Mäster Samuelsgatan 6. Inrymt i ett äldre hus var det klassiskt smakfullt inrett, det signalerade framgång. Men skenet bedrog. Vintern 2001-2002 var hård i finanskvarteren runt Stureplan. Många finansföretag hade börjat säga upp folk.

Redan innan it-bubblan sprack och börsraset inleddes 2001 hade Aragons lätt grånade vd Christer Villard börjat söka efter en ny ägare eller partner. Hans och ägarnas uppfattning var klar, bolaget var för litet för att klara sig på egen hand.

Så kom Sigurdur Einarsson från Reykjavik, kanske inte som en vind, men definitivt som en räddare i nöden. Som dåvarande vd för den lilla lokala banken Kaupthing på Island hade han ett glasklart uppdrag. Köp, köp, köp. Här började den isländska expansionen, som skulle göra finanssektorn till Islands viktigaste, och den i dag mest riskabla. Redan i juni, några månader efter att köpet av Aragon blivit offentligt, tog Einarsson nästa steg. Den tidigare lite avvaktande hållningen hos det svenska etablissemanget i finansvärlden övergick till öppen fientlighet när Kaupthing även gjorde ett fientligt övertagande av fondkommissionären JP Nordiska, och snabbt sparkade ut både ledning och styrelse.

Svenskarna var chockade och arga. Föreningen Aktiespararnas dåvarande jurist Lars Milbergs uttalande sensommaren 2002, med adress till Einarssons affärsmetoder, illustrerar stämningen ganska väl: »Det här är ingen fiskmarknad.« Men Einarsson bara ryckte på axlarna och drog vidare till Norge, Finland och Storbritannien. Efter honom kom hans landsmän och köpte en fet bit av ett annat finanshus, Carnegie. Förutom finansvärlden är det framför allt inom handel som islänningarna har gjort sina stora förvärv. En handfull aktörer, som alla känner varandra, lade på kort tid under sig stora kända brittiska varumärken som sedan en tid även finns i Sverige, exempelvis Karen Millen, Oasis och Top shop.

Men både Reykjavik och Stockholm var för litet för erövrarna. I dag har flera av de personer som står bakom de stora företagsförvärven London som bas, som bröderna Gudmundsson och Wernersson, Björgolfur Thor Björgolfsson, Jon Asgeir Johannesson och även Sigurdur Einarsson. Framför allt Johannesson har en hög profil i London, och han omgärdas av rykten om call girls, lyxiga båtar och skattefusk.

Hur kom det sig då att islänningarna plötsligt drog ut i världen efter att ha levt i relativt avskilt lugn i ett par tusen år? Och hur hänger det ihop med dagens hotande kris? Svaret är: samma sak som bäddade för den exempellösa svenska börsuppgången under 80-talet, med påföljande finans- och fastighetskris och spekulationer mot den svenska valutan i början av 90-talet. Avregleringen. I mitten av 90-talet avreglerades den isländska kapitalmarknaden, det vill säga pengar fick då flyttas fritt över landets gränser. 2001 släpptes den isländska kronan fri, den hade tidigare haft ett fast värde. Samtidigt privatiserades flera banker, och regeringen sänkte bolagsskatten och reavinstskatten, vilket eldade på affärslusten.

Efter många års hög obruten tillväxt på 4–6 procent, stor utlåning och en generös finanspolitik är ekonomin nu ordentligt överhettad.

– Island har dragits med i den globala oron på finansmarknaden, men har också hemmalagade problem. Finanspolitiken behöver stramas åt, i stället sänktes skatterna så sent som förra året, säger Jörgen Kennemar, ekonom på Swedbank.

Han pekar också på problemet med den snabba löneökningstakten, som beror på att det är ont om arbetskraft, islänningarna behöver öka arbetskraftsinvandringen för att trycket på lönerna ska lätta.

Att islänningarna lånat mycket i utländsk valuta har resulterat i obalanser i ekonomin, samtidigt har utlåningen drivit upp konsumtionen och inflationen. Räntan höjdes i förra veckan och ligger nu på 15,5 procent, vilket är på samma nivå som Sverige hade under finanskrisen i början av 90-talet.

Torgeir Höien, som sitter i Norge, förvaltar Skagen Fonders obligationsfond Tellus. Han har placerat fem procent av fondens tillgångar i isländska statsobligationer, så han följer utvecklingen noga.

– Islands statsfinanser är väldigt goda. Om det allra värsta skulle hända, att staten måste ta över de tre stora bankerna, så klarar den det, säger han.

I dag är den offentliga sektorns bruttoskuldsättning 25 procent av BNP, det ska jämföras med snittet i euro-zonen, som ligger runt 70 procent. Om staten tvingas ta över bankerna, och det visar sig att de är insolventa, finns det ett visst utrymme att öka landets skuldsättning innan man når Belgiens nivå 90 procent, menar Torgeir Höien.

Han tror att den isländska centralbanken kanske inom kort tar ett stort lån i utländsk valuta för att kunna hjälpa bankerna om de drabbas av likviditetsproblem, det vill säga brist på kontanter. Det är just utländsk valuta som krävs, eftersom det i första hand är i utländska valutor som bankerna gör sina affärer.

Oavsett om det blir en krasch eller nödlandning talar allt för att Islands ekonomi går in i en betydligt lugnare fas framöver. Och även om den isländska kronans fall skapar problem för en del placerare, är Islands problem så pass lokala att det inte är någon risk för att de sprider sig till andra länder.

Men framgången, resorna, hotellen och den goda maten har satt sina spår. Sigurdur Einarsson har lagt på sig en del sedan han först landade i Stockholm 2001-2002. Och för dagen är han lite mindre aggressiv än han var då. Kaupthing ska inte göra några förvärv den närmaste tiden, utan växa i en lugnare takt. Tills stormen har lagt sig i alla fall.

Läs mer på fokus.se om: Hur man skapar en finanskris.