Afrikas sköra revansch

Text: Tobias Hammar

Foto: Scanpix

Det liknar ett bråk om den sista kanelbullen på ett barnkalas. Denna vecka håller Japans regering hov för fler utländska statsöverhuvuden än någonsin sedan begravningen av kejsar Hirohito 1989. 45 afrikanska presidenter och ministrar har bjudits till Yokohama för att delta i »Ticad IV«, den internationella utvecklingskonferensen för Afrika. För att spetsa välkomstbålen meddelade premiärminister Yasuo Fukuda nyligen att Japans biståndsbudget till Afrika ska fördubblas de kommande åren. Dessutom kommer en rad nya ambassader att öppnas upp, de första i Botswana, Malawi och Mali inom kort.

Men frågan är hur spännande Japans invit ter sig i det stora hela. Kinas regering gensköt redan för 18 månader sedan Tokyo med en liknande konferens för 48 afrikanska länder i Beijing. Förra månaden smet även Indien förbi med ett glassigt toppmöte för åtta utvalda afrikanska ledare i New Delhi. Och nyligen meddelade både Ryssland och Brasilien att de planerar liknande evenemang.

För den som vant sig vid idel dystra profetior om Afrikas framtid är det uppenbart att någonting har hänt. Världens kroniskt dåliga samvete har plötsligt gått och blivit alltings själva mittpunkt. Som den sista fronten för världens råvarutörstande ekonomier är Afrika utsatt för rena huggsexan om dess ledares alltmer svårfångade uppmärksamhet.

Att Kina var först ut på plan är knappast någon nyhet. Sedan Kinas ekonomiska revolution tog fart i början av 2000-talet har kinesiska företag dammsugit Afrika på jakt efter lukrativa råvarukontrakt. Det har resulterat i ett kraftigt uppsving i handelsströmmarna mellan de två regionerna. När nu resten av världen hänger på, sätter det hela den samlade afrikanska ekonomin i gungning.

Den ekonomiska tillväxten på kontinenten har under hela 2000-talet legat på i snitt fem procent, men snabbväxare som Angola, Nigeria, Zambia och Mocambique på senare år har vuxit betydligt snabbare än så och ger numera till och med Kina en match i kampen om titeln som världens mest expansiva ekonomi. Uppgången drar till sig det dyrbara utländska kapital som fram till nu mest gett sig tillkänna i form av tröga och ineffektiva biståndsprojekt.

De utländska direktinvesteringarna i Afrika har tiofaldigats bara det senaste decenniet. Samtidigt slår antalet nya Afrikafonder rekord när bankirer och kapitalplacerare världen över söker sig in för att hitta nya avkastningsvägar för allt från svenska pensionspengar till petrodollar från Mellanöstern.

Hela Afrikas återkomst till världsekonomin är egentligen ett skolboksexempel på vad som händer med en exportberoende region när vindarna vänder på världsmarknaden. Ekonomer talar om ett lands »terms of trade« som förhållandet mellan dess export- och importpriser.

För Afrikas del har detta bytesförhållande försämrats konstant sedan slutet av 1960-talet i takt med att råvarupriserna sjunkit. »När världsmarknadspriserna vänder, vänder det för Afrika«, har varit utvecklingsekonomernas bästa tips när de spått om moderkontinentens framtid.

Och nu är vi där.

– Världen har förändrats. För första gången på 30 år talar »terms of trade« till Afrikas fördel. Huruvida det kommer att fortsätta i tio år till vet vi inte, men oavsett vilket är Afrika just nu en av de sista platserna i världen där man har chans att hitta stora råvarufyndigheter. Det skapar en enorm utvecklingspotential för kontinenten, säger Kristofer Barrett, fondförvaltare för Swedbank Roburs sex månader gamla Afrikafond. Han fortsätter:

– Dessutom har många afrikanska regeringar äntligen lärt sig läxan. Man har börjat ändra på äldre kontrakt som kraftigt gynnat olje- och gruvbolagen för att i stället beskatta dem på ett mer rättvist sätt.

Det har avsevärt stärkt Afrikas ekonomiska utgångsläge. Den genomsnittliga inflationen har fallit från över 19 procent på 1980-talet till under 6 procent i dag. Räntorna har tagit samma väg. Och med tanke på att nära 50 procent av Afrikas samlade BNP är råvarurelaterad har den nya ordningen gett statskassor från norr till söder lika rejäla som hett efterlängtade tillskott.

Dessutom, menar ekonomer, ser vi nu för första gången sedan smekmånaden efter självständigheten hur hög tillväxt i råvaruekonomin faktiskt börjar sprida sig till genomsnittsafrikanen på gatan.

Synar man Nigerias BNP-statistik, visar det sig att den glödheta oljesektorn faktiskt växer långsammare än den övriga ekonomin. Samma trend uppvisar Angola och kopparjätten Zambia.

– Visst tar det tid för investeringarna att hitta ned till samhällets bottenskikt. Men det händer stora saker även här. Man måste tänka på hur svårt det är att mäta tillväxt i många afrikanska länder. I till exempel Zambia sker upp till 80 procent av den ekonomiska aktiviteten i den inofficiella sektorn. Självklart kan inte den officiella statistiken fånga upp allt det, säger Karin Fries, fondförvaltare på HQ:s Afrikafond, och fortsätter:

– Då finns det andra indikatorer som speglar sanningen bättre. Tittar man på till exempel mobiltelefonstatistiken ser man tydligt hur aktiviteten sprider sig i ekonomin. Oavsett om man tittar på samtalstrafiken eller antalet nya abonnenter växer det så det knakar i flertalet av Afrikas länder.

Ett annat gott tecken, menar Karin Fries, är att banksektorn expanderar kraftigt över hela kontinenten. Det vittnar om att allt fler afrikaner håller på att migrera från den informella ekonomin till den formella. Med andra ord: Afrika håller på att bygga upp en svart, konsumerande medelklass enligt samma mönster som Sydafrika och flera stora länder i Nordafrika.

Men frågan är hur länge den ljusa trenden orkar hålla i sig. Det finns, självfallet, problem längs vägen. Våld, svält och politisk instabilitet à la Zimbabwe, Sydafrika och Darfur är de i särklass största. Den asymmetriska effekten av den globala prisuppgången är ett annat. De gas- och oljeexporterande länderna i norra och västra Afrika tjänar storkovan på energiprisuppgången, men får problem när matpriserna stiger eftersom de ofta är nettoimportörer av jordbruksprodukter. Och för de allra fattigaste, agrara länderna i söder utgör den nya ordningen snarare ännu ett hinder eftersom de varken har mat eller energi nog för att täcka de inhemska behoven.

– På kort sikt kan det här bli problematiskt. Men långsiktigt är de stigande priserna någonting positivt för hela kontinenten.

Förutsättningarna för jordbruk är riktigt bra på de flesta håll. Alla länder har egentligen någonting som världsmarknaden efterfrågar, säger Karin Fries, och tillägger:

– Men man måste fortsätta jobba hårt, både lokalt och internationellt, för att öka de afrikanska ländernas tillgång till världsmarknaden. Först och främst skulle EU kunna ta bort sina importtullar på jordbruksprodukter. Det, om något, skulle vara till stor hjälp för de flesta av Afrikas länder.